Ivannia

Frågor jag skulle ställa dig (om jag kunde):


Hur känns det? Visst är det underbart? Skitläskigt samtidigt, jag vet men pirrar det i hela kroppen? Känner du dig fri? Hur kändes det kvällen innan, var du rädd?

Vem bor du hos? Eller bor du själv? Hur fixade du lägenheten? När flyttar du in till stan, som vi planerade?

Så vad får ni göra? Har plugget kommit igång än? Är det lika intressant som du trodde?

Och hur är folket? Jag fattar att du har roligt, obviously, men hur är dom du hänger med? Kallar du dom vänner än? Vad är deras historia? Finns det någon du känner att du kan komma nära med tiden? Är du bekväm? Är du dig själv med dom?

Hur mycket festar ni egentligen? Det ser ju ut som att ni gör det hela tiden - fast det sa ju du i och för sig att du hade hört att dom gjorde där, men är festerna legendariska?


Tvivlar du fortfarande på din förmåga att klara av det? Snälla gör inte det - du har alltid varit Superman för mig, finns ingenting du inte klarar av.





Är du lycklig?


------------

Detta smärtar mig mer än vad jag kan beskriva. Tar en cigg till och ber om att det ska gå över - denna känsla av att vara amputerad, halv, en tredjedel, ingenting.


Larva er inte, jag gråter inte. Men om jag kunde så skulle jag.



Vill få allt ogjort, men jag kan inte.

Jag känner ett tryckande behov att få ur mig detta. Vet dock inte vad "det", är.


---------

Jag har ingen aning vad jag tänker just nu; min hjärna är verkligen en röra av alla möjliga känslor och tankar. Men jag längtar efter någonting - vet dock ej om det är längta bort eller längta hem, om ni förstår? Om det är något som går att uppnå eller om det bara är ren eskapism. I don't know; you tell me.


-------

Vet inte om jag är under en process av befrielse eller om jag håller på att snurra in mig själv ännu mer. Å ena sidan är jag så rädd att jag hellre stannar i invanda mönster och vanor, å andra sidan är det inte jag längre och jag känner att jag skulle bli så hemskt olycklig av att gå tillbaka dit. Men den alternativa vägen är så skrämmande just för att den är så lockande, och dessutom vet jag ju faktiskt inte säkert att saker kommer att gå som jag tror. Men jag har en (skrämmande isande euforisk hypnotisk tvångsmässig?) föraning som får mitt hjärta att slå hårdare, mina leder spänna sig, bara vid tanken och det är egentligen inte föraningen i sig som är skrämmer mig, utan det faktum att även om jag inte borde vilja följa den så vill jag det. Jag vill så starkt att känslan suger musten ur mig, och jag undrar hur mycket som skulle krävas av mig att låta bli. Om jag ens skulle kunna stoppa mig själv. Om jag motsätter mig; om jag i sånt fall strider mot vad universum har i beredskap för mig och alltså ställer mig i vägen för mig själv igen, eller om något som är såhär förförande enbart på grund av sin lockelse är en varning.


Jag vet inte jag vet inte jag vet inte.


------

Jag skrämmer mig själv - vet precis vad jag gör och vart jag är på väg, men jag gillar det inte.


Vad är det jag vill rebella emot? Ingen aning. Mig själv, efter så många år av kontroll, kanske. Jag är en sån frihetssökare, har alltid varit till viss del, men nu har det tagit över min personlighet.


Herregud jag vet inte. Skitsamma, nu går jag och lägger mig - jobbar heldag imorgon.


God natt.

... I never wanted anything different for you.



Aj aj aj aaaaj.

Mitt dygn som födelsedagsbarn är nu till ända.


Det har varit lite blandat faktiskt; själva arbetsdagen var ganska kass men folk har varit galet gulliga (som Maxi som bad om en toapaus men istället från ingenstans hoppade in i mitt spel, gav mig en födelsedagsblomma och en puss och sen sprang, eller bara med tanke på alla triljoner mess och FB-meddelanden som trillat in) så jag antar att det har varit okey.


Enda grejen har varit att Det värkte igen. Ett mess och så POFF stack smärtan upp sitt fula tryne. Jag satt sedan och önskade att jag aldrig fått messet, men hade jag inte fått det hade det oförklarligen nog också gjort ont så jag var mest en förvirrad röra som ville slänga mobilen i slussen. Men det gjorde jag förstås inte; tog en cigg istället.


