Ivannia

Åh. Jag tittar på ditt ansikte och bara - ÅÅÅÅÅH.


18:e dagen i rad här i Ivannias kollektiv - vi har det mysigt, tackar som frågar. Jag har käkat så mycket pizza och spelat så sjukt mycket tv-spel samt sett miljontals filmer att jag blir trött av att tänka på det.



Och imorgon sätts operation Ninja igång - kuuul-T!! Har sett fram emot det ett tag, blir nog en fin helg.


Grabbarna ska för övrigt sitta husvakt åt mig medans jag är borta. Oroa er inte; klart som fan jag har gjort upp regler! En fin lista på 10 punkter som jag har satt upp på ytterdörren. Men dom har dock lovat att vara snälla och jag tror dom; på lördag kommer dom säkert inte vara hemma då båda ska på dubstep fest och troligtvis får napp och kör bortamatch (okey kanske inte Adam eftersom han lär vara ganska packad och när Adam är packad blir det sällan några avancemang. Men han är i och för sig ganska rolig så kanske... Eller. Nae.). Så dom lär väl inte att vara här sådär skitmycket, med undantag av när jag kommer hem då dom kommer att jubla åt min hemkomst och det är det enda som räknas.


--------

Fortfarande lycklig.


För de som läser och undrar.

Stor dag imorgon. Får se om jag pallar för trycket - hoppas att detta är något för mig och att universums makter säger detsamma.

Borde jag bekymra mig? Kanske.


But fuck that.


--------

Gustav berättade idag om vår kollega Kim som tycker att en annan tjej på jobbet är den snyggaste tjejen han någonsin sett (i själva verket är hon en söt men ganska alldaglig tjej, but that's not the point). Så han och Gustav satt och pratade om det när dom var duktig fulla häromkvällen, och då säger Kim exakt såhär: "Hon är så snygg att jag får existentiella tvivel".


Det här berättade Gustav för mig imorse, men det har hängt med mig i tankarna hela dagen. Varför?


FÖR ATT DET ÄR PRECIS SÅ DET KÄNNS.


Precis så!!! När en människa är så vacker - inte bara snygg, utan verkligen bedövande vacker - att man inte riktigt vet vad man ska göra av sig själv varje gång man tittar på den: man drabbas verkligen av existentiella tvivel.


Jeeeeesus Christ, OM jag vet hur det känns. ..



--------


I övrigt sitter jag och funderar på hur det kommer sig att jag gör så mycket mot mitt bättre vetande.

Har haft en bra dag, förutom den delen som var lite dålig. Men det berodde mest på att jag var lite dålig själv i början av dagen, så jag surade liksom för att jag tyckte att jag var så kass. Men sen mötte jag upp Adam och Gustav, som varit på Systemet, för att först käka pizza på det bästa stället i Stockholm, sen åka hem till Tyra där Maxi redan var. Det bäddade för en soft, mycket kul kväll.


Vi fördrev vår tid med att spela ett av Maxis idiotiska lekar, Catch-all. Det har ett klassiskt upplägg vi alla känner igen: man bestämmer en kategori och en bokstav, och så ska man komma på något som börjar på den bokstaven inom den kategorin. Typ "land" och A - Argentina. Sen ska personen till höger komma på ett land som börjar på bokstaven som landet innan slutade på, och så fortsätter det varvet runt.

MEN! Här kommer Maxis sjuka twist: man har 20 sekunder på sig att komma på ett svar, och de sista tio sekunderna psykar man stackaren med hjärnsläpp genom att räkna neråt från 10 - och när man kommit till noll ska personen till höger slå en med öppen handflata så, hårt den bara kan, mitt på pannan. Där har ni det geniala konceptet, och det låter helt idiotiskt men helvete vad kul vi hade! We showed no mercy: oavsett hur mycket vi kan tycka om varandra annars så förstod vi alla att detta var ett spel som ska tas på allvar, och därför kan ni räkna med att vi tog i...


Jag hade Maxi till höger om mig. Maxi är en lång, ganska stor kille med stora händer och erfarenhet inom Catch-all.


Jag har ett blåmärke på vänstra sidan av pannan.



Vem jag slog och om det var hårt? Adam, och LITA på att jag drämde till allt jag hade...


