Ivannia

 

 

I really do.



--------

Nu, hem till Tyra och Emma i Hornstull.

I can only tell you what it feels like.


Ooouuuuff.


---------

Vart fan börjar man?


Har ca. en triljon grejer jag vill skriva ner, och jag vill berätta tusen saker fler än det.


Men.


Jag känner någonting så otroligt... Åh.



Jag kan inte ens förklara, hur mycket jag försöker. Jag vill skriva 15 dikter om det men jag kan inte för det är så mycket att allt stockar sig och inget kommer ut. Men jag kan sammanfatta det, tror jag.



Kärlek.


Det är vad det är.



Och jag tror att det kan bli rätt den här gången.


------------

Otroligt. Inte konstigt att 90% av all musik i världen handlar om detta.





Mer än såhär får man fan inte ur mig inatt.

Sitter uppe - borde förstås sova.


Funderar på allting. Undrar om jag har snärjt in mig igen, och hur jag isåntfall får det ogjort.

Undrar om självrespekt är nog.. och om jag ens besitter det.


Herregud jag har ingen aning.



------------

I övrigt har mitt uppesittande även en annan funktion. Jag väntar, nämligen.


Väntar som jag alltid gjort; väntar på att min förhoppning ska bli sann.


Men det är ju denna väntan som tar kål på mig; som får mig att känna att jag ingenting av värde har att ge. Jag är inte skapt att vara sån här: att gång på gång på gång tillbe någon annans ljus, att alltid ligga på knä vid någon annans fötter och svalka mig i dennes blick. Det har aldrig varit min grej - men varför hamnar jag då alltid här?


Men är van vid det här laget. Jag måste ha vant mig, antingen det eller så har jag helt förlorat känseln.


Men det värsta är att


tiden går och man är på helspänn - vågar knappt andas, för för varje minute som passerar så är ens väntan en minut kortare. Och så plötsligt kommer det: porten slår igen, steg, sedan dörrklockan, någon är där, väntan är över!! Extatisk springer man och öppnar, med en lättnad som känns i hela kroppen, allt kommer att bli bra nu.


Men det kommer det inte alls det. Det kommer det inte alls.


---------------


Just a man.


Men i mitt huvud gör jag dom till så mycket mer.

something dramatic like that



Okey dag. Helt okey.



---------

Jag och Gusti-Wusti (fan han har rätt det låter inte ett dugg macho det där) sitter i soffan: Gustav dricker öl och äter Dumle klubbor och jag tuggar tuggummi. Dessutom har jag helt absurt mycket mackor eftersom vi var förbi Tyra på fiket idag och hon hade en mängd med mackor som skulle slängas! NEJ! Sa jag och klev in och räddade dessa små mackor - nu sitter dom här och är nöjda. Frukost lunch middag för mig i en vecka framöver!

Och nu väntar vi på Adam. Han är på väg: vi ringde och jag hade hyrt en massa bra film. Så cineast som han är så är han nu på väg - Adam tackar aldrig nej till en skön rulle, som han säger.


Under tiden samtalar jag och Gustav. Han är en fantastisk människa, om ni inte visste det. Mina barn ska kalla honom farbror Gustav, och han har bestämt att han ska flytta till en stuga på landet nere i Skåne där han ska göra sin egna äppelmos och så ska jag och mina barn få hälsa på och så ska mina ungar leka med hans hund medans han och jag tar en kopp kaffe i hans lummiga trädgård. Vacker tanke.


-----

Det förflutna verkar vilja komma ikapp mig. Under tre dagar nu så har människor som jag skurit ut ur mitt liv tagit kontakt med mig igen. Alla tre har jag känt skulle återkomma, men det är ändå ganska jobbigt och chockerande när det händer.


Men i vissa fall är det svårare. Mycket svårare. Jag har inte kunnat slita mig från handens grepp om mitt hjärta.


Jag vet ännu inte vilka mina alternativ är.



------


Ny dag imorgon. Samma glädje. Men, från och med igår, även lite sorg.

Love almost replaces thought. Love is a burning forgetfulness of everything else.

Har haft en ganska.. inte tråkig, men verkligt verkligt seg dag idag. Som tur är så har jag ändå spenderat den i fint och vackert sällskap; Adam kom hit inatt och behövde en kram. Men sen när jag vaknade i eftermiddags så hade han inte sovit på hela natten och jag hade en hemsk spänningshuvudvärk. Så även om vi inte har något emot tystnad då och då ("det är dom man kan vara tyst med som är dom man passar bäst med", som Adam sa någon gång), så blev det inte mycket sagt oss emellan idag, hursomhelst.


