Ivannia

Eppure sentire
nei fiori tra l'asfalto
nei cieli di cobalto c'é


Eppure sentire
nei sogni in fondo un pianto
nei giorni di silenzio c'é

Un senso di te



Jag ska till Berns och festa in påsken - hej svejs!


Not thinking about you, but when I'm drunk I might

"We have a fungus among us!!"

HAHAHA den roligaste repliken någonsin sagd!

-------


Några timmar senare och jag är fortfarande okey. Ingen fara på taket här inte!

 

Bara det att Vivi nu kommit hem från sin helg hemma i Norrpan och har bestämt sig för att börja banta, vilket alltså innebär att Ivannia måste sympati-göra detsamma.. Känns mindre kul: det är ju inte JAG som köper godis, wienerbröd och läsk stup i kvarten... Liksom..

Men okey. Jag gör det för att vara schysst, plus att jag faktiskt också vinner på att hon slutar köpa en massa sjukt onyttiga saker och drar ner på käket i allmänhet - man kan ju säga att jag fått in ett någorlunda normalt ätmönster de senaste två dagarna och alla som känner mig någorlunda vet att det är ju inte det minsta bekvämt för mig....!

---

Jag borde sova, men jag vet att jag inte kommer att få någon sömn inatt.. Jag kanske går runt med ett uppriktigt brave-face, men när man sover (eller försöker sova också, för den delen) så flyter allt det upp till ytan (upp och ner och iskallt, som döda fiskar), hur mycket man än försöker tänka på annat.

 

Så för att inte fucka mig själv allt för mycket så ska jag nog bara ligga i soffan och läsa hela natten. Det är en slags rekreation och uppvilande det också.

Jag får jämt höra att jag är alldeles för självständig och självgående, för det verkar aldrig riktigt som att jag behöver ngåon. Och det är förrestem inte bara som det verkar; om man tänker minus det psykologiska utlåtandet som säger att ALLA behöver någon så är det iallafall så utåt. Du kan trycka mig upp mot en vägg och stirra mig stint i ögonen för att se om jag ljuger, men jag viker inte undan med blicken - jag behöver faktiskt inte dig.

Och jag förstår att det kan tyckas vara dåligt eller osunt.. Men i situationer som dessa - när någon du släppt in väldigt, väldigt nära drar iväg och får dig att känna dig ensam och förbannad - så är detta bara en god egenskap.


Jag kan konsten att ignorera och låtsas som att det regnar; let me show you how it's done.



Freeze.

...I think.

Herregud, jag vet knappt vem du är just nu.





Really? Her?? No, really??


WTF.

 

Jag hatar den här låten.

 

 

Fyfan vilken vidrig människa!!!


Ni vet vem jag menar...


-----

Jag har lust att skriva, men bara riktigt riktigt menings- och värdelösa saker. Typ sjbfiawgbf8ugq84f9!!!!!!! Sådär, liksom.

Sen så känns det också som att jag kan skriva och skriva och skriva och skriva men det jag vill säga lär ändå inte formulerat. Frustrerande, to say the least.


Men under tiden: jag vill vara som Parisa Amiri! Den jag skulle vara om jag var lite lite vassare och mycket mycket coolare.

----

Ja, morgondagen ja. Vi återkommer om den.

Vissa människor alltså! Förstår inte - alltså verkligen FÖRSTÅR INTE - det här med att ljuga för sig själv. Ljuga för andra kan jag ändå greppa: ibland är lögnen bättre än verkligheten (även om det har en tendens att komma tillbaka och bita dig i röven; det lärde jag mig på det hårda sättet). Så att ljuga för andra kan ju ge.. någon form av tillfredställelse, antar jag. Men att ljuga för sig själv!? Är inte det bland det dummaste, absolut mest ignoranta en människa kan göra?


Ja jag är förbannad, inte inte INTE okey!


----------

Om du faller så dör jag innan du ens hinner träffa marken.


