Ivannia

Tanke.



Det finns en särskild typ av kille... Inte det minsta originell eller unik. Allt med honom är kopia av en kopia av ett bortglömt original. Allt från sättet till hur han håller cigaretten till de byxorna han fann på Beyond retro för 250 spänn. Ner till minsta detalj; hans pretentiösa, "svåra" böcker som han låtsas finna fantastiskt intressanta eftersom han finner en njutning i att böckerna ger honom tillfälle att vara precis lika komplicerad själv. Hans svåra existentiella kval som inte är det minsta svårlösta (det här kanske kommer som en chock nu men problemet är du, Einstein). Hans komplexa förhållande till sin far, och för att inte tala om den han har till kvinnor.

Han har oftast en fantastisk relation till sin mamma och sina systrar, om dom finns. Detta ska signalera för omvärlden att han förstår kvinnor, han respekterar dom, han är feminist. Han är snabb att fixa saker om de går sönder, bära saker om dom är tunga, ställa upp varje gång du i allmänhet behöver en stor stark karl: han är chevalerisk, en riktig gentleman. Och varför inte? Kvinnor är ju liksom madonnor för den här killen, eller hur? Kvinnorna i sitt liv ställer han på piedestaler, vilket händelsevis är perfekt för då kan han dyrka dom på avstånd och hävda att det handlar om emotionell tillbakadragenhet och skörhet snarare än feg motvilja att hävda sig själv och använda den ryggrad han ändå äger. Det är liksom jävligt enkelt att använda "jag är stor och stark och jag vet att tjejer hänger på mitt förbannade lås, men jag är egentligen rädd och liten inombords"-kortet och skylla på att man var lite tjock som 10-åring, eller att hans förra tjej gjorde slut för att gå tillbaka till sitt ex, eller på sina föräldrar. Genom att göra det så slipper han ju ta ansvar för sitt liv och sina egna handlingar och kan istället peka på Livet och Alla Andra som de skyldiga och det är ju, som vi vet, den enklaste vägen ut.



Och det är därför den här specifika typen av kille blir kär i tjejer som flyttar till London för att följa sina drömmar och som lämnar honom tom på ett skönt sätt, för nu har har någon att längta efter. Tjejerna blir till abstrakta idéer snarare än verkliga människor, dessa truliga tjejer iklädda vintage; tjejer med rött läppstift, avskavt nagellack och stora hattar. Tjejer som han kan säga hade absolut kunnat bli av om hon bara inte flytt hans liv (ack och ve); på samma sätt som vi andra skulle kunna hävda att vi skulle ha fortsatt med bantningen om det inte vore för att vi på onsdagen tryckte i oss två snickers så det kanske är bäst att vänta tills nästa måndag. Då ska vi ta det på allvar, då jävlar ska det nämligen bli av.

Så utåt sörjer han sin förlust och förbannar sin otur i kärlek, och han klagar att de kvinnor han vill ha bara passerar honom och går ut ur hans liv innan han ens har en chans att göra något åt det. Och detta gör han utan att för den skull tänka att de kanske aldrig hade åkt vidare till något mer spännande om han slutat vara passiv och vänta på hennes drag. För hellre önska fram en magisk lösning och tycka synd om sig själv när det inte händer, än att ha handlat, gjort något, tagit ansvar, stått rakt och tittat henne direkt i ögonen och sagt att jag tycker du är fantasisk och jag skulle vilja lära känna dig. Av någon anledning är detta inte ens ett alternativ.



Han vill vara din räddare på vit häst, men förmår inte att lyfta luren när det gäller för det vore ju att faktiskt göra något. Han vill dela ett rosa-skimrigt liv med dig men han vill inte tas på allvar för det vore för läskigt. Han påstår att han älskar dig, men samtidigt är det så viktigt för honom att vältra sig i självömkan och ursäkta sig själv, att han inte förstår att poängen i att älska någon är att sätta sig själv åt sidan.


Han är ett riktigt praktexempel på någon som hela sitt liv kommer att gå runt och se svårmodig ut och förbanna sitt öde, och kvinnor kommer att slänga sig vid hans fötter eftersom han är någon man vill rädda. Han är den mest egocentrerade människan du någonsin mött och det värsta är att han inte ens vet om det. Han är ett barn, ett ömkansvärt litet offer och hela världens lilla ovän, en patetisk ursäkt till man, en riktig riktig jävla stjärna.