Men nu har han gått. Han skulle nämligen hjälpa far sin lyfta ett badkar genom fönstret imorgon plus att han för en gångsskull hemskt gärna ville sova i sin egna säng, plus att jag ska gå upp klockan 6 på morgonen för att jobba. Så det var lika bra.


Resultatet är dock att här sitter jag, ensam med mina tankar. Mycket hos mig sker under ytan, och även om jag mest softat ihopkurad i soffan tillsammans med Adam, ett täcke och en film så har jag haft en synnerligen hektisk dag.


Inte bra. Inte bra alls.


----------

Jag vet inte hur jag ska sätta mina tankar i ord. Om det inte är det ena så är det det andra, om ni förstår?


Och man kan inte vara kär i två personer samtidigt. I synnerhet inte om den ena personen är en själv...


Men för min del innebär det att det totala antalet uppkommer till tre personer. Med mig inräknat.



Men mitt försvar är utnött. Jag orkar inte hålla garden uppe!! Det var svårt till att börja med, ännu svårare nu - jag har inte tid för det här: Ivannias nya liv har inte tid med sånt skit längre, jag står över det, jag har INGEN LUST.


Men jag känner det inte som att jag har något val... Jag menar.


Det är ju du.





Det har alltid varit du.

Too close for comfort.


Sitter och blir helt psykad av mina astrolgi studier - får lite ont i hjärtat när jag finner saker jag inte vill se. Eller snarare, när jag ser saker som jag inte kan bortförklara.


Heartburn.


Jag kan väl inte mäta mig med henne...


------------


Men! Som vanligt så sker oväntade saker. Nu väntar jag helt plötsligt besök.



Pippi, du som läser den här bloggen - titta vilken tid jag skrev detta och gissa vem?


Nu ska jag borsta tänderna..

Jag är inte van vid att misslyckas. Jag gör det sällan. Saker och ting kanske inte blir perfekta, nej det är sant. Men misslyckas? Jag? Aldrig.


Men alla har någonting, någon gång. Det här var säkert inte mitt första på det här viset - men det gör ont, och det är sktjobbigt.


Vet inte riktigt hur jag ska göra nu.

Att säga "jag älskar dig" för första gången till någon kan vara ett sånt uttänkt ögonblick. Man kan ha funderat på det i månader - tänkt ut när man ska säga det, hur. Bygga upp det naturligt eller bara säga det? Men poängen är att man måste få det ur sig, det måste sägas. En inre klåda, en tanke som inte längre får rum när den bara sägs inom en själv.


Eller så säger man det bara, i stundens ingivelse. Apropå ingenting, egentligen. Man kanske inte ens har funderat på det innan; man kanske inte ens har personen framför sig. En telefonlur och många mil skiljer en åt men så ska man precis lägga på och då tänker man nej försvinn inte jag tycker så himla mycket om dig och även om man kommer att träffa dom igen så får man lite panik och innan man ens kommer på att man kanske inte ska säga det för det kommer bli konstigt, så formas meningen i huvudet och man slänger det ut sig. Och i en bråkdel av en sekund ligger det där i luften. Pulserar, gnistrar.


Under det lilla lilla ögonblicket hinner man bli förskräckt. Hellllvvvetteee. Men sen - lättnaden, förvåningen, fasan när personen i andra änden svarar, lika automatiskt, lika självklart och utan tvekan.


--------



Jag vet inte vad detta innebär för min egna del, men hur det än är med den saken så vet jag att det var ärligt.



Jag är älskad.





Och jag älskar honom.

Vet inte riktigt vad det här med Adam och Gustav håller på att utveckla sig till. Nej jag tänker inte på något perverst, förstås. Menar mer hur vår lilla trios framtid ser ut.

Vi hade nämligen ett mycket äkta, djupt samtal om vår relation häromdagen, och vi konstaterade att vi alla ser den andra och tredje som sin bästa vän, och att vi älskar varandra och tycker att dom är den finaste människan i världen. I det var vi överens.


