Ivannia

Hade helt missat att Josefine Nilsson - en av de finaste vänner jag har - åker till England på tisdag för att (hoppas hon nog) aldrig flytta hem igen.


Förstår inte hur riktigt hur det här kan har passerat rakt över huvudet på mig. Sitter därför och försöker att inte stortjuta medans jag anklagar mig själv för att vara självupptagen. Herregud, det skulle inte förvåna mig om jag aldrig ens bemödat mig att fråga henne.


Josefine, om du läser detta: jag älskar dig så himla mycket. Förlåt att jag inte har varit mer involverad i ditt liv utan alltid tjafsat på om mitt eget. Jag skäms för att sista gången jag träffade dig tog jag upp plats i din säng och i ditt huvud genom att tycka synd om mig själv halva natten. Jag är ledsen; hoppas du minns mig som bättre än så. Hoppas att jag någon gång under vår vänskap har gjort dig nytta.


Jag skulle säga lycka till, men det känns onödigt. Du lyckas alltid med saker så snart du bestämt dig: en av de saker jag alltid beundrat hos dig. Det, och sen tusen andra kvaliteer du besitter.


Vi pratar liksom om tjejen som trots att hon var på andra sidan havet fortfarande var mitt största stöd under sista året på gymnasiet. Vi pratar om tjejen som var den första att få veta om min allra största skam. Tjejen som aldrig ALDRIG fått mig att känna att jag pratar för döva öron. Hon som alltid försökt förstå, alltid STÅTT UT när så många andra bara gett upp eller bara nickat och låtsats lyssna för att få tiden att gå.



Komplex känsla, det här. Känns som att jag sörjer. Inte någon som är död, utan någon som försvann. Eller kommer att göra det. Sen kan man tala en massa om mejl och att det går flyg och så, men det vet vi alla att det är inte samma sak som att komma hem till Norrköping och ta en fika på Fräcka Frökens eller ta 119 ut till Skarphagen.


Men jag ska inte vältra mig mera. Det här handlar inte om mig. Så Josefine: jag önskar dig så mycket gott att jag vet knappt vart jag ska börja. Men det kommer att gå bra det här. Jag vet det.



Åk till England, titta aldrig tillbaka och lova mig att vara lycklig.