Du älskar honom.



--------




Känns som att jag svalt syra.

En av anledningarna jag älskar att följa andras bloggar är för att jag tycker om att veta hur deras liv korsar mitt eget. Jag läser ett inlägg om en fantastisk utekväll, och sen tänker jag på vad jag själv gjorde den kvällen. Var hemma eller umgicks med familjen: troligt. Ute på en lika galen utekväll: mindre troligt men det kan hända, jag är en optimist.


Det bästa är ändå när det har hänt mig något riktigt stort. Något hjärtekrossande, eller fantastiskt, eller vackert, eller katastrofalt. Då brukar jag kika på de bloggar som tillhör människor som också var där, eller kanske i närheten; jag kan inte förklara det annat än med att jag försöker få andra människors point of view. Syntes det i mitt ansikte hur omvälvande det var? Kändes det i atmosfären? Antagligen inte. Men det är en kul tanke. Att medan jag präntade in datumet och händelsen i hjärtat, för att existera där för evigt, så var detta bara vilken kväll som helst för dig. Det är den typen av småsaker som kan få mig att förundras över universum. Och ge mig huvudvärk.


Random tanke. Herregud, vet ni vad, jag flummar för mycket. Det var inget.
-----------


Tycker förresten fortfarande att det jag läste i eftermiddags - det som fick mig att skratta och skratta tills jag började gråta - fortfarande är hysteriskt roligt. Jag fnissade litegrann nyss och helt plötsligt utvecklades det till ännu ett asgarv, men jag insåg rätt snart att om jag fortsätter att skratta så kommer  jag att börja gråta igen eftersom skratten ekar så tomt. Jag antar att det hade varit roligt på riktigt om skratten varit delade. Förstås.


Fan vet ni vilken hemsk tanke jag just fick? Jag önskar nästan, men bara nästan, att han var död istället. Fan, får man säga så? Nej! Klart man inte får! Åh! Men det vore så himla mycket enklare att hantera. Att minnas honom skulle förstås vara förenat med sorg det också, men jag kan åtminstone då inte säga att det var mitt fel. Och jag skulle kunna tänka att det fanns inget jag kunde göra, han dog liksom. Och mina jävla gråtattacker, sömnlösa nätter och eviga analyserande skulle te sig som förståeligt, snarare än megapatetiskt.


Herregud vad hemsk jag är. Jag skojar bara, förlåt mig. Lev, okey? Det var ödet helt enkelt, Guds vägar äro outgrundliga, vår tid var ute men det är en bra erfarenhet etc etc.

Fattar ni vad jag menar?


Och nu är våren här, snart iallafall. Trodde detta år skulle bli det allra första då jag inte fick stora deppen så fort solen börjar gå ner efter klockan 4, men nej! Lika hemskt i år igen! Gud vad jag hatar våren!

Ja, det var det.


------------


Den här låten

 

 

med den här bilden

 

 

 

 

 

inspirerar. Ska hitta mellanvägen.

Fruktansvärt.



Nu känner jag mer än någonsin för att bli full (hög).


Åh människor, vad ni river mig itu.



------


Surfar efter sängar. Pappa säger att min spänningshuvudvärk beror på min säng, inte på det faktum att jag driver mig själv till vanvett, även i sömnen.


Jag tackar och tar emot; no arguments here.

Jag vaknade nyss och hade haft den mest underliga serien drömmar (ja, konstigare än den Becca tyckte var så fruktansvärt rolig, den där jag blir skjuten i båda fötterna av gerillan och blir erbjuden en piggelin medans killen med geten ringer ambulansen). Min dröm hade Justin Bieber soundtrack, hjärtesorg vid tanken på allt man förlorat, jag var väldigt gammal ena sekunden och väldigt ung i nästa, jag blev väckt vid min säng av halva Norrköping Dolphins som alla slet av mig täcket och gav mig en Dr. Pepper, min syster misshandlade min mamma genom att tag i henne och dunka henne i marken eftersom mamma ledset berättat att hon behöver oss alla att hjälpa henne med pengar, jag red en stillastående motorcykel, jag försökte hitta finansiärer till ett äventyrsland som bestod av spökturer, hela världen bodde i vår gamla lägenhet på Nygatan 116 inklusive redan nämnda Justin Bieber men jag själv bodde i ett radhus och var granne med en kyrka och ett gäng zigenare som försökte värva mig till deras maffia, jag var präst, jag var man, jag var misslyckad misslyckad misslyckad, och värst av allt: jag gav oralsex till en kille i min ålder fast jag egentligen inte ville, och av någon helt fucked up anledning så hade han en snopp som typ en 4-åring och som dessutom var blodig när han drog ner gylfen.