Men det känns som att vi 3 har vårt privata lilla universum, you know? Och jag bekymrar mig väl inte, men... Jag vet inte. Det känns overkligt på något sätt. Som att det inte är hållbart, men samtidigt - varför är det inte det? Jag är fullkomligt nöjd med att ha två vackra, vänliga och lojala vänner som är hemma när jag kliver upp och går till jobbet, och som är hemma när jag kommer hem, eller möter mig på stan efter att jag slutat och hänger med mig hem. Som jag ringer på lunchen för att kolla vad dom gör (nyss låg Adam och sov medans Gustav varit nere och handlat till kyskåpet; han funderade dessutom på att göra något riktigt ondskefullt som hämnd för att Adam inte följde med - "...typ rulla ihop honom i täcket som en korv och lägga ner honom i badkaret"), som messar mig när det händer något kul och som nu när jag verkligen har noll kronor på kontot, betalar mina cigg och vadhelst annat jag kan behöva - trots mina protester.


Jag vet inte? Det här känns jätteohållbart. Eller. Nej, det känns som att det kommer att ta slut närsomhelst. The too god to be true-syndrome. Och det gör mig skiträdd: det här är de skönaste och bekvämaste relationerna jag har haft till några överhuvudtaget, någonsin.

But nothing lasts forever, right? Vet inte varför jag har en känsla av att detta är på väg mot sitt slut. Jag gillar det inte... Jag har haft fel förut vad gäller mig själv och mina magkänslor. Får hoppas att jag har fel denna gång.


Jag vore otröstlig annars.



----------


Herregud vad töntig jag är. Nu måste jag iallafall sluta skriva och börja jobba. Önska mig lycka till - I need it..

Har jag faktiskt.


Jag har många många vänner här i Stockholm, och några av mina vänner är nära vänner jag uppskattar väldigt mycket. Två av dessa vänner är två killar som även titulerar sig själv som mina bästisar - något ni säkert inte missat. Det klart ni inte har, helt omöjligt; jag är som en nykär flickvän som inte kan sluta babbla om sina män. Jag VET att jag pratar för mycket om dom, och förlåt förlåt I'm sorry, men om ni kände dom och visste vilken ynnest det är att umgås med killar som har enorma hjärtan, är hysteriskt roliga, sjukt intelligenta och som dessutom är fucking smoking hot (jag har redan skaffat mig själv kvinnliga fiender genom mitt samöre med dom, men så är ju inte det första gången jag blir hatad av svartsjuka tjejer på grund av mina killkompisar) så skulle ni också bli lite yr av allt overflow av kärlek man känner. Dom är mina bröder, bästisar och ibland agerar dom pojkvänssubstitut. Det är en vacker sak och det är en av de faktorer i mitt liv som gör mig så genuint överlycklig - jag har aldrig någonsin kunnat träffa två eller ens en person varje dag i en månad och umgås så tätt som vi gör utan att känna att jag a) stör mig på dom efter ett tag b) behöver space. Jag vill inte ha space. Jag åker ifrån dom i 1-2 dagar och jag saknar dom så att jag får ont i magen.



I allafall, nu till poängen med detta inlägg: igår så låg vi i soffan och tittade på PS: I love you - av mig och Adam känt som den GAYigaste filmen någonsin, av Gustav känd som den vackraste kärlekshistora han vet - och vi var alla iallafall överens om att Irland verkar magiskt. Adam och Gustav är två killar som skiljer sig från varandra på många sätt men ett par saker har dom gemensamt: 1) de är båda poeter och drömmare 2) de älskar stickade/virkade koftor på tjejer (fråga inte) 3) de tycker att svensk folkmusik samt svenska socialistvisor är the shit 4) de är STORA fans av Irland och allt som är irländskt. Dom drömmer om att åka tillsammans till den gröna ön för att sen supa ner sig på guiness och sjunga sentimentala irländska visor i armkrok. Och faktum är att dom har hjärntvättat mig totalt med sin jävla irländska musik med fioler och what-not, så igår när vi såg det irländska landskapet på film och såg hur folk ölade i sina pubar så kände jag med att ja. Irland. Fint! Och Adam berättade när han varit där med sin syrra för något år sedan, på vintern, och hur grymt Irland är på vintern och att han inte skulle banga på att fira nyår där och...


Och då kläcktes IDÉN!!! Den underbara idén!!!!! Här på min blogg, idag, den 10/10-10 presenterar jag den bästa jävla idén som någonsin yttrats:


Vi ska åka till Irland över jul och nyår! JA! Hur fucking awesome är det inte?! Jag kommer garanterat ha pengar till det och dom andra två kanske inte har jobb för tillfället, men de lär ha det tills dess plus att dom är svenskar så de har sparkonton, rika släktingar, det vanliga ni vet; det fixar sig. INGET står i vägen, vi är unga och fria och vi vill till Irland! LET'S GO!