Känner mig lite jobbig. Tror mina humörsvägningar börjar ta det bästa från mig, men skitsamma.


Imorgon ska jag göra en grej, och om det blir fint lägger jag upp en bild (så om ni inte får se en bild imorgon kan ni alltså utgå från att det blev fult).

Bloggtorka kallades det visst för, senaste gången jag kollade.


Sorry.


-----

Senaste nytt från verkligheten:

Idag var jag på Gröna Lund och hade utbildning ett par timmar, inför jobbet i sommar. Jag insåg att mitt jobb inte handlar om att vara trevlig och sälja lite lotter till lättlurade människor, utan att det hög grad handlar om att sälja. Dessutom såg jag mig omkring och upptäckte att ALLA där inne var oerhört hurtiga, högljudda, babbliga och hade "skinn på näsan" (bläää) och bara allmänt äckliga ni vet? Och jag undrade vilken bild jag egentligen förmedlar av mig själv??! För Gud vet att jag är trevlig och rolig, och visst kan jag få människor att bli bekväma och nog kan jag få dom att gilla mig - men jag är verkligen inte en försäljare!!!

Jobbigt.. Stå där 11 h i stekande sol/huttrande duggregn och vara TREVLIG och SÄLJA EN UPPLEVELSE hela tiden.. Urrrk..



----

Senaste nytt från insidan av mitt huvud:


jag och Vivi (min nya roomie - ser ni, jag sa ju att det är svårt att hänga med) vill byta kärleksliv med varandra: hon vill ha den trygga tillit men oerhört komplicerade närhet jag har i mitt, och jag vill ha de enkla dissarna i hennes.

Jag tänker att det egentligen är rätt sorgligt..

 

 

Skriver senare!

Jag har failat - nu har jag vänt på dygnet igen. Fan! Jag har inte vaknat till ett mörkt rum på hur länge somhelst; jag som trodde jag fått iordning på det där!


Och nej jag vaknade ju inte nu! Men jag skäms för att säga att jag inte vaknade förrän klockan 17.30 på kvällen. Herregud, det är ju skamligt..

Och jag vill minnas att jag har föreläsning imorgon, 10-12. Det gör mig lite ledsen för gud vet när jag somnar inatt..


------------

Annars så funderar jag mest på det som jag alltid funderar på (om ni nu har glömt: jag hänvisar till detta  och detta  ). Men det är okey, no biggie. Det är mest det att jag fortfarande inte har några cigg, och det svider att tänka på att min syrra - som just kommit hem från Chile - köpte med sig en massa massa cigg åt mig men att jag inte kan få dom för att dom ligger i en resväska 2 h härifrån.


Men annars? Ja det är söndag! Ni vet hur det är.


--------------



I love you because you see through me and refuse to leave no matter how hard I make it for you.


Jag tror jag hatar dig för detsamma.

Ni vet det jag sa till er om att natt-tv suger? Återupptäckte nu att morgon-tv gör det också ju! Andrea Bocelli på 1:an, reklam på 3:an och 6:an, barnprogram på 4:an och 2:an och Doktor Phil/galna predikanter alternativt matprogram på övriga kanaler.

Fast jag fastnade vid matprogrammet. Ja vad ska jag säga; jag är en fattig student så vid minsta antydan av mat och jag är som en galen flock med gamar över ett zebra-kadaver... I övrigt sändes programmet tydligen från Mallorca, där jag ändå varit ett par gånger plus att jag också har släktingar därifrån. Så inte nog med att jag sitter och tänker "gud vad underbart vackert det är där" och "ja just det, där har ju jag varit"; jag sitter också och hungrar ihjäl på grund av den rödbrusiga gubben på tv som äter traditionella Mallorkinska efterrätter och MmmmMMMm-ar som något jävla mat-pervo . Svin!

