Ivannia

Har inte gått och lagt mig än: jag var verkligen skittrött men fan jag kunde inte somna. Så jag sitter vid datorn, men eftersom den dör så fort den blir alldeles för upphettad så har jag satt mig på balkongen och helvete vad kallt det är.


Ja det var väl bara det jag hade att säga.



Ska gå och spå mig själv nu.

"You

invade all aspects of my mind
constantly
cover me
I over think your sweet
simple things
complex me.
I dangle dangerously from you
like a loose thread-

You complete me."



Jag mår konstigt.



and

You

promised you would fight.



Jag vet inte.. jag längtar nog bara hem.

Genomfört.


Trött, saknar, älskar.


Lättad, men ensam.

"I always feel like I’m struggling to become someone else. Like I’m trying to find a new place, grab hold of a new life, a new personality.

I guess it’s part of growing up, yet it’s also an attempt to reinvent myself. By becoming a different me, I could free myself of everything. I seriously believed I could escape myself - as long as I made the effort. But I always hit a dead end. No matter where I go, I still end up me. What’s missing never changes. The scenery may change, but I’m still the same old incomplete person. The same missing elements torture me with a hunger that I can never satisfy."


Genom att erkänna problemet och ta till sig kunskapen, så är halva segern vunnen.


And, for the record: it's true that a different scenery never will change you  - but people, on the other hand, will.



33,3% av mitt liv är utrett. Nu över till fas 2.

Jag försöker verkligen att inte se det som något som "tar slut". Och det gör jag inte, till en viss gräns: det är ju förvisso något som faktiskt tar slut, men samtidigt inte - jag väljer nog hellre att se det som en fortsättning, en brygga vidare. Som en brygga i en fin låt: först vacker vers, sedan brygga som bygger upp och till sist refrängen som exploderar av känsla och som ju på något sätt gör hela låten.

Herregud jag och mina paralleller. Men ni förstår.

 

Alla har en brygga i sitt liv. En övergångsperiod mellan det som fick en att röra sig åt en riktning från första början, till den plats där man slutligen ska nå. Och jag tror att det är nödvändigt, för att inte säga viktigt, att man inte ställer sig i vägen för det som Universum försöker säga till en; att man inte ställer sig i vägen för sig själv.

 

(Hej och välkomna till filosofiska rummet.)

Som Gustav skulle säga.

(Naaw tissue, tiiissuuue you little CRY-BABY)

Som Adam skulle säga.

(Nämen Ivannia för fan SKÄRP DIG lägg av nu)

Som Tyra skulle säga.

 

Hursomhelst så är beslutet taget, och det måste genomföras.

 

-----------

 

Men jag kommer att sakna så mycket. Det är bara en kort period, visst, men fortfarande - allt det här har ju kommit att bli mitt.

 

Det jag är mest rädd för är inte så mycket det att livet här kommer att fortgå utan mig, det är snarare det att jag inte vill bli tudelad igen. Jag brukade vara rädd för Norrköping eftersom jag var rädd vad den staden gjorde med mig, men sedan kom jag ju underfund med vem jag faktiskt ville vara och alltså borde den rädslan vara körd ur vägen - men tänk om jag ännu är för bräcklig? Tänk om jag behöver Stockholm för att vara Ivannia? Snarare än mina syskons syster och mina föräldrars dotter?

 

Tänk om allt som är av min nya identitet är cementerad i och beroende av Stockholms gator? Beroende av de människor jag kommit att kalla mina närmaste vänner; mina roliga, intelligenta och vackra vänner som dök upp precis när jag behövde dom och som blev min lilla familj när min egna inte räckte till.

 

Om det visar sig att jag inget är utan Stockholm, vad händer med mig då?

 

--

 

För ett par timmar sedan hängde jag med Gustav. Ovanligt, tänker ni kanske.

 

Vi gjorde inte så mycket. Vi gick på promenad genom ett iskallt Gamla stan (och ja, resten av Stockholm var precis lika kallt), där Gustav passade på att vara en douche genom att peka ut ”viktiga” historiska platser och ting ("visste du att det här var Cornelis Vreeswijk och Evert Taubes favoritrestaurang?" och "Den här statyn av Sankt Göran och Draken är en replika, den riktiga står inne i Storkyrkan" o dyl).

 

Missförstå mig inte: jag finner Gustavs besserwisserhet otroligt älskvärd. Jag bara älskar att kalla folk för douche.

 

Hursomhelst.

Vi spatserade runt i goda två timmar, och pratade om allt möjligt  – om min stundande flytt, om att Gustav är en ovanlig man i och med sin genuina och på något sätt inte alls sexistiska gentlemanna attityd, om den misslyckade självmordsbombare (Gustavs kommentar: nu måste vi akta oss för alla araber med tjock jacka) - och om andra aktuella ämnen (kommer inte på flera)

Sen satt vi en stund  på Mcd  Slussen, mest för att värma oss (fast så åt jag ju en cheese också). Och sedan åkte vi till Zinkensdamm för att Gustav var kissnödig och han visste en riktigt grym park där han kunde lätta lite på trycket. Sen satt vi en stund, åkte till Hägerstensåsen för att ta en cigg, och sedan tillbaka till Liljeholmen där han tog bussen hem och där jag köpte godis från en automat.

 

Det var kallt och jag tappade känseln i mina händer och lår, men det var en skön kväll. Vi gick utan att ha ett direkt mål med varsin cigg i händerna, vi skrattade mycket och pratade utan avbrott, vi småtjafsade, mobbades, höll med varandra i vissa saker och gjorde det inte i andra, gjorde dumma grimaser åt varandra för att illustrera vilken tönt den andre är, och jag kommer att sakna honom så ofantligt mycket.

--

Time to wrap this up. Jag vet inte, jag har så otroligt mycket som snurrar i huvudet just nu, som vanligt, men nu är alla tankar av godo - eller kommer åtminstone från en bra plats - och det enda dåliga är den lilla men ändå viktiga delen av mig som känner sorg.

 

Men det kommer att gå över.

 

Jag ska bara... ta mig över till andra sidan först.

Kan man känna så för fler än 1 människa under sitt liv?


Eller är det bara jag som känner att hon springer på en soulmate alldeles för ofta för att det ska vara sant?


Finns det isåntfall äkta och falska upplagor? Hur skiljer man dom åt? Och är det möjligt att finna den man vill leva sitt liv med i en så ung ålder som vår, utan att ens naivitet ska vara en del av ekvationen? Är såna förhållanden dömda att misslyckas? Min fråga blir då: ska man ens ge sig in i det här alls?


Och lustigt hur det som fångar ens öga - det som till ytan är så mycket intressantare till en början - till slut faller i glömska och när det väl skett så ser man. Och allt annat som fanns omkring, allt som distraherade och drog ens fokus åt ett annat håll - all skönhet, så förtrollande, och all spänning, så hypnotisk - bara... blir till stoft. Till ingenting. Det var inte betydelsefullt, och har aldrig varit det.



Finns det verkligen så många olika aspekter av kärlek att trots att man vet att man har älskat på riktigt, så finns det ändå mer att upptäcka?


---------------



Jag kan inte sätta fingret på det.


Och det är ännu alldeles för tidigt för att säga något. Jag går inget i förväg, men jag måste bara ifrågasätta den här känslan: för har jag inte varit här förut? På exakt samma plats?


Nej.


Är jag säker?


... ja.


-------------



I feel like singing when I see you.



Det är inte utan en viss chock jag känner det som att jag vaknat upp.