Hursomhelst. Jag sitter här med en keee-babrulle och ska kolla på en film. Påminner mig förresten om Gustav igår som började dra en massa kassa ordvitsar av typen:

Vad hette kebabrestaurangens aktiebolag? Svar: Keb AB!


Hahahah. Så jävla värdelöst.



Men ja. Fin dag, I guess. Trött.

-----------



Even though I don't doubt anymore, I still feel the pain.


Han fattas mig.

Så idag fyller jag år, och födelsedagsdygnets fem första timmar spenderades med mina fyra män.


Vi var på väg till Rålis för att uppleva ett episkt uppvisande i manlig frustration - nämligen synen av Adam när han bröt upp Colosseumets alla plankor med en kofot på jakt efter sin pyttelilla I-pod som han tappade i det tre cm breda hålrummet mellan plankorna när han var duktigt packad häromdagen - när klockan slog midnatt utan att jag själv la märke till det. Vi stod i början av rulltrappan på tuben i Fridhemsplan när Maxi tar ton, och plötsligt står grabbarna och sjunger alla verser i födelsedagsvisan för full hals; folk stirrar och vissa stämmer in, och bisarrt nog så passerade det just då en arab som hade en sån där liten tuta som man har på kalas, så den blåste han iallafall i. Jag fick pussar och kramar och killarna hurrade, dessutom stannade jag upp rent mentalt och försökte inpränta minnet för evigt (bra att ha de dagar jag känner mig värdelös).


Efter det styrde vi iallafall stegen mot Rålis, och väl framme plockade Adam fram en halv vodkaflaska som vi skålade i, och sen var det dags för dagens huvudattraktion! Till saken hör förresten att Adam och Gustav kvällen innan stått i 1,5 h och försökt skruva loss skiten, men utan resultat - därav Adams något drastiska val av verktyg. Men nu hade han hursom kofoten i högsta hugg, men när han bände upp plankan Gustav märkt ut under jubel från oss andra, så fann han ingenting där under.


Mycket konstigt. Vi började fundera på om någon annan hunnit före, but that made no sense, förstås. Så killarna antog att i-poden på något mystiskt vis försvunnit under en sten, så de började gräva, medans jag gjorde det mest uppenbara och kollade om det verkligen var just där i-poden försvunnit.


Vilket det förstås inte var! Skrattade högt och länge åt tanken att Adam stått och svettats i nästan 2 h eftersom han inte fått upp plankan, men ändå bara funnit stenar om han lyckats första gången. Maxi bände snabbt och smidigt upp plankan med kofoten ("I have done this before" som han uttryckte det) och ett segerjubel bröt ut när vi fann det, och Adams min av att vara lyckligast i världen när den dessutom fortfarande fungerade, var obetalbar. Efter det filmade vi några fåniga videosar och drack upp resten av vodkan, och efter det lät After som en bra idé.


Sedan hände det egentligen inte så mycket - eller tekniskt sett gjorde det det inte. Men grejen med killarna är att vi behöver inte göra något för att känna att något händer, så även om vi bara rökte, drack öl och underhöll oss med Jack Vegas maskinerna (jag torska 100 spänn, satan) så kändes kvällen händelserik. Jag tror det beror på de små sakerna: som att Gustav gick hela vägen från Mariatorget till Slussen högt sjungandes på en för mig okänd irländsk folkvisa, att Maxi på mindre än en halvtimme fick till det stenhårt med en rätt snygg blondin medans Belal deppade över att han själv inte ens har i närheten av lika enkelt att göra detsamma (jag kände en gång en kille som Maxi, men den här gången är det enbart roligt); eller att jag skrämde skiten ur ett par tyska turister när jag plockade upp kofoten som vi gömt i närheten av After utifall att vakterna skulle kolla igenom väskorna; eller att en random tjej kom fram när vi satt på McD och hon såg min I-phone och började fråga vilket abbonemang jag hade och vad jag betalade och om jag hade fri surf, alltsammans medans hon åt upp mina pommes (hon jobbade tydligen i 3-butiken inne i city, och så antar jag väl att hon var hungrig) -  eller att vi skrattade så jävla mycket åt alla skämt om Belal som Gustav drog att jag och Maxi var tvugna att hålla i varandra för att inte falla omkull (den allra allra bästa: "Vad säger Belal när han tycker något är riktigt kul? Svar: BeLOL!" ÅH HELVETE vad vi skrattade åt den!!).


Som jag har skrattat. Och dagen har bara börjat.


