Ivannia

Nu kan det vara försent att säga som det är.



Det tror jag nästan att det är, faktiskt.


Jag ångrar mig inte kanske, men jag.. funderar över beslutet. Undrar om det var rätt att följa mina nycker, om det var klokt att blint följa min galna impuls som skrek att jag måste bryta upp.


Jag velar litegrann... Inte säker alls.


---------

Har en massa bra historier på lager om min arbetsdag idag (12 h 45 minuter lång), men jag är för trött för att berätta. Men jag hade kul, som vanligt. Även när jag har det som allra sämst på Grönan så är det ändå helt okey.


---------

Fick reda på att min pappa läser den här bloggen. Känns lite sådär; det är ju inte så att jag har så mycket att dölja eller någonsin ens brytt mig om att undanhålla saker för mina föräldrar (dom har snarare aldrig frågat), men jag undrar mer om han vill veta så mycket om sin nästyngsta, helt jävla bindgalna dotter. Jag vet inte om jag skulle vilja veta såhär mycket om någon jag inte kan kontrollera längre (fast det har han nog aldrig kunnat, riktigt). Å andra sidan så är jag kanske inte så tydlig i mina inlägg och det är ju skönt. För honom. Då kan han bara strunta i det och säga att han inte fattar någonting.


Men det är okey pappa. Läs gärna: det kan inte vara så lätt att vara min förälder och bo x antal mil bort. Jag har förstått att folk uppfattar mig som hemlighetsfull, fast jag inte är det - ni ställer bara inte de rätta frågorna.


----------


Jag älskar dig. Det var aldrig ditt fel, och jag kommer aldrig att vara bitter för hur det blivit. Vi har velat olika saker alldeles för länge - sånt händer.


Men jag kan sitta och göra de mest vardagliga sakerna och sen komma på att jag saknar dig. Stå på jobbet och springa mellan folk och ta betalt, ta en cigg mellan slussen och Djurgårdsfärjan, stå och prata och skratta med en vän eller sitta på t-banan med näsan i en bok som inte alls påminner om dig.

De ögonblick jag saknar dig som mest får mig alltid att stanna upp och ta ett djupt andetag - likt smärtan i en öm muskel man trodde var på bättringsvägen. En reva i den tunna pappersväggen mellan min självkontroll och smärtan som är djupast begraven.


Det är då jag undrar om jag gjort rätt.


Kommer fram till att jag har det.


Och tänker sen att nej jag vet inte.


Men hur det än är med den saken så vill jag bara poängtera: det var aldrig ditt fel. Sånt här händer. Jag antar att det är det som går under benämningen Livet.



Men jag älskar dig. Så mycket, och jag lär aldrig berätta det för dig.


Förlåt.



--------

Nu har jag funderat nog. Jag har en lång dag imorgon.