Ivannia

Om ett par timmar kommer min lillasyster och min systerdotter hit. Vi ska på Grönan (helloooo gratis ju!) och så ska dom få fucka ur litegranna. Sånt måste man få göra när man är barn: det är fan från gånger jag har fuckat ur något rejält jag har mina bästa minnen ifrån (men då ska vi komma ihåg att jag fuckar ur på ett sätt som en ganska snäll flicka fuckar ur. Knappt alls, liksom.).


Men jag vaknade med en dålig känsla i kroppen. Jag pratade med Josefine i telefon inatt, efter att jag kom hem från att ha hållit Jonna sällskap på Arlanda (det är tydligen min grej numera). Och då pratade vi en stund om henne och hennes resa till England, och sen pratade vi om mig och det som gör ont.

Jag bara tänker att det är så jävla enkelt för mig att låta klarsynt och vettig när jag redogör för situationen för någon annan, och jag finner verkligen tröst i att jag låter så säker. Men... Åh. Det gör ju bara så jävla jävla ont.


Jag tänker inte ens börja försöka beskriva känslan. Ni har väl alla varit med om det. Jag kan bara inte förstå hur det är möjligt att konstant gå runt med den här fysiska känslan av tomhet i vänster sida av bröstet. Liksom, hur? Det måste ju bara vara en psykologisk grej, right?


Och det är ju inte alls en bra dag att känna såhär. Idag ska ju jag vara glad och ta hand om tjejerna. Och det kan jag väl göra ändå, men jag pallar inte gå runt och se till att jag ler så fort deras ögonen hamnar på mig.


Åh herregud. Gud vet att jag kommer att försöka tills jag blir utmattad. Men jag är inte så tålig just nu.


-----


Nej nu ska jag sminka mig och sätta på mig kläder. Tänka på annat.