-------------




Searching for the sunbeam that ignites the dawn

Fast vet ni? Solen skiner in genom fönstret. Jag får nästan lust att gå ut och randomly åka t-bana någonstans och sätta mig vid någon fin plats i Stockholm - en hög punkt vid Gärdet kanske - och skriva meningsfulla saker. Fast troligast är väl att jag somnar på T-banan och sen bara sätter mig vid någon bänk eftersom jag knappt hittar på Gärdet och sen kommer jag ändå bara kluddra eftersom jag är för trött att göra annat. Fast tanken är ju fin.

Men det spelar ingen roll. Mina cigg är slut och vi vet alla att jag helst inte går utanför dörren utan att paket i fickan! Äre kört så äre, vasska man seja.

-----

Nej, jag tror jag är redo att somna nu faktiskt. Wish me luck.

Fast fan vad sugen jag blev på weinerbröd nu.. apropå ingenting...

but I don't feel that right now.


Helt ärligt, jag måste sluta läsa så jävla mycket astrologi! Jag deprimerar mig själv med att se hur vissa har det mycket bättre i sina liv och relationer, och hur kul jag än kan tycka att det är (det ÄR fantastiskt, vilka otroliga kunskaper man får!!!) så slutar det alltid med att jag svär högt, stänger ner datorn och ber stjärnorna och universum att DRA ÅT HELVETE!!! och ta natt-tv med sig (håll med om att det är ingenting bra på tv såhär dags).


Idag har jag mest legat och varit bakis. Jag orkar inte berätta historien - för den är lång, som alla mina historier - men det som började som en öl med ett par kompisar på en pub (jag hatar öl, vet inte varför jag går med på att "ta en öl" jämt) slutade med en hybrid av en efterfest/förfest (fråga inte) någonstans i Hornstull. Så typiskt mitt liv: mina planer är alltid mycket lugnare än hur det alltid slutligen blir...


Men ja, jag kan ju också berätta att så fort jag satte foten i dörren hos kompisen till min kompis kompis (hm) så slängde dom ett shotglas och en tequila-flaska framför mig och skrek EN LATINA, DU MÅSTE GILLA TEQUILA och skrattade som mojjen åt hur det nästan rimmade.. Och jag hade ju inga bättre planer och gratis sprit gör väl ingen ledsen!

Och jag gav dom en god match, verkar det som: jag erövrade smeknamnet "Tila Tequila", dock UTAN att visa några kroppsdelar, I assure you!

Jag somnade i en garderob. Det var en rätt stor garderob; jag låg till och med raklång fast man fick dela på utrymmet så det var ändå helt okey! Men när jag vaknade var det kvavt och varmt och jag mådde så jävla pissigt att när dom andra skulle käka tefatsstora pizzor i Birkastan (fast det låg typ MIL därifrån?? Vem fan går längre än 5 m när man är bakfull?) så bad jag bara om en stor 2 l cola och en egen vagn på T-banan.

Sen har jag legat här hela dagen och kvällen och läst, druckit cola och pluggat astrologi. DET E SÅ DET EEEE!


-------

Men ja. Ingen mer astrologi för mig ikväll, alltså. Tror jag ska duscha (igen, jag luktar fortfarande tequila känns det som) och sen tror jag att jag går och lägger mig faktiskt. Se där, klockan är ju bara halv 4 på natten...

Jag är bara 18 år gammal - det är inte mycket. Knappt en spottlorska på asfalten helt ärligt, i jämförelse med många av de väldiga vattenpölar som finns omkring mig, omkring oss alla som precis som jag är så unga fast vi inbillar oss det motsatta.

Men å andra sidan; ju äldre jag blir, desto mer funderar jag på livet och dess otroligt komplexa uppbyggnad. Att det finns en mening bakom det hela, det har jag redan förstått, men hur? Vilka krafter är det som sätts igång för att sammanföra två människor, eller flera, vid en tidpunkt?

