Ivannia

Känner mig lite fundersam just nu, mer än vanligt. Kan vara kombinationen insomningsproblem, att det är natt och att jag är ensam. Då blir det kanske lätt såhär.


Och mitt problem just nu (i detta ögonblick alltså; jag har ingen lust att räkna upp alla problem jag äger och har) är: fram tills för ungefär 3 veckor sedan, när klockan slog såhär mycket och jag kände mig såhär ensam och borderline psykotisk  - vem var det jag ringde nu igen?


Juuuuust det. Precis.


Jag antar att det inte är ett alternativ längre...


----------

Det är blondinerna som gäckar mig. Alla dessa jävla blondiner. Och kanske en och annan brunett (även om dom är färre). Tror ni att det förekommit rödhåriga också? Fan det har jag aldrig ens tänkt på.


Men hur många kan det vara? 30? 50? 100 kanske, till och med (fast då har det nog gått undan). Jag kan inte ens tycka det är äckligt, jag blir mest lite fascinerad att man ens lyckas hitta tid för alla (eller ja, som sagt: då har det nog gått undan).


Fast tanken gröper ur mitt hjärta, litegrann. Å andra sidan får jag väl skylla mig själv; antar att jag inte har rätt att känna så här numera - impulsen att sparka något så hårt att jag själv får ont och sen täcka ansiktet med händerna är väl kanske inte på sin plats att uppleva längre.


Så försöker att inte tänka på det, men jag gör det iallafall (surprise surprise). Och mina tankar kan bli väldigt grafiska, om ni förstår vad jag menar. Jag ser detaljer och händelser i mitt huvud som jag aldrig faktiskt har bevittnat. Man sätter såna jävla griller i huvudet på sig själv.. Även om jag är säker på att jag inte är helt ute och cyklar.



Men det kommer och går i vågor. Duktig på att blockera ut det är jag iallafall; jag är så jävla upptagen om dagarna att det faktiskt skulle kunna vara så väldigt mycket jobbigare, det här. Men det handlar om att hålla den mentala garden uppe konstant och det klarar jag inte alltid.



Som förut så låg jag och läste - från ingenstans dök den mentala bilden upp. Alldeles för grafisk, förstås. Jag började vifta bort den, som att den vore en fluga, resultatet blev mest att jag slog i luggen. Bilden försvann inte.


Men jag la ner boken; la armarna om magen och drog ett djupt andetag. Tittade ner i mattan och följde linjerna i den med blicken - symmetrin i mönstret påminde mig om begreppet kontroll. Jag ställde mig upp och sträckte mig så att musklerna knakade. Sträckte mig sedan också efter ciggpaketet, öppnade sedan fönstret.


Jag rökte och försökte låta bli att gråta.