Så underbar känsla - det här kommer att bli fett.


------------

Har dessutom upptäckt att jag är otacksam. Satt igår och spelade poker och upptäcker att det redan är söndag och att jag jobbar igen imorgon - sa därför "åååh.. helvete jag har ett jooooobb"...


Gustav - som har sökt otaliga jobb men inte fått napp -  ger mig ett lite syrligt, skeptiskt ögonkast. Så kan det ju också låta, sa han.



... skämmes, Ivannia...


Men det är bara det att jag i ett års tid kunnat ha helg mitt i veckan om jag velat; dels för att mitt schema varit så, dels för att jag helt enkelt kunnat och alltså gjort det. Nu är ju det helt otänkbart; jag har ett jobb som sträcker sig mellan klockan 8 på morgonen och 5 på eftermiddagen, varje dag, 5 dagar i veckan. Jag borde vara mycket mer tacksam än jag är, men jag är så jävla lat som person att jag inte kan låta bli att känna lite aversion mot hela grejen.


Men man måste ha karriär, och man måste ha pengar. Det här jobbet ger mig en enorm chans till det första och extremt mycket av det andra. Jag borde inte klaga. Så jag gör det inte.



Men ändå.



-----------

I övrigt... Inget särskilt. Mitt liv är inte perfekt, men jag är lycklig. Kan inte säga det ofta nog.


Jag är lycklig jag är lycklig jag är lycklig.

Följ länk till ultragammal låt som fortfarande är bra fast det var mer än 10 år sedan:


http://www.youtube.com/watch?v=fclmBKaj840




-------------





Jag dricker ditt ansikte

klunkar i mig dina förfinade drag

din blick ser oändligheten i ett blomblad
och ögonens färg är silkeslena men trots det är de vassa som pilar
det gör ont men samtidigt

är det så otroligt skönt

och du får knivhugga mig när du vill
blodet
smakar ju så sött.



Jag förnimmer en känsla av att ha varit här förut

men tanken blandas ut och löses upp i kosmos,

hursomhelst så är jag distraherad
att följa konturen av dina läppar är en heltidssyssla
och jag har tagit på mig den uppgiften

en uppgift jag utför med allvarsam vördnad

jag har fingertopparna på den drömska som omger dig
läppar så nära

men en framtid så dödfödd."

Ja, gud.


Önskar jag kunde göra en lista över allting som är sweet i mitt liv just nu, men det skulle kännas så jävla drygt på något sätt. Å andra sidan så känns det som att om det är någon gång jag borde göra det så är det nu - jag är inte van vid att vara lycklig.


Det bästa är ändå att det är en sån lycka jag kan hantera. Inte för mycket för då blir jag deprimerad - lustigt nog - utan jag är lagom lycklig. Är jag för lycklig får jag ont i magen.


----------


Jag har jobbat och slitit hela veckan, och nu är det fredag. Ikväll blir det jag, mina män, öl, poker och kramar. Det är det alltid, och det är det allra bästa.

You beautiful disaster.


Borde sova men gör det inte. Ni kan väl gissa varför... 

Men jag ligger iallafall i min säng och funderar. På lite allt möjligt. Jobbet imorgon (eller snarare om fem timmar) till exempel. Jag har en liten rädsla för att inte prestera som jag försöker kväva, och jag lyckas faktiskt ganska bra. Jag har kommit till en punkt i mitt liv då jag faktiskt kan säga att jag vet att jag tjänar noll på att vara rädd. Det är bara att bita ihop och slunga sig rätt ut och innan jag vet ordet av det så är det jag var rädd för helt plötsligt det enklaste i världen. Så har jag iallafall alltid upplevt det dom få gångerna jag vågat ta mig ur min comfort zone - efteråt har jag alltid stannat upp och velat slå mig själv för att jag av rädsla och in i det längsta undvikit något så harmlöst. 


Och utanför min bekvämlighetszon är jag nu, förresten! Waaaaay of, skulle inte kunna bli mer obekväm med min nuvarande roll ens om jag försökte. Men jag satsar ändå för jag vet att det kommer att löna sig, och när jag väl kommit över de första gångernas hisnande skräck så kommer det vara en fucking cakewalk. För faktum är att för mig så är egentligen allting en barnlek. Allt går lekande lätt när jag väl gett mig fan på att försöka. 


Drygt? Kanske. But it's true. 


