Ivannia

- att ni är där och jag är här

- att du är okey fast jag inte är det

- att ingen kan greppa det som är självklart

- att framtiden är en hägring där framme även med min motvilja att ta tag i den

- att jag är omgiven av folk men känner mig så ensam



Det är så konstigt, vrickat, ensam och obegripligt alltihop.



--------


Vart fan var det jag läste det? Att våren är så vacker men att jag hatar den för den är menad att bli upplevd tillsammans med någon annan.


Missnöjd, lämnad att fixa saker ensam, saker som egentligen inte är så svåra men som för mig är det.



Nu ska jag sluta babbla. Jag trodde det skulle hjälpa, men jag kan fortfarande inte sova.

Jag vet inte riktigt vart jag är på väg. Sådär, nu var det sagt. Ganska enkelt, om man tänker efter men samtidigt så svårt för på ett sätt är det ett nederlag; håller ni inte med?



Jag har bara fortfarande inte lärt mig greppa det här med att livet går framåt. Liksom ----> FRAMÅT. Förstår ni? För jag finner det liksom lite obegripligt att saker sker och livet bara går vidare, skitkaxigt liksom, bara sådär. Om man inte vill det då? Isåntfall handlar ju livet bara om att sluta streta emot att tiden går, för går gör den ju med eller utan ditt samtycke och då är det väl lika bra att göra något vettigt av det hela. Och om det är så, då kan jag inte låta bli att tycka att livet i sig är ett ganska dåligt koncept.


Och så kan jag inte acceptera att jag bli äldre, heller. Inte för att jag har åldersnoja, eller för att jag är rädd för att bli gammal och dö, utan för att det sätter pressen på en att göra något av sig själv. Har ni tänkt på att tiden är vår värsta fiende? Klart ni har. Gud vilka originella tankar jag släpper såhär halv 7 på morgonen.



Att tiden konstant rör sig i en framåtgående rörelse - nej jag kan inte acceptera det. Jag önskar jag kunde hoppa lite mellan åratal och händelser i mitt liv och peta lite och rätta till här och där för att göra det enklare; gå tillbaka till när jag var 8 år gammal och krama det ledsna barnet som aldrig visade att hon var ledsen utan begravde näsan i böcker istället, hon som kände att hon inte passade in någonstans, och säga till henne att din familj älskar dig över allt annat och tro aldrig annorlunda.

Jag skulle åka till 15-åriga Ivannia och säga att allt det du gör mot dig själv är för att du hatar dig själv med en sån vansinnig frenesi - snälla sluta göra det, för det finns så himla många som inte vill se dig fara illa, och att det en dag blir bättre, jag lovar. Jag skulle åka till min studentdag och säga att Ivannia snälla du är på väg mot ett liv du faktiskt har valt själv; sluta vara så rädd för allt. Och jag skulle åka till 30-åriga jag och fråga vad fan det är tänkt att den Ivannia som lever och andas den 7:e maj 2011 ska göra nu.




Jag vet inte riktigt vart jag är på väg, som sagt. Jag har en vag aning men jag är så rädd att jag ska välja fel. Hur många gånger kan man börja om från noll? Jag tror inte jag vill veta. Och jag är rädd att jag ska vara så rädd att välja fel att jag inte väljer överhuvudtaget, men det är ju meningen att jag ska slutat med sånt nu; Ivannia 2.0 gömmer sig inte längre. Fast det är ju det! Hon gör ju det, bara på ett annat sätt!

Så kanske jag inte kommit så långt iallafall; jag kanske inte är i position att åka tillbaka någonstans och säga någonting alls, där med min imaginära tidsmaskin. Någonstans finns den 8-åriga, 15-åriga och 17-åriga Ivannia kvar, inuti, och dom bråkar och slåss och eldar på varann om vartannat. För en gnutta av mig själv känner mig fortfarande utanför och oälskad, en del av mig hatar fortfarande vem jag är och kämpar varje dag med att inte demonstrera exakt hur mycket genom att vara självdestruktiv; en liten skärva av mitt hjärta är fortfarande så rädd för att leva att hon hellre dör. Allihopa finns kvar härinne, inklusive den 30-åriga kvinnan som ler överseende åt sitt 20-åriga jag och säger att en dag kommer du att vara lycklig.


Så vem av dom lyssnar man på? Streta emot eller omfamna? Acceptera eller förneka? Vem av de vargarna som ylar inom dig själv, är den som till slut överlever?




Den vargen du matar. Förstås.

Sitter här. Ja, det är lite tyst; inte ens musik.


