Ivannia

Nej alltså!


Som ruriken säger. Inget särskilt. Sandra sa något kul idag: hon sa något och jag hörde fel, trodde hon sa något om att slicka någons hårbotten. Hon gapskrattade men fann sig snabbt - "ehum eller ja, vilken hårbotten...?"

Det skrattade vi åt en stund. Snuuuusk!



Seeen tog jag en öl (JA, en riktig öl!!! Men måste lära mig dricka det dära utan att få kväljningar) med Daryama, som för övrigt är vidrigt cool - tvåbarnsmorsa, reporter för SVT och nu TV4, men jobbar ÄNDÅ på Gröna Lund - bara för att det är så kul.


Det är en personlighet, det!


Hursomhelst. Det var trevligt men sen var jag tvungen att springa iväg.



Och nu är jag hemma. Thank GOD, helt ärligt. Mitt hem är verkligen min borg: jag älskar att träffa folk och att umgås och babbla och skratta men INGET kan jämföras med känslan av att komma hem...


----------


Men annars, alltså. Nej. Ingenting alls. Känner förstås. Men nej, ingenting alls.

My human heart has hidden treasures,
in secret kept
in silence sealed


Jag håller i tyglarna: ingen fara.

-------------



Just nu är jag mest ledsen för andras skull. Det är så tråkigt när ett människohjärta du bryr dig om bara faller isär.

Anyways. Jag måste bli mindre hård.

Om ett par timmar kommer min lillasyster och min systerdotter hit. Vi ska på Grönan (helloooo gratis ju!) och så ska dom få fucka ur litegranna. Sånt måste man få göra när man är barn: det är fan från gånger jag har fuckat ur något rejält jag har mina bästa minnen ifrån (men då ska vi komma ihåg att jag fuckar ur på ett sätt som en ganska snäll flicka fuckar ur. Knappt alls, liksom.).


Men jag vaknade med en dålig känsla i kroppen. Jag pratade med Josefine i telefon inatt, efter att jag kom hem från att ha hållit Jonna sällskap på Arlanda (det är tydligen min grej numera). Och då pratade vi en stund om henne och hennes resa till England, och sen pratade vi om mig och det som gör ont.

Jag bara tänker att det är så jävla enkelt för mig att låta klarsynt och vettig när jag redogör för situationen för någon annan, och jag finner verkligen tröst i att jag låter så säker. Men... Åh. Det gör ju bara så jävla jävla ont.


Jag tänker inte ens börja försöka beskriva känslan. Ni har väl alla varit med om det. Jag kan bara inte förstå hur det är möjligt att konstant gå runt med den här fysiska känslan av tomhet i vänster sida av bröstet. Liksom, hur? Det måste ju bara vara en psykologisk grej, right?


Och det är ju inte alls en bra dag att känna såhär. Idag ska ju jag vara glad och ta hand om tjejerna. Och det kan jag väl göra ändå, men jag pallar inte gå runt och se till att jag ler så fort deras ögonen hamnar på mig.


Åh herregud. Gud vet att jag kommer att försöka tills jag blir utmattad. Men jag är inte så tålig just nu.


-----


Nej nu ska jag sminka mig och sätta på mig kläder. Tänka på annat.

Starcrossed lovers.



Astrologin slutar aldrig förvåna mig - jag läser och insikterna bara sköljer över mig.



... jag tror jag har gjort rätt.

Känner mig lite fundersam just nu, mer än vanligt. Kan vara kombinationen insomningsproblem, att det är natt och att jag är ensam. Då blir det kanske lätt såhär.


Och mitt problem just nu (i detta ögonblick alltså; jag har ingen lust att räkna upp alla problem jag äger och har) är: fram tills för ungefär 3 veckor sedan, när klockan slog såhär mycket och jag kände mig såhär ensam och borderline psykotisk  - vem var det jag ringde nu igen?


Juuuuust det. Precis.