-------------

Men sen var vi tvugna att gå hem. Tyra gjorde sin bästa valpimitation (som i ärlighetens namn är så bra att det gör ont i hjärtat att säga nej), men ingen av oss kunde stanna. För idag, rättare sagt om 5 h, börjar mitt sista pass på Gröna Lund, kanske någonsin. Vilket känns skönt men samtidigt sorglig. Gud vet vem jag varit om jag inte fått jobbet på Gröna Lund - någon jag inte vore nöjd med, I'm sure.


Jag tror det är läge att säga att även om lönen på Grönan är SKIT och du känner dig helt utarbetad, och för det mesta bara vill ta ner Grönan skylten över entrén för att istället ersätta den med en skylt som beskriver jobbet mer rättvist ("ARBEIT MACHT FREI")... Så är det här bland det bästa jag gjort.


Jag ser all skönhet den gett mig, och jag skattar mig lycklig.


-------


Tror jag ska hoppa in i duschen och börja göra mig iordning. Hade tänkt åka till Hornstull och väcka Tyra; hon har ingen mobil och alltså har hon ingen väckarklocka och eftersom jag inte har en aning om hur hon ska lösa det så ställer jag upp. Vilken fantastisk vän jag är!

----------


I övrigt:


magnetism. Varför besitter vissa den?


Varför är du så vacker för just mig?

Klockan är åtta morgonen.


Har jag sovit? Nä. Näää, klart jag inte har...



------------

Men känner mig inte mindre lycklig för det! Faktiskt. Jag måste bara säga det här för jag kanske aldrig får tillfälle att säga det igen (då jag faktiskt menar det): HELL-vete vilket gött liv jag lever just nu.


Vad var det jag skrev för några veckor sedan? Önska att man kunde kapsla in känslan av att vara absolut tillfreds.


Måtte detta aldrig förändras...


--


Det svåra är att  känna igen lycka när man ser den, och sedan erkänna den.



Det enda som ännu tynger mig är att det var antingen eller. Att jag blev tvungen att välja.


Och till de som läser det här och som känner sig träffade, så säger jag detta.


Att bevisa för er att ni har fel ger mig ingen tillfredställelse. Jag önskar ni kunde ha varit med under det här istället - varit lyckliga för min skull, lyckliga över personen jag börjar bli, det liv jag byggt upp och de fantastiska människorna i det. Jag önskar jag hade talat med er när jag mådde som sämst så att ni enklare kunde förstå hur det blev såhär; jag önskar ni hade sett mig för den jag faktiskt var och är från allra första början, och jag önskar att jag hade låtit er göra det. Jag önskar jag kunde ringa er och fråga hur ni mår, jag önskar ni kunde ringa mig och göra detsamma - jag önskar jag var den personen ni ville ha, någon mindre påfrestande, mindre egocentrerad, mindre rastlös och mindre allmänt körd i huvudet.



Det är så mycket jag önskar annorlunda; hur skönt det vore att ha fungerande, öppna relationer med de allra viktigaste.



Men vet ni vad?



Jag ångrar ingenting. Men jag finner ingen tillfredställelse i det heller.

Sitter i vardagsrummet; slutade jobbet tidigare än resten idag, så jag åkte hemåt och plockade upp Gustav i Örnsberg på vägen.


Det ser förstås förjävligt ut hemma hos mig och de andra är strax på väg så jag borde städa, men jag har ett stort förråd av cigaretter och Gustav spelar gitarr så fint att jag ser ingen anledning att resa mig upp.


Gustav förresten! Har universums sämsta samvete för att han var stackaren som fick unclog mitt handfat: satt i soffan och hörde ÅÅÅÅH FY HELVETEEEEEE, hur han hostade och stånkade och MEN FÖR FAN IVANNIA VAD I HELVETE HAR NI STOPPAT IN HÄR INNE??!


Men han fixade det. OM han gjorde: nu rinner vattnet smidigt och perfekt. Gustav är min man.


---------

Och nu spelar vi Resident Evil. Fan vad skit jag får eftersom jag suger på det där skitspelet och det svider litegrann: dels för att jag älskar zombiespel, dels för att jag hatar att suga på saker (behåll alla roliga kommentarer för er själva, tack). Det går liksom som en röd tråd genom allt känns det som: häromdagen tittade Adam mig allvarsamt i ögonen och sa, apropå något helt annat: Ivannia, du är en otroligt vacker tjej... Och innan jag hann tänka ÅH vad fint!!! Så fortsatte han: ... men du SUGER på Resident Evil.

Så igår satt jag och smygtränade och mitt highscore blev 14360 vilket ändå låter helt okey, men det var innan Gustav körde och nu har knäckt det med råge. Fan.