------

Jag känner mig så omtyckt. Mina fina killar, som gullar med mig och ger mig pussar och kramar, alltid ursäktar sig för mig när dom rapar, snackar killsnack, måste rätta till kalsongerna eller klia sig på pungen och alltid ber mig skicka mess när jag kommit hem så att de slipper oroa sig; men de reagerar aldrig när jag säger FITTA i var och varannan mening, och de garvar alltid åt mina råa skämt och drar gärna ännu råare, och de lyckas alltid glömma bort att jag hatar öl och helst dricker cider, samt att de alltid bestämt hävdar att jag har kuk precis som dom.... Aaaah. Gilla gilla gilla.



Hursomhelst. Idag fyller jag år, men jag jobbar. Helt okey. Nu ska jag sova.

Borde sova. Bekymrar mig istället.

känslan av att vara borttappad igen.

Man ger mer än vad man egentligen vill; ens tankar slutar vara privata och så går det såhär.


Regression.


Look it up.

-----


Dessutom gör blir jag fortfarande helt öm inombords vid tanken på dig. Det är ju det jag säger - regression. Känner mig som att jag flyttats tillbaka ett helt år. Det gör mig heligt förbannad.


Och från och med nästa vecka kommer jag konstant att se mig själv över axeln.


------

Idag har jag mest kollat på film. Två mycket bra filmer. Sen har jag också gråtit; värt att nämna eftersom det sker så sällan.


Att bli missförstådd gör mycket, mycket ont.



Utan Vianka skulle jag bli galen.

Inte detta inlägg, förstås.


Men en begäran har växt till ett behov; har något att skriva, något att säga

om denna person

om alltihopa, om hela (icke-existerande?) situationen.


Ska göra det. Tar en penna, startposition.

because you write such beautiful things.



intruiging
fascinating
hypnotic


you are all of these things.


-------

Försöker att inte tänka att det är hopplöst. Det är det inte. Mitt största hinder är - förstås - jag själv.

Vill, men vågar inte.


Kommer att låta det vara. Kommer att ångra att jag gjorde det.

Aaaae.


Idag blev knappt bättre än igår. Helvete att man ska vara så jobbig och gå en massa händelser i förväg och hålla på, FITTA vad jobbig jag är!


Fast jag borde känna mig lyckligt lottad som har så fina människor omkring mig. Fick nämligen detta idag:


Dikt till en vacker tjej:


Ivannia, du är en tjej jag gillar mycket
här kommer till dig nu, mitt finaste stycke
En tjej som du man sent lär glömma
Inatt endast om dig jag kommer att drömma
Låt mig inte gå vilse i känslornas labyrint
Jag gillar dig mer än män med flint (LOL! det där kallar jag nödrim)
vad kan egentligen slå slint,
när jag följer min kärlek blint?


Åh. Belal, du underbara underbara människa! Och så var han ännu mer underbar genom att ursäkta sig och säga att den egentligen skulle vara längre, men att han inte hann mera...


Ja; lyckligt lottad är jag verkligen. Omgiven av människor med så fina hjärtan, grym humor och som bryr sig om mig: Pippi som är min Dr.Phil klockan halv två på natten, Gustav som belönar mig med sina sällsysnta asgarv så fort han och jag tittar på varandra, Belal som är så sjukt gullig och skriver så bra dikter, Regina som är så jävla galen och spontan, Adam som är den chillaste och mest minnesvärda människan på denna jord, Tyra som är min andra hälft, Maxi som är min jobbige storebror, Sandra som alltid får mig att skratta så jag kissar på mig... Herregud, listan goes on and on.


Så nu ska jag sluta bitcha. Inget mer jävla självömkande!

från jobbet.


Helvete vilken skitdag jag har haft, inte mycket som kunde plocka upp mig från den här...


Vet inte vad det var. Allt kändes bara... jobbigt. Gästerna i parken idag var så jävla otrevliga: jobbar man med det jag gör får man utstå jävligt mycket skit från arga (och ofta packade) människor - allt från ovälkomna sexuella anspelningar till utskällningar om allt. Verkligen ALLT är DITT fel; du unga människa bakom speldisken. Helt sjukt.


Så det var jävligt mycket otrevliga människor idag i parken, kan jag meddela. Idioter. Blir så trött.


Blääääääääää. Ska sluta gnälla nu, pallar inte mera.

That's true.


Men ibland räcker ju inte det.


--------


Försöker inte övertyga mig själv, för det är jag redan. Jag gjorde rätt, garanterat. Men försöker mota bort känslan av saknad, bara för att inse att även det är en del av vem jag är nu.

I just want you to kiss me... Again.