Alltså på riktigt. Jag måste ha allvarliga problem. Jag blir rädd för mig själv.


Dessutom vaknade jag och var spänd i hela kroppen, kallsvettig, med högerhanden bortdomnad, med en hemsk huvudvärk och en känsla av allting är slut och inget är av värde. Hur mina drömmar fick mig att komma fram till det förtäljer dock inte historien.


Drömtydning, någon?

---------


Fruktansvärd huvudvärk... jag tror jag ska sova i någon timme till...

Göm dig.


Toppar och dalar, ni vet. Upp och ner.


Det är som det är.

Jag menar inte att vara emo, men den här låten är bara så fruktansvärt vacker.

 

Helgen har passerat: jag har varit upptagen, trött, arg, grälsjuk, uppgiven, ledsen, patetisk, full, patetiskt full, full i skratt, glad, rolig nöjd. Och mycket mer.

 

 

 

While ridin' on a train goin' west,
I fell asleep for to take my rest
I dreamed a dream that made me sad,
Concerning myself and the first few friends I had.

With half-damp eyes I stared to the room
Where my friends and I spent many afternoon
Where we together weathered any storm,
Laughin' and singin till the early hours of the morn.


By the old wooden stove where our hats was hung
Our words were told, our songs were sung
Where we longed for nothin' and were quite satisfied
Talkin' and a-jokin- about the world outside.


With haunted hearts through the heat and cold,
We never thought we could ever get old
We thought we could sit forever in fun
But our chances really was a million to one.


As easy it was to tell black from white,
It was all that easy to tell wrong from right
And our choices were few and the thought never hit
That the one road we traveled would ever shatter and split


I wish, I wish I wish in vain
That we could sit simply in that room again
Ten thousand dollars at the drop of a hat
I'd give it all gladly if our lives could be like that.





Adam spelade den här låten för mig den sista kvällen. Jag hade en klump i magen hela den kvällen för jag visste ju att något stort nalkades, men känslan överröstades av alkoholen och den minst lika berusande känslan av att vara med sina vackra vänner. Vi hade roligt; trots att vi satt på ett sunkigt hak vid Fridhemsplan så hade vi fantastiskt roligt (kanske var det på grund av det). Vi drog välbekanta skämt, skrattade högt åt varandra och jag uppfann ett perfekt ölspel.


Och mot slutet av kvällen satt där då Adam, den magiske, tvärsöver bordet, och vi var fulla och glada men plötsligt blev han allvarlig och sa till mig att snälla du måste lyssna på det här, den här låten jag har. Jag frågade vilken det var och han sa att det var en Dylan låt som han funnit och att han hade lyssnat och att Ivannia, den här låten handlar om oss, vi, du måste lyssna.


Så jag gjorde det. Och han hade rätt, Adam du hade rätt; den låten handlar om oss, vi. En text om oss och våra strapatser, galna och i vissa fall illegala som dom kunde vara; om alla våra dagar i ett litet hål i väggen när vi inte fann anledning att bry oss det minsta om världen utanför. Det var den ljuvaste formen av eskapism och jag ångrar inte för en sekund alla de dagar jag slängde bort på att spela tv-spel, bli full bara för att det var tisdag, dygna, äta nudlar, röka och spela poker med er. Varför skulle jag göra det? Det var kärlek, alltihop. Det allra allra värsta var alltid, utan undantag, att se er gå, och trots att det gått månader så har jag fortfarande inte vant mig vid att sova ensam igen.