Som vanligt när det är tyst och mörkt ute så tänker jag, och innan ni frågar - inget särskilt, faktiskt. Mest småsaker: som att det är en Dolphinsmatch på tisdag där dom kan ro hem SM-guld, att Adam snart kommer hem och att jag är väldigt glad för det och att det vore ännu mer fantastiskt om jag kan flytta in hos honom i ett par månader i sommar, att jag verkligen hoppas att jag kommer in på högskolan i höst så att jag äntligen kan få göra vad jag faktiskt vill göra, om det är möjligt att leva ett liv som är fantastiskt varenda dag, osv osv.


Miljoner saker rör sig i huvudet, men jag är lugn. Lite uttråkad kanske. Och full av längtan efter något. Men jag är okey.


Skönt med lite balans i humöret, eller hur bloggen!

-------


Apropå ingenting förresten så sa min mamma häromdagen att hon trodde att jag hade damp eller något när jag var liten, eller någon slags bokstavskombination överhuvudtaget som jag nu i vuxen ålder (tydligen) har överkommit. Då har jag isåntfall ärvt det av min morfar, som var sociopat och hade damp och adhd men som trots detta var ett geni i ordets rätta bemärkelse - fantastisk konstnär, akademiker och allt det.

Slutsatsen var iallafall, i min mammas huvud, att jag kanske hade allt det där - men alla genier är lite störda.


Vet inte om jag ska vara glad? Eller? Haha!


--------


What lasts, lasts; what doesn't, doesn't. Time solves most things. And what time can't solve, you have to solve yourself.

Naaejj. Nu räcker det.

Sova...

Helt låst vid denna. Lyssna på den snarast!

-----------

Har haft en jävligt konstig dag. Halvsjuk, spy osv, men sånt går förvisso alltid över snabbt för mig. Så även denna gång, har mått fint sen ett par timmar tillbaka.


Annars så njäe - inget särskilt. Mina vänner är hemma från Ibiza och det känns så fruktansvärt att jag inte kunde följa med, men å andra sidan hade jag ett par fina och väldigt nödvändiga dagar i Stockholm. Går på jämnt ut.



Ja, det var väl inte så mycket mer. Jag är känner mig lite hjälplös, handfallen, nervös etc etc men vafan det går väl över det också.

Kom precis på vilka ord jag har skrivit förut som bäst säger det jag känner (förutom det långa inlägget jag just publicerat, uppenbarligen).


Nästan exakt ett år sedan - den 2:a maj - skrev jag såhär:

Eller ja. Inte fullt så illa kanske.


---------

Inte alls så illa faktiskt. Känner mig mest - förvirrad? Ja, väldigt.


Och pinsamt nog, ännu mindre jordbunden. Jag ska förklara:


ni vet hur sorg eller liksom deppighet får en att känna sig ännu mindre som en del av verkligheten? Jag känner så iallafall. Jag känner det som att jag flyter runt i luften, med bubbelplast under mina fötter, luften är tunn och jag nuddar inte någonting och ingenting - ingenting alls - nuddar mig. Men sen när jag mår bra så känner jag att jag har lite mer kontakt med världen; jag känner mig riktig, kompakt, verklig. Och jag har känt det förra i 2 månaders tid, men den senaste tiden har det blivit mer av det senare.


Det jag vill säga är att den senaste tiden så har jag mått dåligt för att sen må bra, och nu mår jag kanske inte dåligt igen men ännu en gång känner jag det som att ingenting vidrör mig.


Fattar ni?


--------


Jag trodde bara att det skulle kännas bättre än såhär. Den tanken påminner mig för övrigt om något jag läste ur... Var det Bon? Kanske. Men jag läste en tidning hemma hos min underbara Stockholms-Lina förra veckan iallafall, och då så hade dom någon superhipster inledning på tidningen: de första sidorna gick åt att fråga tidningens fotografer och journalister lite random frågor som lät djupa i sin randomness, och sen skulle man imponera med sin intelligens/kvicktänkthet eller något.

Så var det någon som fick frågan, ungefär, "hur uppnår man sin dröm" eller något sånt. Mindre konkret tror jag faktiskt att frågan var utformad, men ni förstår. Personen som fick frågan sa då iallafall att  det inte spelade någon roll riktigt, därför att ju längre man lever desto mer inser man att trots att man uppnått sina drömmar så fortsätter allt som vanligt. Mellan raderna: uppnådda drömmar förändrar ingenting.