Killarna påstår dessutom att det är något med tjejer och såna här spel, att vi alltid suger på dom. Jag ber killarna dra åt helvete för sätt mig framför Mortal Kombat och ni vet att jag SMEKER er till döds: jag har fanimig lirat det sen jag var barn och INGEN knäcker mig! Då skrattar dom och säger lilla gumman; sätt en kille framför ett spel så smeker han dig på efter en halvtimme. Det jobbiga är att det är sant.


--------

I övrigt så var det en riktigt keff dag på jobbet idag.


If you have something to say, you should say it right now.


Spänningen stiger; det här kan gå hursomhelst.


Or would it be so beautiful?


Hur det än är med den saken så är jag redo att ta reda på det.

Tillbringar min första kväll ensam hemma ikväll. Har inte sovit själv på mer än en vecka: först då på grund av att jag har en roomie som dock försvann till sin pojkvän, sedan för att min lägenhet sen i söndags har varit bebodd av diverse människor som jag älskar eftersom de berikar mitt liv.


Så eftersom jag sover själv är jag vaken så här sent trots att jag sov 7 h i natt och dessutom slet träl på jobbet idag: istället för att stå i spelen och chilla så fick jag jobba på baren/restaurangen Kryddhyllan! Smockfullt med folk och jag har ont i benen av att springa runt som en skållad råtta i 8 h utan rast och mat (man hinner inte med sånt där. Helt allvarligt, och jag trodde JAG hade det jobbigt), men ändock är jag vaken.


Saknar att ha folk här. Älskar när man ska gå och lägga sig och alla säger god natt till varandra, och så blir det knäpptyst tills någon säger något som egentligen inte är kul, men man kan ändå inte låta bli att garva rakt ut. Och så börjar man babbla igen och man fnissar och jävlas med varandra tills någon säger ATT NEJ MEN SERIÖST NU nu sover vi!! Och man blir tyst. Och sen säger någon något och så börjar allt om igen...


Samma sak på mornarna: älskar att vakna och ligga halvsovandes och höra typ Gustav säga något sjukt drygt men samtidigt hysteriskt kul, och sen höra Adam snäsa sitt torra svar som är kul just för att det är så snäsigt, och sen höra Tyra dryga mot dom båda och hur det då blir så roligt att jag öppnar munnen och det första man hör av mig den morgonen är ett gapskratt.




Hur kan ni säga att något så vackert är skadligt?



Ja, säg det.



--------------


Apropå vackert:



vilken jävla flax man har nuförtiden. Man tror att saker är utom räckhåll men så visar det sig att nej så var det inte, hörrö.


Trevlig, mycket trevlig känsla.


-------

Imorgon kommer alla hit igen. Det blir filmkväll: antingen Pineapple Express eller Dum&Dummare (som vi för övrigt såg igår: det är Adams favoritfilm vilket är sjukt med tanke på vilken pretto-cineast han är). Med tillhörande specialeffekter.


------


Det är varmt där jag är.

Hur - nej seriöst - HUR!!!


Kan en människa vara så jävla jävla JÄVLA vackeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeer!!!!



MEN SAMTIDIGT VARA EN SÅN FITTA!?

att vara den man är alltid. Inte jag just specifikt, utan rent allmänt. Det är inte lätt att vara den man är, inte lätt att visa upp det för världen och det är för mig helt sjukt svårt att stå stilla och vänta på acceptans.


Då går jag hellre därifrån och oavsett om det du har att säga är gott eller dåligt så hörde jag dig ändå inte.



------------


Väntar på mitt sällskap. Vianka är i Norrköping och ska vara där i mer än en vecka, och som en ironisk twist (ironisk med tanke på min karaktär) så har jag på senare tid upptäckt att jag inte kan sova ensam. Helt sant; om jag är ensam hemma så somnar jag inte förrän jag har varit uppe så länge att jag knappt kan stå upp. Däckar då av ren utmattning.


Så nu sitter jag och väntar på att Adam och Gustav ska komma tillbaka hit. Dom var tvugna att gå hem och a) duscha b) byta kläder c) äta och sedan skulle dom komma tillbaka till nästet. Dom har bott hos mig i 3 dagar men jag saknar dom när dom inte är här och dessutom så underlättar ju det förstås mitt sovproblem så.. Ja.


Det här får väl bli ett äkta kollektiv nu ett par dagar framöver. Känns skönt.