Men jag har inte orkat lyssna på den efter den kvällen. Jag orkar inte minnas, och jag orkar inte sakna. Jag orkar inte vara ledsen, jag orkar inte gråta och jag orkar inte sörja vårt farväl som inte blev av i vissa fall och som gick fruktansvärt fel i andra. Det är inte Norrköpings fel, inte alls. Det är litegrann livets fel, kan man väl säga. Saker händer och man har ingen kontroll.


Och för övrigt, så är det väldigt mycket jag inte orkat sen jag var i Stockholm senast, men trots det så gör jag allt ovanstående. Samtidigt. Mitt hjärta orkar inte, det heller, egentligen. Men, lustigt nog, så kommer den väl att orka ändå.


-------------


Åh jag vet inte vad jag vill säga, men jag börjar få ont i ögonen och jag vet att det är den återhållna gråten som vill forsa fram likt vatten från spruckna vallar, men klockan är alldeles för mycket för det. Dessutom har jag lovat min pappa att hjälpa honom i butiken imorgon, men jag kommer aldrig kunna somna nu.


--------------

Kanske det. Vad har man för val? It's either live or die.




Och Arantxa, hon har samma nagellack som du.

att jag var fan depp redan innan jag kom på att det är alla hjärtans dag idag...!!



-------------


Woooooooooooow..

vore fruktansvärt gott just nu. Synd bara att det inte finns något ätbart alls här hemma. Och jag skulle förstås kunna gå och handla på ICA:n som ligger inte ens 2 minuter bort. Men jag ser inte klok ut. Och det är kallt. Så nä.

Nä.


----------

Men te kanske?  Ja! Och en bra film.



Vacker lördagsmorgon.

Every single day.

Men det var nog mitt fel, tror jag.


-----------

Woooooooow vad jag behöver bli full i detta skede av mitt liv...!


MEDDELANDE TILL LINA "PIPPI" STRÖMBÄCK:


Kan du flytta in i din jävla lägenhet så att jag kan få komma och hälsa på och ha fylleslag, snart??? Dina sköna polare, din brorsa och en jävla massa sprit! Ja? Kom IGEN!


Klart slut.

Aeh.


Tänkte skriva ett långt inlägg där jag säger en massa saker, men halvvägs kom jag på att det vore ett a) väldigt dåligt inlägg (det räcker med att man har varit journalist i en vecka, efter det kommer du alltid att vara kritisk till allt du skriver) och b) ett väldigt patetiskt inlägg. Så jag raderade det och skriver det här istället, som förvisso kanske inte kommer att få några litterära priser, men som åtminstone inte är lika patetiskt som det jag tänkte skriva. Lite värdighet får man väl ändå försöka uppbåda, kan jag tycka



Till en följd av mitt raderingsbeslut har jag alltså inte så himla mycket att säga ikväll, eftersom det enda jag kan komma på att prata om är det dravel jag upprepar varje dag. Och sen så måste jag påminna mig själv om att självförakt är precis lika patetiskt som självömkan. Iallafall...


Men, aeh! Vi skiter i det här. Klockan är hursomhelst halv 5 på morgonen, jag HAR sovit men har vänt ordentligt på dygnet; ett nytt HIMYM-avsnitt OCH Glee-avsnitt är på ingång; jag har dessutom cola, en bra bok, bra musik, cigg och en baguette jag kan äta om jag blir hungrig. Bättre än såhär kan det faktiskt inte bli en natt som denna och man kanske ska vara lite tacksam.

Det här är ju hemskt. Till och med den jävla katten sover.

Det som aldrig upphör att förundra mig är hur mycket smärta andra människor kan åsamka en.

Funderar på att ta min svågers råd och uppsöka vårdecentral. Det är liksom inget kul längre, det här med insomnia; förr brukade jag inte ha något emot att vakna klockan 5 på eftermiddagen. Det var till och med lite skönt. Men nu så hatar jag det verkligen och jag måste fixa detta, det är inte roligt alls. Dessutom så har det blivit värre i och med att jag åtminstone förr ville sova ("ville" som i: "jag sover hellre bort min tid än och lever det här jävla skit livet"), men nu vill jag inte ens det. Jag hatar att sova, det påminner en bara om hur ensam man är.