Jag antar att det inte är ett alternativ längre...


----------

Det är blondinerna som gäckar mig. Alla dessa jävla blondiner. Och kanske en och annan brunett (även om dom är färre). Tror ni att det förekommit rödhåriga också? Fan det har jag aldrig ens tänkt på.


Men hur många kan det vara? 30? 50? 100 kanske, till och med (fast då har det nog gått undan). Jag kan inte ens tycka det är äckligt, jag blir mest lite fascinerad att man ens lyckas hitta tid för alla (eller ja, som sagt: då har det nog gått undan).


Fast tanken gröper ur mitt hjärta, litegrann. Å andra sidan får jag väl skylla mig själv; antar att jag inte har rätt att känna så här numera - impulsen att sparka något så hårt att jag själv får ont och sen täcka ansiktet med händerna är väl kanske inte på sin plats att uppleva längre.


Så försöker att inte tänka på det, men jag gör det iallafall (surprise surprise). Och mina tankar kan bli väldigt grafiska, om ni förstår vad jag menar. Jag ser detaljer och händelser i mitt huvud som jag aldrig faktiskt har bevittnat. Man sätter såna jävla griller i huvudet på sig själv.. Även om jag är säker på att jag inte är helt ute och cyklar.



Men det kommer och går i vågor. Duktig på att blockera ut det är jag iallafall; jag är så jävla upptagen om dagarna att det faktiskt skulle kunna vara så väldigt mycket jobbigare, det här. Men det handlar om att hålla den mentala garden uppe konstant och det klarar jag inte alltid.



Som förut så låg jag och läste - från ingenstans dök den mentala bilden upp. Alldeles för grafisk, förstås. Jag började vifta bort den, som att den vore en fluga, resultatet blev mest att jag slog i luggen. Bilden försvann inte.


Men jag la ner boken; la armarna om magen och drog ett djupt andetag. Tittade ner i mattan och följde linjerna i den med blicken - symmetrin i mönstret påminde mig om begreppet kontroll. Jag ställde mig upp och sträckte mig så att musklerna knakade. Sträckte mig sedan också efter ciggpaketet, öppnade sedan fönstret.


Jag rökte och försökte låta bli att gråta.

 

 

Jag lyckades. Och efter en stund fortsatte jag att läsa.

Hade helt missat att Josefine Nilsson - en av de finaste vänner jag har - åker till England på tisdag för att (hoppas hon nog) aldrig flytta hem igen.


Förstår inte hur riktigt hur det här kan har passerat rakt över huvudet på mig. Sitter därför och försöker att inte stortjuta medans jag anklagar mig själv för att vara självupptagen. Herregud, det skulle inte förvåna mig om jag aldrig ens bemödat mig att fråga henne.


Josefine, om du läser detta: jag älskar dig så himla mycket. Förlåt att jag inte har varit mer involverad i ditt liv utan alltid tjafsat på om mitt eget. Jag skäms för att sista gången jag träffade dig tog jag upp plats i din säng och i ditt huvud genom att tycka synd om mig själv halva natten. Jag är ledsen; hoppas du minns mig som bättre än så. Hoppas att jag någon gång under vår vänskap har gjort dig nytta.


Jag skulle säga lycka till, men det känns onödigt. Du lyckas alltid med saker så snart du bestämt dig: en av de saker jag alltid beundrat hos dig. Det, och sen tusen andra kvaliteer du besitter.


Vi pratar liksom om tjejen som trots att hon var på andra sidan havet fortfarande var mitt största stöd under sista året på gymnasiet. Vi pratar om tjejen som var den första att få veta om min allra största skam. Tjejen som aldrig ALDRIG fått mig att känna att jag pratar för döva öron. Hon som alltid försökt förstå, alltid STÅTT UT när så många andra bara gett upp eller bara nickat och låtsats lyssna för att få tiden att gå.



