If I could change everything I ever said and did, I would
I’m sitting here, thinking about everything. And suddenly I feel my eyes begin to fill with frustrated tears which I angrily wipe away, because the one thing I’ve always said to myself is to never ever cry over you.
But then I realize that I’m not crying over you – I’m crying over all the opportunities I missed to tell you how I feel. There were so many of them and you kept serving me them, but I let them pass. So many nights we spent looking into each others eyes and not saying anything; so many times when you’ve called me 3AM in the morning just to chat, so many times you and I were alone and you looked at me like you had something to say. I never met you halfway. I didn’t like the strong hold you had over me.
What a fucking moron I was. There are just no words for this.
2012
Om det överhuvudtaget är någon som undrar - ledsen för dålig uppdatering, minst sagt. Men känns som att jag bara upprepar mig. Hursomhelst så har ingenting förändrats så hur mycket finns det att skriva om, egentligen.
And that's all I have to say about it
Precis. För i helvete!
I'm still not getting through to you.
And I know I could write you a love letter with a thousand words spread across the sheets - a naked letter with my regrets, dreams and pleads; I would write about all our memories that I remember fondly and the ones I know we we're yet to make, remind you of all the things you told me and tell you about how I still cling tightly to the promises you made me - but you still wouldn't understand.
How many times haven't I done this already?
---------------
.... Varför är jag sån här men inte ni?
Ohh fuck.
I just read a book about us.
Sweep me off my feet
Singing ain't this life so sweet
-------
I england för ögonblicket. Så just nu så är livet pretty sweet!
And then come the times I hate you
Bruten.
You've seen a lot of crooks
Jag är så jävla trött. Jag pluggar en massa, sover rätt lite, bekymrar mig över saker jag inte har kontroll över, bekymrar mig över saker som jag har kontroll över men som är för svåra att förändra; jag äter dåligt, jag har dåligt samvete, jag gör inte allt jag ska men det känns ändå som att jag gör för mycket, jag bråkar med folk om små, onödiga saker men vägrar prata om saker som är viktiga och ibland får jag tårar i ögonen från ingenstans för att jag känner mig så övergiven. Fast jag vet ju att jag inte är det, inte egentligen. Jag tror jag bara har ett överdrivet behov att bli älskad hela tiden.
--------------
Kärlek förändrar en. jag vet det; jag känner det. Jag har förändrats bortom igenkänning, skulle jag tro efter mina turer. Det är så lustigt, för jag letar aldrig efter honom, utan han bara dyker upp en dag. Och jag fattar aldrig riktigt vad som händer när jag väl står där; jag har en tendens att förneka det till döden innan jag slutligen accepterar det. Jag vet inte varför det är så riktigt - varför jag undermedvetet skyggar så långt bort ifrån kärlek och förälskelse att jag helr ärligt inte tror att det är sant, fast sanningen står och skriker mig döv i örat.
Jag har haft dåliga erfarenheter, antar jag. Eller. Dåliga och dåliga; dom har varit sedelärande. Men det slutar alltid med svåra beslut och ett hjärta som har väldigt väldigt ont, vänskaper som förstörs och rinner ut i sanden och sen saknaden förstås. Det är saknaden som är värst, alla gånger.
Självklart tror jag att kärlek överlag förändrar en, även kärleken till dina vänner och familj, men just i mitt fall tror jag att den romantiska kärleken är anledningen till att så mycket av det jag är idag inte existerade för ett par år sedan. Jag önskar att jag kunde säga att en av grejerna som jag har lärt mig är att jag är smartare nu, men det är jag faktiskt inte. Jag tar nog inte bättre beslut än vad jag gjorde innan, men det är ju det som kärleken gör eller hur? Du blir ett pucko.
Fast jag antar att jag ändå är glad att jag inte har bivit misstänksam, iallafall. Hur mycket än skiten gått åt helvete så antar jag inte att nästa också kommer att göra det, tvärtom - och kalla mig dum men när jag väl älskar så finns inget återvändo.
Vilket antagligen är orsaken till att jag här sitter och känner mig övergiven och lite gråtfärdig en ändå fortfarande älskar dom båda.
Om dom skulle ringa, så skulle jag inte tveka.
------------
I övrigt så tänker jag på han jag sällan tänker på längre, detaljerna kring oss, dvs. Jag kom plötsligt ihåg hur han en natt ringde och var skitfull och stod utanför min port, och hur han sedan var sådär patetisk kärlekskrank att man fattar att det är genuint och inte bara ett trick för att få ligga. Och jag minns hur vi vaknade dagen därpå, han bakis och lite förlägen, jag livrädd och blyg, och vi inte ville gå ur sängen. Varför skulle vi? Vi hade båda miljoner saker att göra den dagen men allt vi behövde var där, just då.
Och när han några timmar senare, när vi äntligen slitit oss från lakanen, tog tag i mig när jag rusade omkring hemma och tittade på mig och bad honom följa med honom. Jag frågade vart han menade, och han sa överallt, följ med mig överallt hela livet, alltid. Jag sa att problemet aldrig varit att jag inte ville följa med honom - det var snarare han som inte visst vart vi skulle gå.
Jag undrar än idag vad som hänt om jag bara sagt ja.
------
god natt, hörrni.
I've had a great night
No really, I truly have.
But still.
Still.
.............
Jävla skitinternet, utan den skulle jag inte veta något alls - fan vad skönt det vore..
I could drink his blood and weep
-
Deep in the dust forgot and gathered
The man I love;
the man who vanished,
he never came back at all.
I grow a diamond in my chest.