 

Varför inte tidigare? Vad var det som hindrade dom? Vad håller oss kvar till varandra när andra går ifrån oss?

 

Inte särskilt origniellt kanske, men ändå; för mig är detta en fråga jag kan grubbla på i evigheter. Vissa människor har jag känt hela mitt liv och att dom finns där är inget jag ifrågasätter; det är snarare dom här som är så otippade, dom här som av en slump gled in i mitt liv och av någon anledning - fast jag inte planerat det, eller ibland ens velat det -  fortfarande är kvar.

 

Det är då det förflutna blir viktigt. Ni vet det säkert, men jag känner det verkligen: utan mitt förflutna vet jag ingenting om det nutida eller min framtid. Så när det förflutna av en händelse gör sig påmint så lyssnar jag... Och lyssnar man tillräckligt länge så börjar ett mönster stiga fram mitt framför dina ögon som du innan dess trodde såg så mycket...

 

De som säger att Gud inte finns är galna.

 

 

 

Nu måste jag gå och träffa dom andra. Jävlar vad jag är sen!!!

 

 

I just want to be like you.


Behöver glömma bort vem jag är ett tag..


Börja om.

Jag har haft en könstig kväll.

Jag tror nämligen att min lägenhet är en portal till en annan dimension. Nej men alltså seriöst!!! Saker bara försvinner hos mig och okey, jag erkänner: jag ÄR tankspridd. Jag håller i saker och lägger bort dom för att två sekunder senare irra runt och undrar vart FAN DOM TOG VÄGEN!!!!! för att finna att det ligger på hatthyllan... Eller i badkaret. Eller i kylskåpet. Oavsett vad det gäller: jag har lagt en borste bredvid mjölken och sen inte hittat den på två dagar. True story, tyvärr.

Men nej nu, detta är en helt annan sak!! Det började i oktober förra året. Min systerdotter och min mamma var på besök, och vi alla stod i hallen och tog på oss ytterkläderna för att dra ut. Min systerdotter har sin randiga mössa på sig, men just när vi ska gå så ändrar hon sig och vill ha min vita mössa istället. Hon ger sin mössa till mig, jag lägger den på hatthyllan... Vi drar sen runt i lägenheten 1-2 minuter till: kollar så att vi har allt med oss, plånböcker, telefoner och så. Och plötsligt ändrar sig ungen igen och vill ha sin mössa igen! Så vi suckar, jag går till hatthyllan för att hämta hennes mössa - och den är borta.

Alltså. BORTA. Vi vände upp och ner på hela hatthyllan; hämtade en stol och ställde oss och kollade noga, kollade mellan mina skor, vid jackorna, ALLT. Den var borta borta BORTA!! Och Paula tjöt när min syrra skällde på henne och vi letade verkligen överallt - till och med där vi inte ens varit med mössan - men nada. Och så har den varit borta sen dess.


TILLS FÖR 2 VECKOR SEN. Då jag hittar den på hatthyllan, precis där jag lämnade den. Som att ingent hänt! Strax efter det försvann min högra toffla, och nu försvann skopan man använder för att ta bort maten ur diskhon!! VEM FAN TAR EN SÅN!?


Så nu försvinner mina saker för att någon jävel slänger in mina saker i det här typ.. svarta hålet i min lägenhet.

Måste täppa till det, så här kan det ju inte fortsätta...


-------

And are you seriously falling in love
or do you do it just to get back at me?


Jag vill kolla på Alice i underlandet, i 3D. Jag och Vivi har sagt att vi vill se den men fattiga som vi är så måste vi först veta att den är värd ju! Jag har hört av en av den är dålig, och av en annan att den var jättebra. Nu väntar vi bara på att Alex ska se den - han kollar väl på den nu tror jag - och om den är värd ska jag och Vivi se den! Whooo!


Hum. Det var väl det tror jag.

Jag tror jag börjar bli lite sjuk :( Detta vore extremt opassande just nu eftersom... ja, jag gillar inte att bli sjuk ju...!


