Ivannia

Klockan är åtta morgonen.


Har jag sovit? Nä. Näää, klart jag inte har...



------------

Men känner mig inte mindre lycklig för det! Faktiskt. Jag måste bara säga det här för jag kanske aldrig får tillfälle att säga det igen (då jag faktiskt menar det): HELL-vete vilket gött liv jag lever just nu.


Vad var det jag skrev för några veckor sedan? Önska att man kunde kapsla in känslan av att vara absolut tillfreds.


Måtte detta aldrig förändras...


--


Det svåra är att  känna igen lycka när man ser den, och sedan erkänna den.



Det enda som ännu tynger mig är att det var antingen eller. Att jag blev tvungen att välja.


Och till de som läser det här och som känner sig träffade, så säger jag detta.


Att bevisa för er att ni har fel ger mig ingen tillfredställelse. Jag önskar ni kunde ha varit med under det här istället - varit lyckliga för min skull, lyckliga över personen jag börjar bli, det liv jag byggt upp och de fantastiska människorna i det. Jag önskar jag hade talat med er när jag mådde som sämst så att ni enklare kunde förstå hur det blev såhär; jag önskar ni hade sett mig för den jag faktiskt var och är från allra första början, och jag önskar att jag hade låtit er göra det. Jag önskar jag kunde ringa er och fråga hur ni mår, jag önskar ni kunde ringa mig och göra detsamma - jag önskar jag var den personen ni ville ha, någon mindre påfrestande, mindre egocentrerad, mindre rastlös och mindre allmänt körd i huvudet.



Det är så mycket jag önskar annorlunda; hur skönt det vore att ha fungerande, öppna relationer med de allra viktigaste.



Men vet ni vad?



Jag ångrar ingenting. Men jag finner ingen tillfredställelse i det heller.