Äh ni fattar säkert inte. Skitsamma, min poäng är iallafall att jag måste ordna det här för efter 5 år så får det väl tamigfasen vara nog...


----------


Det var förresten länge sedan jag grät för att jag saknade någon så mycket... Och då menar jag liksom inte på ett sånt där "jag-älskar-dig-snälla-kom-tillbaka"-viset (det har jag för övrigt tillbringat tillräcklig mycket tid att göra nu på sistone, för fan.. fast snälla tro inte att jag brukar göra det för vem som helst så vänder sig om och lämnar mig, utan det är bara särskilda hjärtekrossare som lyckas med det - säg inte att jag inte är selektiv), utan liksom man ser en bild på en vän man inte träffat på ett tag och så saknar man människan - för tillfället har man liksom glömt allt det röviga som personen kunde göra som verkligen kunde reta gallfeber på en, och man minns bara dom fina sakerna... Hur roliga och snälla dom var, och hur många kvällar man raglat hem tillsammans efter en lyckad kväll.


Nu gjorde jag det iallafall. Adam, åh Adam, min underbare vän, är på vift i Asien och kommer att vara det till april. Gick in på hans reseblogg (<----- klicka!!!!) och läste hans första inlägg: han har det riktigt gött verkar det som. Va fan: han flydde kalla, meningslösa Sverige mitt i mörkaste vintern och flög till andra sidan jorden - vem fan skulle inte ha det gött, liksom.


Anyways. Nu har jag hämtat mig. Men det är ändå rätt fint, tycker ni inte? Det är fan kärlek. Jag tror Adam skulle ha blivit riktigt rörd.


------

Daaaag.. vad är det nu? 26? 26.


kul!

Apropå något helt annat nu:


det finns verkligen ingenting. Jag måste bara upprepa det här - INGENTING. Som gör mig så förbannad som människor som är så JÄVLA DUMMA, alltså verkligen IQ-befriade. Människor som beter sig som patetiska jävla 2-åringar, människor som inte har ryggrad, värdighet eller på något annat vis berättigar sin jävla existens, och som bara rent allmänt inte fattar själva hur jävla dumma dom är. Jag hatar dessa människor med all kraft jag kan uppbåda och jag önskr dom så mycket helvete så att ni kan inte föreställa er. Jag vill köra över dessa människor med en FUCKINGJÄVLA GAFFELTRUCK eller jävla golfbil eller vad fan som helst på fyra hjul; jag vill köra deras huvuden i betongväggen, sparka dom i röven, VAD FAN SOM HELST FÖR JAG HATAR DOM SÅ JÄVLA MYCKET.


På riktigt. Alla idioter tag er fucking akt för dom som hamnar i min väg blir mosade FÖR JAG HATAR ER!


Och nu kan det mycket väl vara så att jag är uppumpad med testosteron efter att ha tittat på 12 avsnitt av Entourage i rad och alltså fått en stor dos av min hjälte Ari Gold - men på riktigt, jag identifierar mig med killen för i helvete vad puckade människor kan vara och jag önskar jag hade så mycket stake som Ari att ta en jävla paintball gun, gå in i kostym och gasta och skjuta ner idioterna jag hatar.


Sen så är ju han hatad av 75% av alla i serien, men ändå.


För att demonstrera likheten i vårt inre landskap (jag bara bryr mig mer om vad folk tycker om mig), kommer här en Youtube-video med  ovannämnda paintball-situation, och ni får en hint om hur förbannad jag blev på en patetisk jävla typ min polare inte har vett att lämna.

 

Sådärja. Perfekt, nu mår jag redan lite bättre.

 

-----------

 

Annars så har idag varit en bra dag.

Och andra önskar man blev bemötta.

Har mest legat och sovit idag: var vaken till klockan 11 imorse, sov i typ 1 h, vaknade, var hemma vid 2 och sov till 6. Så det har var inte direkt varit en lång dag för mig.. såvida jag inte är uppe hela natten förstås.


Bläh. Jag babblar så mycket.


--------

Har funderat på ett mindre depressivt sätt idag! Det är skönt.


Försöker bara bli kvitt känslan att mitt liv inte kommer att börja gå framåt igen förrän min telefon ringer.