Men okey. Har inget särskilt att skriva: ingen tanke, ingen känsla, ingenting. Fast detta kan i och för dig ändras inom de närmaste timmarna, förstås..

Så ja. Det var det. Ska nog hoppa i badet nu - Stephen King bok+cigg+bad=Russin-Ivannia!

I don't feel it anymore.


-----

Och nej jag är inte självmordsbenägen.


Det passade bara..


------

Jag ska försöka sova snart. Te kanske hjälper.

Jag har försökt skriva något i en timme nu, men av någon anledning blev det här mycket svårare än vad det brukar vara.


Jag har en - i brist på bättre ord - tumör av känslor och ord inom mig som jag måste få bort. Men det går ju inte: jag har skrivit meningar och inlägg i flera timmar nu, men ingen träffar rätt, ingen vill jag publicera. Jag vet vad jag vill säga men det är så jävla svårt att få det ur mig och jag kan inte bara skita i det här och tänka att "äh, jag skriver imorgon istället".

Jag kommer ju inte ens kunna sova om jag inte får ur mig det här. Det är väl det här som är konstnärens kval, kanske: inte ett frivilligt val att skriva, utan ett behov som gör en gråtfärdig om den inte uppfylls.

-------

Jag tror jag på något vis vill få fram att jag är desperat. Efter någonting. Uppmärksamhet, kanske. Fast troligast är att det är ännu en cigg.

Och... Något om att jag känner mig som en flaska cola, skakad bortom bristningsgränsen, med korken hårt åtskruvad.

Eller som en självmordsbombare med fingret på avtryckaren. Att jag briserar närsomhelst.

Att jag inte är så duktig på att vara ensam. Jag gillar det, men jag är inte duktig på det.

Sen också på något vis uttrycka att jag inte är ett emo - dom där jävlarna har inte monopol på existentiella tvivel...

Och att han, mitt i allt det här, är som solstrålarna som sken igenom mitt fönster imorse - lättnad och hopp efter en förjävla lång vinter.


Eller jag vet inte. Jag vet ingenting nuförtiden - det enda jag med all säkerhet vet just nu är att vad jag heter och vad jag åt till middag.

Kyckling, förresten: tack gode gud för mamma som fyllde mitt sorgligt tomma kylskåp.


Och sen ris. Men det brände jag vid. Jag pratade i telefon.

------


Fan, det här blev inte bra... Men jag antar att det uttrycker vad jag vill ha sagt.


För stunden.


Men det är inte nog, inte alls.


Gud förlåt... Jag kanske borde sluta blogga. Jag tror inte jag gör någon särskilt glad...

!

Inga ord. Vet inte ens vart jag ska börja.

 

 

Jag ska sova. Strax.

 

Alldeles strax.

Det känns som att jag har en halv näsborre just nu. Palla att man är täppt i EN näsborre?!? Vad fan är det för halvhjärtat åtagande av sjukdomsguden? Jag föreslår att man antingen sjukar ner mig REJÄLT - typ hulka mig igenom hela natten vid toastolen och missbruka blåbärssoppa - eller så låter man mig vara ifred! Sämst, buuu för fan...


Men ja. Jag sitter här iallafall och röker. Cigg är alltid godast på nätterna; man känner sig så jävla dekadent och svartvit på något vis... som att man antingen borde vara fransyska med svart page och körsbärsrött läppstift; rökandes en sepiafärgd natt i Paris, vid fönstret, medans man skissar av sin älskare som ligger och sover i sängen... Eller en britt i ett regnigt London: sittandes barfota i ett burspråk i en (sjabbig) stickad tröja, med blicken fäst långt i fjärran samtidigt som man håller ciggen mellan sina sköra fingrar med naglar målade med svart, avskavt, nagellack.


Typ inte alls som jag som alltså sitter i mitt trivsamma kök i en förort till Stockholm, i gamla shorts och en gammal tröja jag brukade spela basket i.