----------------
Man slutar aldrig, aldrig, att vara ledsen för de människor man älskat och - på grund av livet eller något, vad vet jag - förlorat. Det är inte mycket som gör lika ont, när man beskådar meningslösheten i en sån förlust; när denna människa blir avbildad av någon annan, när en annan blick mötte dennes och du själv var flera mil bort.
-------
Alltså jag har gett upp hoppet om den här bloggen, den är perfekt om du själv fattar vad jag menar (eller bara vill snoka lite), men i övrigt är den värdelös. Rädda er själva!
Lös tanke såhär när jag sitter framför skärmen denna lördag och äter godis och mår allmänt fint
Du älskar barn. Du brukade jobba på ett dagis, och din moster fixade jobbet åt dig.
Ungarna älskade dig. En liten 5-åring som hette Linnea blev kär i dig och du tänkte att hade du varit 5 hade du fallit pladask för hon sjöng så fint. Det roligaste med jobbet var när du läste för barnen; du älskade hur ungarna koncentrerat klunkade i sig vartenda ord du sa, och du tänkte att du har aldrig någonsin har känt dig mer betydelsefull.
------------
Hatar att jag vet så mycket om dig som bara tar onödig plats i min hjärna. För vad fan spelar det för roll numera, vad jag kan och inte kan om dig.
I wish it never happened and if I could, I'd make it all not true.
But maybe you and I are stories we only tell eachother? Maybe it's as easy as that.
Jag är lycklig för hans skull
Jo det är jag, lovar.
Saknar väl bara hur det var förut. Enkla saker. När telefonen plingade till konstant och vissa kvällar lät som att den skulle få slaganfall. När det knackade på dörren och där stod han och bjöd in sig själv till kaffe. När cigg efter cigg tändes till tonerna av vårt midnattsprat, hans djupa bas och mitt ljusa skratt. När han fick mig att känna mig lättare än lättast, när allt kom så naturligt och inget var svårt eller komplicerat eller framkrystat. När jag aldrig satt på kvällarna och tvingade mig själv att inte tänka på hur det kommer sig att han aldrig hör av sig. Som sagt, enkla saker; inget stort eller livsomvälvande. Jag läste någonstans att det, i slutändan, alltid är de enkla sakerna man minns. Dofter, beröringar, skämt, skostorlekar, födelsedagar.
Men man glömmer väl mycket också. Också de enkla saker. Kom på nyss att han hade en vana att knäcka sina handleder och nävar och äta kombinationen dillchips och morotsjuice. Och att han alltid hade tuggummi i väskan och alltid bommade cigg av mig - som den gången han var sjukt arg på något och bad om mitt ciggpaket som han höll i handen medans han tände cigg efter cigg (jag fick ett nytt paket sen). Och att han alltid drog sin högra hand genom håret längsmed sidan, som en gammaldags rockabilly, förde handen längs med tinningen tills tummen hamnade bakom örat. Men för det mesta var det en nervös gest, orsakad av jag vet inte vad riktigt. Sen så har jag nog glömt bort en miljon saker, vilket är sjukt för jag hade en gång i tiden kunnat tenta av ämnet "Hans liv och personlighet".
Äh, jag låter som att jag blivit dumpad. Det blev jag ju inte... Jag har ju fortfarande kontakt med honom idag. Vanlig, trevlig kontakt där vi träffas och pratar och skrattar och ibland känns det som vanligt. Men han är inte min längre, han tillhör inte min vardag och han ringer inte hela tiden och jag ringer inte honom heller. Vi skriver inte till varandra på Facebook, chattar inte, messar inte och frågar vad den andra gör, träffas inte och röker en cigg mitt i natten, sitter inte skavfötters i soffan och tittar på tv och ligger inte vakna och pratar om allt allt allt hela natten tills vi somnar helt utmattade klockan 9 på morgonen. Inget av det är en möjlighet längre; inget av det kommer att ske igen. Och det är väl det jag saknar, såklart. Jag skiter egentligen i om jag aldrig någonsin får krama honom igen eller hjälpa honom välja ut skjorta och sen stryka den, skiter i om jag aldrig mer får gå upp i mjukiskläder klockan två på natten och öppna porten för en frusen grabb i behov av en kram.
Jag önskar nog bara att han kunde ringa då och då... Skriva när han är inne på FB, slänga iväg ett mejl och fråga hur är läget. Och jag är barsnligt rädd för att min födelsedag ska komma och fortfarande ingenting. Usch.
Nej nu orkar jag inte mer, jag ska hoppa i badet.
Will I always feel this way?
so empty, so estranged.
Jupp. Har en sån kväll då jag är alldeles för nostalgisk och, ja, ledsen, för att funka ordentligt. Råkade dessutom snubbla på en låt som jag mördade den där krångliga (magiska) hösten 2007, och jag tänker återigen på hur det var att vara 16 år och kommer sen på att jag fyller 20 år på fredag.
Åhhh - helvete. Jag tror inte jag är redo att lämna mina tonår bakom mig; är jag redo? Är jag det?? Inte för att det spelar så himla stor roll egentligen, om man bortser att jag kan gå på systemet och att det faktiskt låter lite äldre att säga att man är 20 än att man är 19.
Annars kommer det att vara precis likadant. Men ändå. Jag gillar det inte. Varför kan jag inte förklara utan att låta som en bakåtsträvande idiot, men så är det.
Låten är för övrigt denna:
Och dessutom löd en av kommentarerna såhär:
Oh this song reminds so much of 2007 :/ To some extend I kind of enjoy being an adult and being my own person and all that, but somehow listening to songs that remind me of my teens makes it ache inside cause' I want it all back so badly.
... jo.
-------------
Jag måste finna ett sätt att sluta känna mig så ihålig.
Försöker trösta mig själv med att jag har ett helt liv framför mig; ett helt liv, och jag har massor att göra.