Komplex känsla, det här. Känns som att jag sörjer. Inte någon som är död, utan någon som försvann. Eller kommer att göra det. Sen kan man tala en massa om mejl och att det går flyg och så, men det vet vi alla att det är inte samma sak som att komma hem till Norrköping och ta en fika på Fräcka Frökens eller ta 119 ut till Skarphagen.


Men jag ska inte vältra mig mera. Det här handlar inte om mig. Så Josefine: jag önskar dig så mycket gott att jag vet knappt vart jag ska börja. Men det kommer att gå bra det här. Jag vet det.



Åk till England, titta aldrig tillbaka och lova mig att vara lycklig.

Nu kan det vara försent att säga som det är.



Det tror jag nästan att det är, faktiskt.


Jag ångrar mig inte kanske, men jag.. funderar över beslutet. Undrar om det var rätt att följa mina nycker, om det var klokt att blint följa min galna impuls som skrek att jag måste bryta upp.


Jag velar litegrann... Inte säker alls.


---------

Har en massa bra historier på lager om min arbetsdag idag (12 h 45 minuter lång), men jag är för trött för att berätta. Men jag hade kul, som vanligt. Även när jag har det som allra sämst på Grönan så är det ändå helt okey.


---------

Fick reda på att min pappa läser den här bloggen. Känns lite sådär; det är ju inte så att jag har så mycket att dölja eller någonsin ens brytt mig om att undanhålla saker för mina föräldrar (dom har snarare aldrig frågat), men jag undrar mer om han vill veta så mycket om sin nästyngsta, helt jävla bindgalna dotter. Jag vet inte om jag skulle vilja veta såhär mycket om någon jag inte kan kontrollera längre (fast det har han nog aldrig kunnat, riktigt). Å andra sidan så är jag kanske inte så tydlig i mina inlägg och det är ju skönt. För honom. Då kan han bara strunta i det och säga att han inte fattar någonting.


Men det är okey pappa. Läs gärna: det kan inte vara så lätt att vara min förälder och bo x antal mil bort. Jag har förstått att folk uppfattar mig som hemlighetsfull, fast jag inte är det - ni ställer bara inte de rätta frågorna.


----------


Jag älskar dig. Det var aldrig ditt fel, och jag kommer aldrig att vara bitter för hur det blivit. Vi har velat olika saker alldeles för länge - sånt händer.


Men jag kan sitta och göra de mest vardagliga sakerna och sen komma på att jag saknar dig. Stå på jobbet och springa mellan folk och ta betalt, ta en cigg mellan slussen och Djurgårdsfärjan, stå och prata och skratta med en vän eller sitta på t-banan med näsan i en bok som inte alls påminner om dig.

De ögonblick jag saknar dig som mest får mig alltid att stanna upp och ta ett djupt andetag - likt smärtan i en öm muskel man trodde var på bättringsvägen. En reva i den tunna pappersväggen mellan min självkontroll och smärtan som är djupast begraven.


Det är då jag undrar om jag gjort rätt.


Kommer fram till att jag har det.


Och tänker sen att nej jag vet inte.


Men hur det än är med den saken så vill jag bara poängtera: det var aldrig ditt fel. Sånt här händer. Jag antar att det är det som går under benämningen Livet.



Men jag älskar dig. Så mycket, och jag lär aldrig berätta det för dig.


Förlåt.



--------

Nu har jag funderat nog. Jag har en lång dag imorgon.

You unrealistic fucking bastard!!!


JAG. HATAR. DIG.

Idag har jag firat den underbara Pippi. Hon fyllde 22 och klagade på att lederna har börjat gnissla. Hade det inte varit för hennes rejäla kråkfötter som börjat formas runt ögonen hade jag inte trott henne.


Vi satt i regnet. Under en ek, visserligen, men ändock blev vi blöta. Kändes något o-mysigt såhär den 18:e juni, när det SKA vara sommar. Pippi och hennes bror Erik hävdade envist att det höll på att spricka upp ("jo jag lovar. Ser ni... Därborta är solen. Va? Vadå vart!??! DÄR") men vi andra visste bättre.