Så jag är lite fundersam. Saker och ting har kanske inte förändrats, men jag ser tendenser till något jag inte är så pigg på.


Är respekt något som kan försvinna väldigt fort utan någon särskild anledning? Jag undrar då det. Känner mig lite.. nedtryckt.



------------

One day we're gonna have it all.


Något jag önskar rätt innerligt. Man låser in sig själv och försöker att låta bli att se saker; man uppmuntrar varandra att kolla bort från verkligheten, låsa in sig, stanna inomhus lite till. På ett sätt är det vackert men på ett annat sätt så känner jag mig lite ängslig och lurad.



Dessutom så funderar jag på Valet jag gjorde. Inte det fjuttiga jag gjorde i somras (redan gjort och utagerat), utan det andra, det som gjordes nyligen. Blir så förbannad över hur den enda människan som BORDE förstå är den mest idiotiska, självrättfärdiga, KORKADE och trånsyntaste människan av dom alla.


Kärlek övergår lätt till hat och jag hatar inte men jag har en känsla av att det här kan gå mycket mycket fel.


-------

Men det går upp och ner, som alltid.

Somnade halv 7 på kvällen och vaknade fem över tolv på natten. Alltså 3 h sen - FAIL.


Gick upp och funderade på vad jag skulle hitta på för att fördriva tiden. Hade just bestämt mig för att diska berget i köket när någon plingar på dörren; undrade vem fan det kunde vara såhär dags? Funderade på att ta en förskärare, just in case. Ja vadå det är ju Vårby, kom igen...


Kollar i titthålet och ser ett ansikte jag känner igen. Jag stannar upp: WTF! Full? Behöver en säng? Sällskap? Hur fan ser jag ut?


Öppnar dörren: Adam och Gustav asarvar åt min uppenbarelse. Jag släpper in dom och nu sitter vi och lyssnar på musik, snackar och röker.



Detta utvecklades till en helt okey dag.


------


I övrigt så har jag, i min sömn, funderat.

Kass dag. Riktigt keff. Kassare än kass, och keffare än keff.


Idag var alltså en kess dag. Sämre än så blir det inte.



----------------


Inte för att det egentligen hänt något. Herregud, det kan lika gärna vara så att jag är grinig eftersom diverse aktiviteter har hindrat mig från att sova ordentligt den senaste veckan. Sånt gör mig alltid lite sur, att vara trött alltså. Jag gillar att ha energi.


Så nu sitter jag iallafall hemma. Slutade tidigare än dom andra; Maxi är hemma och är sjuk, Gustav är ledig, men Tyra slutade halv 8 och Adam+Bello slutar 18.00. Hade kunnat tillbringa en skön kväll med favvisarna, men jag bailade stenhårt ur eftersom jag inte pallade. Åååååh nu känns det fett ovärt; vad skulle jag liksom hem och göra?


Känner mig frustrerad också. Kan inte förstå att jag PALLAR hoppa från ena personen till nästa; herregud jag var ju FÄRDIG med den här skiten så vad fan håller jag på med? Hade velat ha lite andrum där ingen annan tog upp mina tankar - det var ju därför jag bara stängde av maskineriet där i juni. Jag ville gå vidare, sluta vara hon som skrev arga/ledsna (jag är aldrig bara en av dom) saker om en relation som egentligen inte funkade eftersom det egentligen mer var en kompromiss än något annat. Jag var färdig med det, vill vara det.


Men så kommer det här. Samma känsla av att driva sig själv till vansinne med frågor man aldrig kommer att våga att ställa. Och denna gång med en ännu mer värdig motståndare - okey att jag anses svår men ibland känns det som att konversera med en, å andra sidan rolig och trevlig, vägg. Varm, men samtidigt så förbannat disträ. Åhhh.


Feelings - leave me alone



Sugs ohjälpligt in.



-----


Fuck this! Tyra kommer hit efter jobbet. Kramar, skratt och klappar på huvudet. Den bästa norrlänningen i världen.


---------

Min bästa vän fyller år idag. 22 år minsann, fast hon säger till alla att det är 23, något jag kanske inte förstår men okey.


Hon är en fin, fin människa. Något missförstådd och hon tar alldeles för mycket skit ifrån mig, men hon är ändock en underbar person. När hon bröt sig in i mitt liv var jag en bråkdel av vad jag är idag, och jag överdriver inte när jag säger att om hon inte dykt upp hade saker och ting varit mycket annorlunda... På ett mycket negativt sätt.



