Ivannia

Klockan är halv 4 en tisdag morgon och jag går genom Stockholms mindre kända gator; en snårig labyrint av platser som sett likadana ut sen 50-talet och där kullerstenarna har känt av flera decenniers skor. Jag går där med vackra vänner, så genuint fina människor att jag blir glad av att veta att dom existerar eftersom dom alltid får mig att må så fantastiskt bra över vem jag är.


En dimma har sänkt sig och det är ännu becksvart, dessutom är det iskallt, men av någon anledning känner jag inte kylan särskilt. Jag ser ut över Stockholm, en helt fantastisk vy har jag från där jag sitter; staden ligger verkligen på vatten och man ser hur Stockholm trots att det är natt pulserar av liv. Jag är helt förälskad i staden och jag vill inget hellre än att vara en del av den på riktigt; finna mina egna smultronställen som man kommer att behöva be mig guida fram en till.


Förälskad är jag också i de människor som sitter med mig. Vi pratar om allt mellan himmel och jord och det går en röd tråd av ömhet när vi umgås; en spontan kram eller kärleksbetygelse är aldrig långt borta, och känslan av att hålla varandra om ryggen oavsett är alltid närvarande. Och vi skrattar. OM vi skrattar! Vi skrattar åt varandra och med varandra, en skön kommentar kan urarta till en helt spårad skrattfest och aldrig känner mig så befriad från bekymmer som när jag i deras sällskap lutar mig bakåt och lägger av ett enormt gapskratt mot himlen.


Tiden går men vi sitter kvar. Det börjar dessutom bli väldigt kallt, men ingen vill gå hem ännu, tills vi faktiskt måste. Så först klockan halv 8 på morgonen är jag på väg hem igen, med en varm, nöjd känsla i bröstet av att vara verkligt omtyckt för den jag är. Dessutom har jag en hel bok av nya minnen att lägga i arkivet, en hel arsenal av "kommer du ihåg den gången när..."-ögonblick att dra fram när vi alla vill få oss ett gott garv. Jag känner mig renad från problem, befriad från osäkerheter - jag är lycklig.


Jag önskar jag kunde känna så jämt. Kapsla in det där ögonblicket när jag tittade omkring mig och bara såg människor vars närvaro har gjort en sån stor skillnad på så kort tid. Kapsla in känslan av att vara fullkomligt tillfreds.