Ivannia

Jo det är jag, lovar.

Saknar väl bara hur det var förut. Enkla saker. När telefonen plingade till konstant och vissa kvällar lät som att den skulle få slaganfall. När det knackade på dörren och där stod han och bjöd in sig själv till kaffe. När cigg efter cigg tändes till tonerna av vårt midnattsprat, hans djupa bas och mitt ljusa skratt. När han fick mig att känna mig lättare än lättast, när allt kom så naturligt och inget var svårt eller komplicerat eller framkrystat. När jag aldrig satt på kvällarna och tvingade mig själv att inte tänka på hur det kommer sig att han aldrig hör av sig. Som sagt, enkla saker; inget stort eller livsomvälvande. Jag läste någonstans att det, i slutändan, alltid är de enkla sakerna man minns. Dofter, beröringar, skämt, skostorlekar, födelsedagar.


Men man glömmer väl mycket också. Också de enkla saker. Kom på nyss att han hade en vana att knäcka sina handleder och nävar och äta kombinationen dillchips och morotsjuice. Och att han alltid hade tuggummi i väskan och alltid bommade cigg av mig - som den gången han var sjukt arg på något och bad om mitt ciggpaket som han höll i handen medans han tände cigg efter cigg (jag fick ett nytt paket sen). Och att han alltid drog sin högra hand genom håret längsmed sidan, som en gammaldags rockabilly, förde handen längs med tinningen tills tummen hamnade bakom örat. Men för det mesta var det en nervös gest, orsakad av jag vet inte vad riktigt. Sen så har jag nog glömt bort en miljon saker, vilket är sjukt för jag hade en gång i tiden kunnat tenta av ämnet "Hans liv och personlighet".



Äh, jag låter som att jag blivit dumpad. Det blev jag ju inte... Jag har ju fortfarande kontakt med honom idag. Vanlig, trevlig kontakt där vi träffas och pratar och skrattar och ibland känns det som vanligt. Men han är inte min längre, han tillhör inte min vardag och han ringer inte hela tiden och jag ringer inte honom heller. Vi skriver inte till varandra på Facebook, chattar inte, messar inte och frågar vad den andra gör, träffas inte och röker en cigg mitt i natten, sitter inte skavfötters i soffan och tittar på tv och ligger inte vakna och pratar om allt allt allt hela natten tills vi somnar helt utmattade klockan 9 på morgonen. Inget av det är en möjlighet längre; inget av det kommer att ske igen. Och det är väl det jag saknar, såklart. Jag skiter egentligen i om jag aldrig någonsin får krama honom igen eller hjälpa honom välja ut skjorta och sen stryka den, skiter i om jag aldrig mer får gå upp i mjukiskläder klockan två på natten och öppna porten för en frusen grabb i behov av en kram.


Jag önskar nog bara att han kunde ringa då och då... Skriva när han är inne på FB, slänga iväg ett mejl och fråga hur är läget. Och jag är barsnligt rädd för att min födelsedag ska komma och fortfarande ingenting. Usch.


Nej nu orkar jag inte mer, jag ska hoppa i badet.

so empty, so estranged.


Jupp. Har en sån kväll då jag är alldeles för nostalgisk och, ja, ledsen, för att funka ordentligt. Råkade dessutom snubbla på en låt som jag mördade den där krångliga (magiska) hösten 2007, och jag tänker återigen på hur det var att vara 16 år och kommer sen på att jag fyller 20 år på fredag.


Åhhh - helvete. Jag tror inte jag är redo att lämna mina tonår bakom mig; är jag redo? Är jag det?? Inte för att det spelar så himla stor roll egentligen, om man bortser att jag kan gå på systemet och att det faktiskt låter lite äldre att säga att man är 20 än att man är 19.

Annars kommer det att vara precis likadant. Men ändå. Jag gillar det inte. Varför kan jag inte förklara utan att låta som en bakåtsträvande idiot, men så är det.

Låten är för övrigt denna:

 

 

Och dessutom löd en av kommentarerna såhär:

 

Oh this song reminds so much of 2007 :/ To some extend I kind of enjoy being an adult and being my own person and all that, but somehow listening to songs that remind me of my teens makes it ache inside cause' I want it all back so badly.

 

... jo.

 

 

-------------

Jag måste finna ett sätt att sluta känna mig så ihålig.

 

 

Försöker trösta mig själv med att jag har ett helt liv framför mig; ett helt liv, och jag har massor att göra.

"Sometimes I feel like I can't breath; like I'm trapped in a room that's slowly shrinking into the size of a tiny cube. I feel like I'm sizzling with anxiety. It's practically dripping from the tips pf my hairs and fingers, and my limbs - they all tingle, hurting.

And I don't feel like talking. I don't feel like doing anything though I know that not doing anything is going to make this worse.


I just wish that I forever could be weightless; forever could feel like I could walk through my remaining years without ever feeling like there's a storm coming from somewhere inside.

And I wonder what it's like, being you. All of you who live your lives effortlessly, who take each day as it comes and never let a broken self bother your sleep.


I don't feel sorry for myself because I've accepted that this is who I am, and that these moments will come and go as long as I live. It's just that I can't stop wondering what it would be like if things were different - what things would be like if I was everything you wanted me to be.


How my life would look like... If I just. For once knew what it is to be adored in that way I adore so many."



--------------


Oh fuck - förlåt. Jag ska bara ta en cigg till, så går allt det här över.

Idag har jag varit nostalgisk som aldrig förr; jag vet inte men det kändes som att det helt plötsligt var väldigt mycket jag saknade.


Och jag sitter och försöker lista de saker jag önskar jag ännu hade, vilket är mest människor och känslor egentligen. Jag tänker att jag har definitivt gått framåt de senaste månaderna, trots allt som kan tänkas bevisa motsatsen, men trots det så hoppar vissa känslor upp och kräver min uppmärksamhet och jag förstår inte för det är ju meningen att jag inte ska känna så längre.

Men det gör ju fortfarande så ont?

Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead



Äsch!


-------------

Har fått mitt internet tillbaka; preeeettyyy sweet! Och annars har jag högtflygande planer; det blir nog rätt spännande, detta...