Ivannia

Hemma från utekväll.


Var det någon som kallade mig fyllegris? Kanske lite, lite, lite.


Men vafan! Det var kul. Och nej jag bloggar inte full, inte alls. Tvärtom är jag lite bakis; jag tror jag nyktrade till på nattbussen, faktiskt.


Men jag har haft kul ikväll. Dräggiga killar som kladdar på en, fina killar som kladdar på en (fast han fick). Osv, etc, the ususal.



Mot slutet av kvällen blev jag dock hungrig. Min vana trogen hade jag bara tryckt i mig lite godis under dagen då jag skulle supa på kvällen, så jag blev lullig snabbt och dessutom var jag rätt hungrig. Så jag och Mange (Underbara Mange!!!) taggade till 7-eleven runt halv 2 och köpte något att äta. Vi väntade sen på våran nattbuss, och under tiden såg vi när en av våra kollegor hånglade upp en av Grönans chefer (ja JÄVLAR; Sandra om du läser detta, fan vad vi ska starta djungeltelegrafen på jobbet sen!!), och sen kramades vi hej-då.


På bussen hem sen så fick jag se en massa delar av Stockholm jag inte sett ännu. Det var så jävla vackert och jag vet inte om det var alkoholen som var den utlösande faktorn, men helt plötsligt flowade känslan i hela kroppen och tanken formades: helvete vad jag älskar den här staden.


Att säga att jag är lycklig är att ta i. Att någonsin, överhuvudtaget, säga att jag är mer än nöjd är att ta i och om jag någonsin är det så är det för stunden.


Men just nu är jag okey. Kan man säga.



Det fanns visst ett ljus i slutet av den tunneln också.

 

Fan vad värd den här låten är. Jag tänker sommar, ljusa nätter, cigg och av någon anledning även på Veronica och Jonna.