-----------

Medan vi satt där vid vattnet så satt jag mest och larvade mig. Jag var elak mot stackars Mumin och mobbade hennes (tydligt hörbara) finska härkomst. Något jag gjort heeeeela långa dagen, och NEJ det slutar tamigfan aldrig vara roligt:

- Jak tyck' det äer så kånnstig de häer med att drraa korrtet när man ska hanndla häer i Sverije... I Finnland harr vi likksom chip istället, fattar inkenting..


(Fientlig tystnad.)


- Jamen ÅK TILLBAKA till den FAKKING MUMINDALEN dååååååååå!!

-------------


Imorgon ska prinsessan gifta sig. Ja jag är int' bitter, det är ju kul när det går bra för andra liksom. Och på jobbet serverar dom tårta imorgon bara för att fira hennes bröllop, och det är ju bra: lite nytta gör hon ju visst det!


-----------


Push my back so I make sure
You're right behind me as before
yesterday
the night before
tomorrow



Jag älskar dig. Går inte bort, jag försöker. Men jag vill inte.


Men jag försöker.

Tänker på alla what if's.



Vad man kunde ha gjort annorlunda. Om det ens fanns något man kunde ha gjort på ett annat sätt.



Om jag hade ändrat allt, om jag fick.



Jag ska aldrig mer säga sanningen till nån som saknar förmåga att förstå


--------------------


Ont i huvudet; imorgon ska jag dessutom jobba och fira min fina Pippilotta. Blir väl sänggång nu då, kanske.



Hej svejs.

I'm fine.




Ett vettigt inlägg kommer att komma snart, jag lovar.

På väg hem till stockholm... Jag har sagt hej då till allt och alla: alla ni viktiga bär jag med mig, vart än jag skulle hamna.

----------


Jag har gjort en mental lista över allt jag borde känna - kärlek, saknad, tacksamhet, sorg, skam, rädsla, lättnad?



Jag letar förstrött inom mig, men utan resultat. Jag känner ingenting.

Kollade min mejl - läste horoskopet för igår.

Fråga: är jag feg eller modig?


Att åka väldigt långt härifrån. Kanske under väldigt lång tid.


Inte helt på grund av dig...


Men litegrann. Eller ja, ganska mycket.




Att finnas i allt, att leva stumt: i, runt, och genom mig.




Det bör det bli ändring på, tror jag.

Veronica: Det är låten får mig att tänka på dig och Jonna. Men till viss del så förknippar jag nog er med sommar också. Kanske efter vår övernattning hos Jonna förra sommaren när vi satt i hennes lummiga trädgård och läste tidningen och löste korsord och drack kaffe; hur vi senare på kvällen spelade lite piano och gitarr och bara i allmänhet umgicks. Eller när vi gick på Harlequinen och kollade på Revolutionary road och jag blev glad eftersom Kate Winslet dog i slutet och du och Jonna skämdes litegrann eftersom jag pratade hela filmen igenom. Det är bara med er jag kan gå på Harlequinen eller sitta och lyssna på P3 med.


Åh. Nu värker hjärtat av saknad litegrann. Jag saknar er så mycket.



-----

Om 7 h åker jag till Norrköping. Det är en bra början.

jag minns vart jag var förra året, såhär dags.


Inte så mycket det att det bara var 3 dagar innan jag skulle ta studenten, även om det förstås spelade en stor roll. Men jag minns vart jag VAR, så.


Livet har ändrats sen dess. Långt har jag nog inte kommit, men nu har jag insett att jag har blivit äldre. Jag känner det.


Jag vet dock inte ännu vilket liv jag föredrar. Vilket som är bäst, för i sånt fall måste jag ju fundera på måttstocken med vilken jag mäter mitt liv.