Så saker kan bli.


------------


Igår kväll skulle Tyra sova hos mig. Jag frågade henne om hon tyckte att vi skulle bjuda in pojkarna, och det tyckte hon, så det gjorde vi!


Grabbarna dök upp och vi spelade maffia i minst - MINST - 6 h. Blev sjukt hetsigt där ett tag och efter typ halva tiden krävde jag att vi skulle ha en kramsession eftersom jag kände att detta höll på att splittra gruppen (SANT!). Men det var ändå jävligt roligt, även fast jag är en sån värdelös lögnare att jag 8 gånger av 10 blev tagen direkt av dom andra, men de andra 2 gångerna då inte en jävel trodde jag var maffia så räckte det med att Adam gav mig ett snabbt ögonkast för att utan en sekunds betänketid säga: hon är maffia.


Var aldrig något snack om saken: FÖRSTÅR INTE hur han kan läsa mitt ansikte som om jag vore en öppen bok. Galet.


Så jag loosade maffia, men vann när vi körde land och rike. Jag, Belal och Tyra - vilket team! Medans Gustav, Adam och Maxi gick ut starkt för att sedan sacka ihop och slänga pennan i väggen. Haha.


Vi somnade kring 7 på morgonen: jag och Tyra i min säng, Adam och Belal i extrasängen, Gustav i soffan och Maxi på golvet. Enya i bakgrunden. Mycket mysigt. Bara kärlek.


Tyra stack till jobbet runt 11, själv låg man kvar och fick acceptera att Maxi direkt dök efter Tyras plats och tvingade en att ligga i de mest underliga ställningar för att undvika hans ninjasparkar. Blev dock sedan väckt halv 2 på eftermiddagen av att Belal slår i kastruller och beordrar oss att stiga upp: vi alla kastade kuddar och bad honom DRA ÅT HELVETE!!!! tills vi alla stannade upp och kände doften. Mat? Och så visade det sig att Bello den underbare hade handlat och lagat till en monsterfrukost - shit vad kärlek vi dränkte grabben i, även fast han spillde skållhett tevatten på min hand ("AAAAH!!!.. Eh nej alltså det gjorde inte ont.. alls...").


Resten av dagen degade vi; vi bedrev chillination verksamhet, som Gustav skulle säga. Maxi hade med sig sitt Ps2 och typ en biljon spel, så Adam umgicks ett tag med Resident Evil spelet ("Men ÅÅÅÅÅHHH dö då din jävla ZOMBIE-FITTA!!!"), Belal kollade upp Youtubeklipp från Petra Mede show där han själv är med (han är dansare/statist/skådis), Maxi satt och försökte bevisa för oss att han kunde spela Fur Elise på min piano-app på telefonen (det kunde han inte) och jag och Gustav satt och skrattade åt Maxis misslyckade försök medans vi försökte komma på en gängtatuering.


Klockan 8 på kvällen kom Vianka och hennes pojkvän hem, och grabbarna var tvugna att gå. Gör mig alltid fett ledsen att behöva se dom gå: vi har börjat prata om att bo ihop i ett kollektiv vilket varken är realistiskt eller praktiskt, men tanken är fin och den gör mig varm inombords.


Och Vianka och vi lagade födelsedagsmiddag! Gott. Sen har vi mest chillat vi också, och nu är klockan nio på morgonen och vi har ännu inte gått och lagt oss. Så kan det gå.



----------


Jag slösar ingen tid. Vissa val gör man, och oavsett vad folk tycker måste man stå vid det.


Vissa människor hoppar av tåget, andra är kvar. That's life.



Omge dig av underbara människor, och svedan är inte lika stor.

Klockan är halv 4 en tisdag morgon och jag går genom Stockholms mindre kända gator; en snårig labyrint av platser som sett likadana ut sen 50-talet och där kullerstenarna har känt av flera decenniers skor. Jag går där med vackra vänner, så genuint fina människor att jag blir glad av att veta att dom existerar eftersom dom alltid får mig att må så fantastiskt bra över vem jag är.


En dimma har sänkt sig och det är ännu becksvart, dessutom är det iskallt, men av någon anledning känner jag inte kylan särskilt. Jag ser ut över Stockholm, en helt fantastisk vy har jag från där jag sitter; staden ligger verkligen på vatten och man ser hur Stockholm trots att det är natt pulserar av liv. Jag är helt förälskad i staden och jag vill inget hellre än att vara en del av den på riktigt; finna mina egna smultronställen som man kommer att behöva be mig guida fram en till.