Idag, fredagen den 13:e, har inte mycket skett. Bra så. Jag har spenderat lite kvalitetstid med mig själv: handlat kläder och mat (OBS frysvaror, de håller ju längre så ingen risk för ruttnande mat i kylen, som annars), rökt på en bänk i solen och lyssnat på musik i min fina telefon (eller "Ivannias fantastiska I-phone fyrapunktnoll", som Gustav säger).


Helt värd dag, även om tystnaden börjar bli lite jobbig nu. Men Vivi är på väg hem såvitt jag förstår, och snart lär jag ringa Pippi för att höra senaste skvallret, och sedan Tyra för att vidarebefodra tidigare nämnda skvaller (det är ju så det funkar).


Men ja. Skön dag. Men imorgon drar det igång igen, skulle jag tro. Bra så.


---------


Jag mår mycket bättre nu.

Har haft en ganska blandad dag: kassa upplevelser mixat superfina. Jag tycker om listor, så för att få överblick på hur dagen varit tänker jag lista dagens dåliga ögonblick och ställa dom mot dom bra.


DÅLIGA SAKER:

1) Kom försent till jobbet. För hundrade gången minst. Mina chefer var inte - INNNTEEE- glada.


2) Blev inkallad till chefens kontor för att prata om problemen mellan mig och en annan snubbe på jobbet - en riktig jubelidiot som är, om möjligt, okvalificerad till det här jobbet. Och NEJ det finns inget problem: grabben kan bara inte hantera att jag har noll till övers för honom och alltså går han och bitchar om att det inte går att jobba bredvid mig för att jag inte pratar med honom, något chefen sa kanske inte var så proffessionellt. Då sa jag såhär va: man KAN inte komma överens med alla och jag står för att jag inte gillar den här killen. Jag kan och ÄR trevlig mot honom ändå, och jag har aldrig någonsin gett honom attityd alls, men det finns inget i hela världen som kan få mig att stå och småprata och skratta bara för att vi jobbar bredvid varandra. Så det mest professionella är väl att göra som jag redan gör, eller? Fatta INGENTING. Dagens mesta slöseri med tid.


3) Blir avsnäst av en mamma när jag försökte hjälpa hennes unge öppna lotten dom köpte. Hennes jävla blockmongo till 7-åring fattade ju inte så jag ville ju bara vara snäll, men det mascara-badande rynkmonstret måste ha fått för sig att jag försökt stoppa ner hennes fula unge i en säck, så som hon reagerade.


4) Tyra är inte i Stockholm och det känns så jävla tomt. Och Mumin har åkt hem till Finland och henne saknar jag också. Och Pippi jobbade inte. Adam var i och för sig där men han var för upptagen för att vinka till mig ens, och Belal visste jag var där men han stod för långt bort.


5) Jag förlorade 200 kr på Afters förbannade spelmaskiner! Jag skulle ha lyssnat på Belal som sa till mig att ta mina pengar och gå, men Gustav hetsade mig, den jävlen. Dessutom åt han upp 7 av mina 9 kycklingbitar när vi stack till McD sen, och när jag krävde att han skulle ställa sig i den milslånga kön för att köpa ett nytt paket så var han tvungen att gå för annars skulle han missa bussen hem. Jag pallade aldrig ställa mig i kön igen, så jag fick knappt äta något. Jävla Gustav, fan vad hungrig jag är.


6) Kände mig jävligt ur form idag. Ful.


BRA SAKER:


1) Fick en komplimang av Gaius, en kille som jag avgudar: han är en sån här sjukt intelligent, trevlig och snygg och vettig kille som alltid får mig att vrida mig av garv åt hans oneliners. Han är 27 år gammal och gift och vi har en bror/jobbig lillasyster relation, men vi har alltid skitkul. Så idag satt vi iallafall i rökrutan och pratade, så drog jag min och Beccas "This is a WALK-BY, Drive-bys are for PUSSIES"-replik och han skrattade halvt ihjäl sig; men så lugnade han sig och la en hand på mitt knä och sa "Ivannia, du ska vara glad att jag är gift för om jag varit singel hade jag plockat upp dig och gjort dig till min direkt". Det var väl fint?


2) Även om Adam var alldeles för upptagen för att vinka till mig (och alldeles för bizzay för att ge mig en kram på sin rast, tydligen), så kompenserade han för detta genom att muta tre ungar att skrika "IVANNIA ÄR BÄST" tvärsöver Tyrolparken. Det var också jävligt fint.