---------

I övrigt räknar jag ner dagarna till helgen. Detta är den enda nackdelen med att ha ett vanligt 8-17 jobb: i 1 år nu har jag kunnat ha helg mitt i veckan om jag velat, men nu när man är knegare ska det tydligen bli mer struktur på skiten! Men det är värt det. Och i helgen ska jag bli full och skönt flummig och bara ligga i min soffa med fötterna i knäet på någon jag älskar och med ögonen fästa vid någon vacker.

Åååååh jag vet inte. Det känns som att jag tagit mig vatten över huvudet.


Dessutom så är klumpen i magen ännu större eftersom jag är ensam hemma igen, och trots att jag dygnade igår och är så förbannat trött att jag skulle kunna gråta, så kan jag inte sova eftersom Gustav, Maxi och Adam har åkt hem. Det gör mig så jävla deprimerad att jag inte kan vara ensam längre! Och ni som undrar vart min värdelösa rumskompis är så kan jag svara att hon är hos sin pojkvän. Förstås. Henne har jag inte träffat på en månad.


Jag måste skaffa en katt. Eller något. Jag får verkligen panik av att sitta såhär; helt knäpptyst, inga röster, inga små bakgrundsljud typ som när Gustav bläddrar i sin Cornelis Wreesvijk bok, när Adam kokar sin miljonte kopp med te eller när Maxi kissar med öppen dörr (jag vet eeeeew). Inga asgarv till följd av en gubbsur kommentar från Gustav (MEN kan ni sänka tv:n JAG FÅR JU ONT I ÖRONEN!!), eller till följd av en uttryckt tanke från Adam som ingen av oss andra hänger med på (Adam: "Du vet att jag typ.. Livet.. En parallell: livet är som.. en cigg som flyter på vatten. Den flyter alltid men den vet inte vart den åker du vet, den bara svävar runt där").


Jag är ledsen. Och trött. Grinig. Ensam. Usch vilken dålig dag det här blev.



Vilket är helt sjukt, för det började ju så bra? Satt och spelade poker med grabbarna från 1 på morgonen tills dess att jag var tvungen att göra mig iordning för att sticka till jobbet klockan 8. Jag vann 2 partier av 4 och killarna var SÅ JÄVLA FÖRBANNADE!!!! Medans jag försökte att inte vara skadeglad och absolut inte skratta åt Adam som slängde sina cigg tvärsöver rummet och sen satt och svor högt i vardagsrummet efter att jag kört ut honom med ett enkelt tvåpar i tior och tvåor; eller åt Gustav som nästan grät när jag körde ut honom genom att träffa damen på sista och få en stege, eller åt Maxi som nästan slängde markerna i ansiktet på mig när min kåk slog hans färg...


Så jag vann iallafall en hundring, vilket känns skitbra för om ni bara visste hur mycket gliringar och nedlåtenheter jag utsatts för den senaste tiden! Jag är grym på poker. GRYM! Så nu ska vi köra poker varje gång vi ses, så då kan man nog tjäna sig själv en hacka...



--------


Men som sagt. Trött. Grinig. Ledsen. Ensam.

You must be the most beautiful man I've ever seen.



Det är på väg åt det håll jag vetat om hela tiden.

----------


Och på måndag börjar jag mitt nya jobb. Helt sjukt vilken fantastisk röta jag har i livet: just när det ser ut som att kommer att gå åt helvete så drar jag fram en lösning hur röven och allt blir inte bara bra utan perfekt. Och det bästa är hur det alltid sker när jag följer min magkänsla; den som nu sa till mig att det inte fanns någon mening med panik för jag visste att det skulle lösa sig.


Så 08.00 måndag morgon befinner jag mig på It is Medias kontor på Birger Jarlsgatan.

Mitt på Östermalm också - snacka om att jag känner att jag är låååångt hemifrån... Men det ska bli helt stört kul. Jag är ivrig att komma igång, att visa vad jag kan både för världen och mig själv.


Jag är hursomhelst övertygad om att mina dagar som skräckslagen är över.


---------


Jag är snart där.


Det är en resa och det är svårt men äntligen är jag fri.

Det finns något så vackert över delad sorg, tycker ni inte?


Eller. Man behöver inte ens sörja över samma sak; det räcker med att en hinna av melankoli sänker sig över ett rum där man sitter, och vemoden i sig kanske kan isolera en men bara det faktum att flera sitter i ett rum men ändå är var och en för sig är något jag finner helt otroligt vackert.


Bara något jag kom att tänka på nu när jag satt här med så vackra män att man skulle kunna dö.