I find myself thinking that maybe.. Yes. Probably.


Shit.


Jahapp. Då har man funnit sig själv lost in a mess. Igen. Sort of.


Eller nja okey - inte direkt DIREKT. Jag är inte begravd under ett berg av saker jag inte kan bära, men jag vadar i det.


But what if you do to survive
kill the things you love?
Fear is a powerful thing.



Minsann. Det är rädsla som håller mig tillbaka, men också det som får mig att springa i full fart framåt.


----------

Så hur beskriver jag igår?


Lycka, ren eufori. Det vackraste, allra ljuvaste man kan uppleva - så vackert att det gjorde ONT.


Men så fantastiskt.



Igen.



IGEN!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0