3) Gustav kanske åt upp mina kycklingbitar, men han såg ut som en ledsen liten hund när han insåg vad han gjort: han gav mig en kram och en puss och sa att han kommer att betala tillbaka sin skuld i kycklingbitar nästa gång. Dessutom var han ett utomordentligt stöd idag när han stod i spelet bredvid på jobbet, plus att han är så underbar eftersom han är sur jämt. Så jag antar att det är okey ändå.


4) Belal kärleksförklarade mig totalt idag: fick en MASSA kramar och komplimanger och han sa bl.a. att jag var så jävla SÖT att han ville äta upp mig. Nej Belal, sa jag bestämt, du får bara smaka sen måste du dessvärre dela med dig. Men ja, det var ett vackert ögonblick.


5) Niklas, aka. H&M-modellen, sa helt spontant att han älskade att jobba med mig eftersom jag var en sån himla gullig och snäll person. Det värmde, jag trodde mest att jag skrämde skiten ur honom.


6) Jag har börjat planera en sleepover hos mig med the crew nästa vecka. Vi sex, en massa alkohol, brädspel, cigg, musik och mat och det kan bara bli helt perfekt.


7) Fick också prov på utomordentlig vänskap mellan två män idag: Adam och Maxi demonstrerade sin vackra vänskap när vi gick till After efter jobbet. Maxi köpte nämligen öl till både mig och Adam (platsar förresten också på listan, jag bad inte ens om en), och när Maxi räcker honom den så blir Adam helt sentimental och lägger handen på bröstet på det här sjukt fina "åh-mitt-hjärta" sättet bara Adam kan. Maxi säger att äääh, bara en öl men Adam ser helt sjukt tacksam ut och säger att det värmer i hjärtat... och Maxi avbryter och säger bara att "förfan Adam sluta böga dig och drick din jävla öl". Hahahaha.



Nu när jag tänker efter så tror jag att min dag har varit helt okey. Men om den varit det så har det nästan uteslutande berott på mina pojkar som garvar och jävlas med mig som att jag vore en av grabbarna, men ändå samtidigt behandlar mig som att jag är en liten gullig kattunge of love and happiness. God I love those guys. Dom är guld. Och jag laddar upp bilder på begäran.


------------


Jo då, en bra dag har det ändå varit. En riktigt bra dag, med de underbaraste människorna jag har haft turen att möta. Det är bara med dom jag kan stänga in mig en hel helg med och inte tröttna det minsta på (JA det har hänt - tror inte vi gjorde så mycket annat förra helgen annat än att ligga lite här och där i Tyras pyttelilla lägenhet, käka pizza, kedjeröka och söka på youtube).



Nu ska jag sova. Jag är i en lycklig liten bubbla nu, tror det är nu jag kommer att sova bäst.

your face.


And I'm still in love with you.



--------


Idag har varit en särskild dag på jobbet: Ivannia fick göra något hon aldrig gjort förut (jobba i spelhuset och sen stänga det; jag skulle kunna förklara för er vad det innebär men det vore ganska ointressant då 90% av er lever i en värld där Gröna Lund bara är ett nöjesfält snarare än ERT LIV)! Och det kändes underbart; jag pallar inte när saker blir för monotona och nu kan ju spelen jag står i på Grönan vara hur fine somhelst men det blir tjatigt efter ett tag.


Min piercing artar sig fint, thanks for asking. Idag svullnade det förvisso upp så tungan låg som en död padda i munnen och jag läspade fram instruktioner och uppmuntringar till folk... vilket för övrigt är anledningen till att jag fick stå i spelhuset - typ enda platsen på Grönan där personalen smälter in i väggen och gästerna ignorerar en.


Men svullnaden är nog på väg ner. Värre var det nog igår kväll: medans vi väntade på tuben så tänkte jag att jag skulle tigga lite diskret om sympati från två av mina 4 favoritgrabbar i hela världen (dom andra två är Surkart Von Gubbson och Ballerinan); så jag visade dom hur svullen min tunga var genom att visa den från sidan eftersom den igår var typ dubbelt så tjock. Kan dock meddela att jag inte fick någon sympati - Adam brast ut i ett "WHOOW VAD FAN ÄR DET DÄR" och Maxi spärrade upp ögonen och sa förskräckt att det såg ut som något från Alien. Och sen fortsatte han genom att med gester och tillhörande ljudeffekter illustrera hur min tunga attackerade och utrotade hela Stockholm...


Och Mumin sa idag när jag visade henne att den såg ut som en säl. Jävla Mumin.