 

-----------

 

Hursomhelst. Jag är upptagen av existentiellt tänkande, mina vänner. För engångsskull handlar det inte om det här  och heller inte det här ... Utan snarare det jag skrev om förut: de kort vi blir tilldelade av Gud och livet, och vad vi väljer att göra med dom. Hur det som kan verka så fel på något sätt ändå blir rätt, för det är dina kort och vad som för världen kan verka så inihelvete fel kan ibland vara det bästa som någonsin hänt dig.

Och nej, det är inte mig själv jag applicerar detta tankesätt på! Jag gör sällan "fel" i världens ögon: jag är en högst konventionell och vanlig person. Herregud till och med i min destruktivitet är jag banal; pleeease...


-----



Filling these spaces up with days.

Nej jag vet inte. Jag tror jag bara funderar för mycket, det har jag alltid gjort. Påminner mig lite om det där How I met your mother-avsnittet där dom andra super ner Ted för att han tänker alldeles för mycket and needs to just DO things. Då hamnade ju han i och för sig i säng med en random brud och en ananas plus att han ringde pinsamma fyllesamtal till Robin och sen stukade foten, men ni förstår tanken...

Fast seriöst, jag och alkohol=fett inte okey!!!! Skulle kunna berätta om min pinsamma episod när jag var hemma i Norrköping i helgen och däckade på en toalett på Palace och blev funnen av en vakt som bröt upp dörren halv 4 på natten... Så-eeeh. Fast till mitt försvar så tror jag att någon la något i drinken!! Joo-ooo faktiskt! Bakfyllan dagen därpå var ej av denna värld kan jag meddela, så Ivannia+Jack Daniels (och gud vet vad annat)= NEVER MORE.


-----

Men nu blev klockan mycket. Vad fan, jag som skulle gå och lägga mig tidigt??! VAA HÄNDEE.


Så nu ska jag sova.

you're the one.

 

Funderar på annat nu, faktiskt. Gud vad livet är skumt...

Sitter och funderar på korten man blir delad av livet och av Gud....



Ibland är slumpen något mycket större, och viktigare, än så...

Har det verkligen gått en vecka sen jag bloggade senast?!? Jäklar, det har nog aldrig riktigt gått så långt - mina blogg uppehåll, I mean - att folk faktiskt börjar höra av sig lite random för att kolla om jag ännu lever!! Men ja jag lever, knappt, för jag är galet förkyld (tackar min lillasyster för den) och jag känner mig lite... lite konstig.


Mitt liv är så jävla underligt, högt och lågt hela tiden vet ni.. jag måste jämna till svackorna. Med murbruk. Eller göra kasten mindre tvära på något sätt.


Jag har inget viktigt att säga idag så jag bara skriver litegrann. Från ingenstans mindes jag hur jag brukade blogga innan min blogg blev föremål för faktiska läsare: jag tänkte inte alls när jag skrev. Jag bara skrev, brydde mig inte det minsta om ifall det made any sense för en utomstående, och för det mesta gjorde det inte det. Men sen så var jag tvungen att börja skriva mer sammahängande och mindre mystiskt, annars skulle NT tycka jag var bortkastade pengar och andra människor skulle tycka att jag var bortkastad tid. Insikten kändes lite som att växa upp.


Så jag kanske skriver några såna inlägg ibland. Fast bara ibland, jag gillar att berätta historier (som ni kanske har förstått...) så den aspekten av bloggandet är kul och det försvinner inteeee.


----------------


Men det känns bara som att jag har hela världen på mina axlar idag. Bokstavligen och bildligt talat: jag har verkligen galet ont i nacken och är trött i hela kroppen samtidigt som jag känner mig helt nertyngd av verkligheten och saker som inte hänt än.


Jag känner mig lite inlåst. Vet inte vad jag ska göra riktigt.