Och det är väl ungefär det jag vill komma till. Det var ingen dröm jag hade - min dröm är att få ägna mitt liv åt att göra vad jag vill göra, varje dag - men det var en önskan. En utmaning jag satt upp för mig själv, och som ju mer jag sköt upp det, fick gigantiska proportioner. Vägen till önskans egentliga genomförande var kallsvettig, ångestfylld... Gjorde väldigt ont i sin omöjlighet.


Sen tog jag steget. Och den uppfylldes - men det förändrade ingenting.

Det här suger.


--------

Ja, eller som Siri sa; något ska man ju ha att klaga på.


För nu blev det ju inte riktigt som det var tänkt, va?


Och SOM VANLIGT, så har jag ett beslut att fatta.

 

Det är dom jävla planeterna: dom gör mig deppresiv, oansvarig och flummig, samt gör att mina nära relationer går upp och ner.


Och allt på en gång! Helvete!

Ännu en på listan.



Alltså, jag förstår att man växer ifrån varandra, och jag förstår att livet (människan?) ibland kommer i vägen för vad man egentligen vill ska hända, för hur man egentligen vill ha det.. Men varför måste allt tumla ner, täcka en i damm och smuts, på samma gång?


 Och är det verkligen nödvändigt detta med att släppa en människa när det inte funkar längre? Varför kan jag bara inte vara av lite mindre komplicerad karaktär och bara kunna trycka på paus?


Eller, åh, jag vet ju svaret på det. Självrespekt; om man inte säger ifrån och sätter gränser så kan vemsomhelst kliva över dig, bla bla. Men i slutändan, blir man inte fruktansvärt ensam?



Det kan jag också svaret på..


----

Fåna er inte. Det BLIR bättre. Så småningom, någon dag; fan imorgon kanske jag vaknar upp och tänker att åh vad bra humör jag är på helt plötsligt! Men det är så surt bara, vet ni? Att lämna människor man älskar eftersom man så smått börjat tänka att jo.. det är nog dags nu.

Åh herregud vad deppig jag blev nu.


Natten har verkligen en helt sanslös förmåga att få en att känna sig så väldigt ensam; och ännu mer om du faktiskt inser att ännu en människa du värderat så oerhört högt inte har en plats i ditt liv längre.


Att släppa och gå vidare. Att gå igenom hela processen igen.


Åh herregud..

 

Men egentligen mest det här

Ja.

och för varje tugga tänker jag


fuck you fuck you fuck you.

Åh; har inte riktigt hunnit smälta att jag äntligen står på andra sidan av det hela. Att gå vidare är fan en sällsam känsla. Den här övergången man gör från att vara otröstlig till att vara lugn och känna att jo - det var nog bäst det som hände. Konstigt, jag vet fan inte ens när denna övergång skedde. Men det kanske så det funkar? En dag så vaknar man och inser att man inte har gråtit på en vecka.


Inte för att jag exakt känner på det viset, liksom fullkomlig acceptans. Det är fortfarande färskt, det gör fortfarande ont. Men jag har åtminstone kommit till en punkt då jag kan kolla tillbaka, bläddra bland bilder och filmer och gamla Facebook-statusar och skratta högt och vara genuint glad för att det ändå fanns en tid då jag hade fruktansvärt roligt 9 dagar av 10. Och bara vara tacksam, istället för att vara otroligt ledsen. Förstår ni?


Men det är inte helt angenämt. Jag vet inte, det var nog inte en insikt jag egentligen ville ha. inte än. Jag önskar ändå att jag kunde ha pausat alltihop ytterligare ett år och få vara ung och allmänt ansvarslös och ibland illegal, ett litet tag till. Men det vore att önska sig själv tillbaka, och det är det jag insett nu; enda vägen är framåt. Som alltid.


Och så funkar det med relationer också. Saker som kraschar och i allmänhet flippar och går sönder bör sörjas, men som en vän lite halvt chockat pekade ut så är jag en ganska brutal jävel när det gäller sånt. Jag är ledsen och jag deppar och jag skriver ledsna saker men när jag bestämmer mig för att släppa någon så placerar jag verkligen den personen i en liten låda lååångt ner i källaren. Bilan faller - jag har ingen tid att förlora.

Då är frågan, ställt av ovanämnda vän, om inte alla förtjänar en andra chans? Hur kan jag vara så hård mot människor jag en gång brytt mig så mycket om? Tjänar jag verkligen på det och är det rättvist mot den andre? Jag tycker förstås det. Har man en gång gjort mig riktigt illa (riktigt illa) så har jag svårt att se hur jag bara ska kunna glömma det och move on. Inte för att jag är långsint, tvärtom, men ibland kommer man ju till en punkt då man känner att nej det går inte längre. Herregud, jag är ledsen om du blir ledsen men du har sårat mig oerhört och i valet mellan dig och mig själv väljer jag mig själv. Jag kallar det för självbevarelsedrift och självrespekt, men vafan, man kan väl gå för långt åt det hållet också kanske..