Förälskad är jag också i de människor som sitter med mig. Vi pratar om allt mellan himmel och jord och det går en röd tråd av ömhet när vi umgås; en spontan kram eller kärleksbetygelse är aldrig långt borta, och känslan av att hålla varandra om ryggen oavsett är alltid närvarande. Och vi skrattar. OM vi skrattar! Vi skrattar åt varandra och med varandra, en skön kommentar kan urarta till en helt spårad skrattfest och aldrig känner mig så befriad från bekymmer som när jag i deras sällskap lutar mig bakåt och lägger av ett enormt gapskratt mot himlen.


Tiden går men vi sitter kvar. Det börjar dessutom bli väldigt kallt, men ingen vill gå hem ännu, tills vi faktiskt måste. Så först klockan halv 8 på morgonen är jag på väg hem igen, med en varm, nöjd känsla i bröstet av att vara verkligt omtyckt för den jag är. Dessutom har jag en hel bok av nya minnen att lägga i arkivet, en hel arsenal av "kommer du ihåg den gången när..."-ögonblick att dra fram när vi alla vill få oss ett gott garv. Jag känner mig renad från problem, befriad från osäkerheter - jag är lycklig.


Jag önskar jag kunde känna så jämt. Kapsla in det där ögonblicket när jag tittade omkring mig och bara såg människor vars närvaro har gjort en sån stor skillnad på så kort tid. Kapsla in känslan av att vara fullkomligt tillfreds.

whoever I want to be.


Det är turbulenta tider vi lever i; känner det som att jag är undercover-jude i nazityskland and BIG BROTHER SEES YOU.


Och detta uttalande kan tolkas på så många olika sätt. Har dock äntligen lyckats frasera känslan jag burit på sedan igår kväll; nu när frustrationen, ilskan och förvirringen lagt sig lite.


Men den kan jag förstås inte skriva här. Men jag kan säga såhär: för mig handlar det i grund och botten alltid om frihet. En mycket, mycket egoistisk människa som jag själv, behöver sin frihet - oavsett vad hon ska nyttja den till.



Att inte ha den gör mig sur. Det gör mig förbannad. Det gör mig rasande.



Har hursomhelst hamnat i en (halvt påhittad!!) kris som jag måste reda ut, och jag är på väg mot lösningen, men måste dock tänka litegranna till. I värsta fall finns alltid plan B.



It's been right infront of you all along; you're the one who weren't able to connect the dots.


Plan B borde ha varit plan A.


----------------


Turbulenta tider som sagt. Sitter och dricker honungste för att få bort rethostan och förkylningsslemmet i allmänhet. Hoppas jag kan börja röka om vanligt snart, tycker det är lite jobbigt att se alla mina käraste röka som skorstenar utför ett fönster medans jag sitter på golvet och läser ett gammal nummer av Nöjesguiden. Man känner sig lätt lite utanför då, även om jag är försäkrad kärlek med eller utan cancerpinne.





Så otroligt trött. Mycket tänkande, mycket action. Min hjärna bearbetar ständigt nya intryck, och ännu mer nu om dagarna - mitt liv är en vacker pjäs.


--------


Imorgon är det fest.

GAAAAAAH!


Soooooo gorgeous...

Moi?


JA.



----------


Åh det kliar i fingrarna, att få sätta igång, att få erövra, att bara få äga.


Jag vill jag vill jag viiiiiiiill...


-----


Inga vettiga tankar just nu.



Intellektet är höljt i dimma - magnetisk kraft och viss hypnos är orsaken.

Shit.


Jahapp. Då har man funnit sig själv lost in a mess. Igen. Sort of.


Eller nja okey - inte direkt DIREKT. Jag är inte begravd under ett berg av saker jag inte kan bära, men jag vadar i det.


But what if you do to survive
kill the things you love?
Fear is a powerful thing.


Minsann. Det är rädsla som håller mig tillbaka, men också det som får mig att springa i full fart framåt.


----------

Så hur beskriver jag igår?


Lycka, ren eufori. Det vackraste, allra ljuvaste man kan uppleva - så vackert att det gjorde ONT.


Men så fantastiskt.



Igen.



IGEN!

Vet inte vad mer det finns att säga. Detta är beyond words; det passerar gränsen för allt jag kan beskriva.


...!


Försöker igen senare.