------------


Hursomhelst. Jag är på sånt här sällskapssjukt humör igen, så som jag blir ibland: jag måste egentligen gå och lägga mig eftersom jag jobbar 10.45-23.20 imorgon (ett halvt DYGN) och jag vet fortfarande inte vad jag ska ha på mig eftersom inget är rent, plus att jag måste tvätta håret. Jobbigt.


Men jag känner för att sitta här och skriva lite strunt. Droppa lite random knowledge. Typ som att The Crew (som vi egentligen inte kallar oss: jag och Tyra inbillar oss att det är det vi två och dom 4 grabbarna är) ska tagga till Liseberg lagom till min födelsedag! Vi stannar i två dagar så att vår chaufför Adam kan bli packad med oss andra (plus så att diverse olagliga substanser ska hinna försvinna ur blodet på vår älskade lilla pundare, även om jag har för mig att det tar flera dagar för hasch och sånt att försvinna), och så ska vi tälta och sjunga sånger med Gustavs gitarr och spy inne på Liseberg och ojja oss över hur Gröna Lund ÄR SÅ MYCKET BÄTTRE! Det låter väl jävligt fint?


Men om inte det blir av så hade Tyra en idé om att vi skulle ha ett barnkalas som börjar typ klockan 2 på eftermiddagen, då barnkalas brukar börja.... Sen så har vi hattar och jordgubbstårta som Tyra bakar, och sen leker vi hela havet stormar plus har fiskedamm - MEN vi har en JÄVLA massa sprit! Hahahah. Det är en fest jag vill gå på.



Ja. Vad mer har jag att berätta. Herregud, hur mycket somhelst egentligen.



Lite mer för varje dag.


Jamen herregud han är ju inte från denna världen...

Och anledningen är förstås - som så många gånger förr - Du.



Jag älskar de ögonblick då jag känner mig fullkomligt vaken. Det sker inte ofta, jag har en tendens att sova bort så mycket tid, flera år i taget, men när det händer stannar jag alltid upp och ler för mig själv.


Jag önskar jag oftare kunde snubbla över insikten att livet kan vara såhär vackert.



----------

Åt nyss chokladpudding, och innan dess någon slags påhittad currygryta. Det första jag äter idag faktiskt, då tungan varit för svullen för att jag skulle kunna göra annat än att pawta såhä.


För nu har jag ju förresten äntligen skaffat tungpiercingen jag har pratat om sen oktober. Och varför? Jag vill säga jag vet inte, men det vore lögn. Eller kanske bara tyda på en ovilja att analysera vidare; men så är ju min analytiska förmåga helt utan av/på knapp. Så oavsett om jag vill det eller ej så vet jag det riktiga svaret på varför jag gjorde det när jag övergav idén så sent som i höstas.


Jag tror det handlade om att distansera mig. Från allt som var jag, samt det som brukade vara mitt. Lägga mil efter mil mellan människan jag var för ett år sen och varelsen jag så sakta börjar bli (som jag tycker så mycket bättre om). Piercingen är bara en symbol, men faktum är att förra gången, då jag bara pratade om att göra en, så stod jag mycket mer med båda fötterna i Norrköping/Stockholm (som förstås också kan läsas som förflutna/framtid) än vad jag gör nu, och mitt beslut om piercingens eventuella genomförande baserades på faktorer som jag inte skulle ta hänsyn till idag (vill inte. Vägrar).


Så när jag låg på madrassen på golvet hemma hos farsan förra tisdagen, då jag dessutom desperat låg och längtade hem till Stockholm, kom jag på det - jag gör piercingen. Det är så dags nu.


Så för att break it down to you: jag vill helt enkelt inte veta av mig själv längre. Jag vill tiga ihjäl mitt andra jag - fortsätta ignorera henne och med våld radera henne - och därigenom också kunna fortsätta vägra se likheten mellan en flicka med självförvållade sår från barndom och uppväxt, och mig själv.


Piercingen är ett steg på vägen, om än så väldigt väldigt litet.


Jag vet inte vem hon är längre.  Helt ärligt så visste hon det knappt själv.



Jag anser henne hursomhelst vara döende.

---


Vacker
och med ögonen fästa vid mig


skön känsla.

.. under en sån annars underbar dag-efter-grymt-fylleslag-dag:



Att din framgång en gång även var min, krossar mitt hjärta.



Jag har gått framåt, men det är långt ifrån glömt.




-----------


I övrigt känner jag knappt igen mig själv längre.



Sagt på bästa möjliga vis.