---------


I övrigt skulla Alexander har ringt för typ en halvtimme sen. Jag ska upp om 7 h! Hahahah fuck this, god naaaaatt.

and the things that keep us apart keep me alive
and the things that keep me alive keep me alone

this is the thing.



Jag vann ett vad förut. På t-banan hem från jobbet kom jag att tänka på en sak, helt random: om det var sant att den största fastfood-kedjan på Island var en islandsbaserad restaurang med mexikansk mat. Jag har en anledning till att jag kom att tänka på detta, men som så mycket annat som gäller mig så är vägen dit lång och något snårig.


Om mitt intellekt, eller typ.. tankesätt kring saker och ting skulle symboliseras av en väg, så vore det en "väg" i Calcutta under monsunen. lerig som i hal, följer inget tydligt spår, men om du bara håller ögonen på målet så - kanske - du kommer fram till slut. Kanske.


Iallafall.



Jag messade hursomhelst Alex, den enda islänningen jag vet och då gills han knappt, och frågade. Han sa att nej, det var inte sant: han sa att KFC fanns och Dominos Pizza fanns, men inget mexikanskt käk. Jag nöjde mig med svaret.


Ett par timmar senare sitter jag i soffan: jo, jag kan SVÄRA på att det är sant.. Min pappa sa ju något om det. Så jag googlar och upptäcker att det VISST var sant - kedjan heter Serrano och har 5 restauranger i Reykjavik plus två här i Stockholm. Så jag messar Alex igen och som vanligt ska han sätta sig på tvären; Ivannia NEJ du har fel bla bla blaaaaa.. Men jag har ju svart på vitt att det är som jag säger så jag är bergsäker: "FEMHUNDRA SPÄNN på att jag har rätt". Han svarar "lätt!!!"




Sen hade han dessutom mage att köra "ledsen hundvalp" - kortet på mig ("Näääe nu får du mig att känna mig duuum..." och "Nu är jag ledsen...") men NEJ! Ett vad är ett vad, PUNKT.

Men efter mycket om och men bestämde jag mig för att kompromissa, och jag sa att det räckte med 250 kr. Envis in till döden så vägrade han att ge upp, och alltså har jag nu dömt Alexander Haddad till att betala 600 kr - en extra hundring än ursprungsbeloppet för att han är så INIHELVETES jobbig. Dessutom kan, och ska, han suga min stora metaforiska kuk.


That is all.


-------

I övrigt fick jag ett par ungar göra mig en tjänst på jobbet idag. Jag haffa två ungar och lovade dom ett gratisspel om dom gick till Sandra i Urkorkat, och frågade henne när hon har rast. Dom små liven sprang iväg och kom tillbaka med en lapp från Sandra: tjugo över 7.

Håll med om att det är jävligt händigt! Personligen tyckte jag att idén var briljant, så när jag kände att jag kommer att DÖ om inget händer snart, så haffade jag 3 småkillar: dom kan inte ha varit äldre än 11 år gamla och dom räckte fan mig till midjan. Jag frågade om dom kunde göra en grej åt mig i utbyte mot ett gratis spel: "kan ni gå till killen som jobbar därborta, han med muschen vet ni? Gå fram till honom och säg att han ser ut som en tysk läderbög".

Killen jag snackade om var Gustav, Gröna Lunds egna flanör, och han SER verkligen ut som en tysk läderbög. Han har liksom en blond lite musche, plus att han har på sig jobbshortsen tillsammans med ett par skor i ljusbrunt skinn samt att han stoppar in T-shirten i dessa shorts. Jag lovar er att det stämmer, jag ska lägga upp en bild någon dag.


Så jag bad kidsen göra detta för mig. Dom tvekade. Viskade sinsemellan: är det värt det? Han ser ju så läskig ut...


Till slut gick dom fram till honom: sadist som jag är njöt jag av den otroliga stycke humor jag skulle få erfara om de gjorde det - Gustav skulle börja svära bara för att skrämma dom, alternativt säga något i "MEN DUUH RÅÅÅH"-klassen. Det skulle ha varit obetalbart.