Poängen är iallafall att jag har vuxit ännu lite mera de senaste månaderna, och i mångt och mycket finner jag ännu en gång att en kris har blivit en mycket viktig läxa. Jag är tacksam. Och livet går vidare! Det är det viktigaste. Det har det alltid varit - lustigt att jag alltid, alltid glömmer bort det...



God natt!

Ja. Ungefär sådär lyder mina tankegångar idag.

Har en massa tankar som bara krockar med varandra, skapar interna konflikter och får mig att allvarligt fundera på att be om en lobotomering i födelsedagspresent.


Till exempel så tänker jag på Stockholm och hur jag älskar den staden så mycket att jag vill gråta över att den inte ens är i närheten av min längre, men sen tänker jag också att det kanske bara inte var meningen och att jag isåntfall ska släppa det och göra något annat.


Och jag tänker på hur en av de bästa männen jag visste hade ett ögonblick då det slog slint i huvudet och som fick honom att känna att det var nog. Jag menar; jag gjorde nästan exakt samma sak mot någon jag verkligen älskade för mindre än ett år sedan, så jag kan sätta mig in i tankesättet hos en person som lämnar just för att man älskar, inte tvärtom (även om jag förstås inte kan vara säker på att detta var fallet den här gången).


Så jag tänker på detta och värken i bröstet som jag haft i snart 4 månader är jag van vid, trots att den aldrig blir bättre, men numera tänker jag dessutom att det kanske är dags att gå vidare. Alla frågor har blivit ställda, och även om nu inga har blivit besvarade så finns det inte så himla mycket att göra. En vän till mig, som känt mig i 15 jävla år och alltså har rätt bra koll, sa för några månader sedan att jag inte kan trycka paus - livet går vidare, hur mycket jag än spjärnar emot. Med eller utan mig så rör sig tiden framåt, och det är nog dags för mig att hoppa på tåget, tycker ni inte?


Sen så tänker jag på vad jag vill göra. Svaret på detta är förstås skriva. Det har det alltid varit; som barn förstod jag inte att det psykologiska behovet att skriva dolde en passion, en som jag kan göra till mitt yrke med lite tur. Jag tror det kan gå. Men för att det ska funka måste jag sluta sörja allt jag förlorat och istället inse att det är nu jag - för första gången någonsin - är fri att göra precis vad jag vill.




Lägg samman alltihopa och jag tror jag är på bättringsvägen. Snart så.



Det enda är bara att jag inte riktigt kan förstå att jag faktiskt glömde att det finns en framtid som väntar på en. Jag har glömt att ha förtröstan.


Visar hur otroligt insyltad man kan bli i sig själv, sitt och sina.

I've been afraid of changing
cause' I
build my life around you.



Jag tror att det är dags nu.

Idag har jag varit med min lillasyster och ätit tacos, samt plöjt igenom den första säsongen av Community (igen, det är en himla bra serie det där).


Gud vad jag inte har något kul att berätta alls, vilket är konstigt med tanke på att jag, trots de senaste månaders härdsmälta, fortfarande är en rolig person. Det bara ligger lite halvdjupt begravet, ni vet? Inte min rolighet alltså, men mer mitt kunnande att berätta om det.


För Becca - min sanningsägare och i allmänhet en av de skitstövlarna som står mig närmast - har sagt att hon numera sällan läser min blogg eftersom den är full av sånt här ledsamt och djupt skit och inte är så rolig längre (jag säger ju att hon är en skitstövel). Men jag måste förstås ge henne rätt - min blogg har inte varit HAHA-rolig på himla länge. Men kan man klandra mig? Jag menar, just nu ligger liksom sorg allra närmast ytan. Det är bara så det är, ni vet. Skrapa på ytan och ni får en klump i halsen och ögon som svider. Det är det man får leva igenom när man blir lämnad att besvara alla frågor själv, om ni (kanske?) förstår? Detta sagt utan att jag menar vara patetisk. Vilket jag förstås ändå är.


Men that's life, även om jag är genuint ledsen att jag inte är roligare. Gud jag som är så fruktansvärt underhållande i person! What a loss to humanity!

I'm almost never serious, and I'm always too serious. Too deep, too shallow. Too sensitive, too cold-hearted. I'm like a collection of paradoxes.


Jorå!