Meeeen dom gjorde det inte. Jävla fegisar. Dom försökte lura i mig att dom hade det, men just som en av killarna bedyrade sig som mest så suckar den tredje ungen, tar en bit sockervadd och smaskar medan han nonchalant säger: "Ähhh, sluta ljug Otto".


Och DET var tamigfan roligast idag.

Idag har jag jobbat. Wohoooo, quelle surprise, I know!


Jag kom hem vid halv 10. Borde sova, jobbar hela dagen imorgon, jag öppnar och stänger. Mindre kul, förstås.


Fan jag har inget att skriva om, känns det som. Inte för att mitt liv är händelselöst, men jag vet inte riktigt vart jag ska börja.


Jag kanske ska börja med att bara ta bilder på folk här borta? Med några ord som förklarar motivet. Typ som:

Älsklings-Sandra och Pippi den underbara, är på denna bild fulla. Vi skämtade om pirater (ARGGGHHH) och Captain Morgan hela kvällen. Efter detta började folk bråka och sen satt vi helt plötsligt i en limo.





Adam röker sin cigg som om det vore en joint och som att den vore den allra, allra sista. Sexigt, och väldigt Dylanesque!

Aftonbladet: Linda, 20 år: "jag blev antastad av Brolle Jr" - så lever hon idag.

Erik var den fullaste människan jag någonsin sett, och någonstans mellan alla cider han bjussa på gav jag honom hans första cigg - någonsin. Alla sa att jag var taskig, men jag triumferade.

Mange ser lycklig ut pga. han fick två öl och en STOR puss när han hittade min plånbok!!! Som sedermera blev stulen med alla mina kort samt 1300 kr i. Men ändå.





Bättre så? Nej, det tror jag inte.


Jag tror bara inte att ord är min grej längre...

------------------

Jag försöker tänka bort dig. Finner dock ingen direkt tillfredställelse i det längre; tror inte att jag önskar bort eller ångrar dig lika furiöst och maniskt som jag brukade.


Finner bara ingen poäng i det. Telefonen ringer och det är som det alltid har varit, och varför inte?

Jag orkar inte tjata om varför min dag har varit så jävlig.


Jo allvarligt, en av de sämsta i mannaminne. Dom kan möjligtvis ha haft en sämre dag waaaay back in 1868, då hällregnet förstörde potatisskörden och hela samhällen dog av svält; fram tills nu har den dagen varit ansedd den sämsta dagen NÅGONSIN.


Men så kom den 4 juni, 2010. DET var en kass idag.



Nu är det iallafall den 5:e juni. Skönt. Jag skull ha varit ledig idag men jag tog ett extra pass på 11h för att tjäna lite extra cash, och även om jag borde gå och sova så sitter jag i soffan och surfar. Jag orkar inte gå och lägga mig.


Måste tvätta håret...

Jag antar att tider förändras. Det är en verkligt banal slutsats, men jag tror att en klyscha blir mer än så när den verkligen upplevs; när man tar till sig den och den blir en del av sanningen du börjar utarbeta om dig själv.

Jag har varit ledig i 4 dagar snart, det har varit ganska värt. Men det ska ändå bli skönt att jobba imorgon; jag saknar alla bitches and hoes där och jag chockar mig själv när jag erkänner att jag faktiskt gillar Grönan! Även om jag tappade mitt personalkort i fredags och kommer att bli krävd på 500 spänn.



Jag trodde jag visste, men det gjorde jag inte alls.


Det var inte så enkelt som jag trodde. Vissa människor hänger med en, andra tappar man längs vägen. Jag vill stanna upp och plocka upp alla, men det är ju omöjligt.


Jag tror mitt liv hålls tillbaka av allt det jag lämnat kvar.


Fan... Jag som ville bli någon annan...