Ivannia

Måste göra två grejer innan jag går och lägger mig, för att sedan vakna klockan 06.30:


1) Tvätta kläder
2) Duscha


Det är ett projekt och redan nu är jag fruktansvärt trött. Har dessutom spenderat 6 h med att städa lägenheten golv till tak; välbehövligt men det åt upp en massa tid jag inte hade och nu sitter jag här.


För övrigt så funderar jag på om man kan vara kär i folk man inte träffat på väldigt länge, samt hur mycket det är okey att anstränga sig för någon som inte ens verkar bry sig. Men det är den typen av tankar som flashar förbi när man står och plockar med disk i 2½ h.


Och sen juste - måla naglarna också. Och packa. FAN!

Pendlar visst mellan att ta saker superseriöst och sedan rycka på axlarna. Inte för att saker växlar mellan att vara viktiga och sedan inte vara det, utan för att tar så mycket energi. Ibland vill och kan jag lägga ner den energin - för det mesta inte.


Men poängen är iallafall att, jag som med som mycket annat, inte försöker tänka det som ett steg tillbaka. Saker är inte desamma som det var för 1 år sen, allra minst för 2 år sedan - känslor förändras, slutar att existera, växer, underbyggs, exploderar. Mycket kan hända.


Men för det mesta så älskar man fortfarande. Nothing new under the sun, you know?


Men det är ändå lite spännande. Får helt enkelt se vad som händer.


Nej förfaan, att vara pragmatisk klär mig ju inte alls!


-------


Äsch. Nu ska jag sova. Och försöka bli av med rethostan.

Do we hold the future?

Or does it come in peace?

And if it's in my hands are you sure, it should be in brittle hands like these?



Äsch.


---------


Imorgon springer mina vänner ut. Två år sedan för mig, fantastiskt (skrämmande) hur tiden går. Men det ska bli kul, klart det ska! Fest och kramar, vem fan har något emot det egentligen.

... Yeah. I suppose I have.


------


Nej gud jag har ju varit precis lika illa...

Det dånar i mina öron - känslan omsluter mig, går genom-förbi-runt mig.


Tanken maler om och om igen. Det är ånger på repeat, som egentligen inte gör någon nytta.



-------

Åh herregud ta ifrån mig min telefon, jag kommer att göra något dumt.

Jag har haft en fantastisk dag. Jag vet, jag säger det väldigt sällan och just därför är det dubbelt så fantastiskt när det väl händer. Fick mina 9.000 från staten (som jag inte alls räknat med att jag skulle få), åt sushi med Becca, umgicks med Vivi och spelade byggcasino för 50:e gången den här veckan; chillade på McD i Klinga med Arantxa, träffade på en gammal vän, åkte runt i bilen och pratade och skrattade, och under hela dagen: regn, ljuva fantastiska regn.

 

Men det jag tänker på, det jag funderat så mycket kring på sistone, även en så perfekt dag som denna, är hösten 2007.

 

 

 

Det regnade ofta och mycket. Det var ju höst, så ja. Och det var mörkt ute redan klockan 5; de våta löven klistrade sig på våra skor och doften fastnade i näsan och gatulamporna fick de fuktiga gatorna att lysa orange.

Jag gick i min långa favoritjacka som jag hade köpt för nästan hela mitt studiebidrag, och som alla sa att jag var snygg i (vilket jag dessutom verkligen var) och jag hade mina älskade ljusblå baggyjeans som var pappas gamla och som gick sönder ett par månader senare;  byxorna som jag kom på att man kunde ha två tofsar på benen till, så att benen smalnade av för annars såg det ju inte klokt ut. Vet inte hur många som härmade det sen, haha...  Jag hade också min vita stickade mössa och min svarta handväska jag fått av Nanna i 16-årspresent som hon visste att jag velat ha, och min korta djupblåa klänning med vida ärmar från Vila. Och så strumbyxor och skor i en tusen olika färger; bälten i skinn, halsband, och jackor i alla möjliga modeller. Jag var mycket mer välklädd då; jag la liksom ner tid och pengar på sånt.

 

När jag inte funderade på vad jag skulle ha på mig dagen därpå så var jag uppe hela nätterna och skrev om våndan. Jag skrev om mina interna demoner som bodde hos mig mer eller mindre permanent då, och jag smet ut så ofta jag kunde på natten för att promenera för mig själv och det var aldrig en kotte ute. Jag åt ingenting, jag tränade som en galning, jag spydde, duschade, rökte och kysste killar som inte visste vad jag hette och som heller inte brydde sig; och jag skrev och skrev och skrev och i bakgrunden hade jag den här låten. Det räcker med att jag hör de första tonerna och jag är tillbaka - andra året på gymnasiet, långa blogginlägg som ingen förstod och anteckningsböcker jag skrev slut på direkt. Jag minns ångesten, sorgen, frågorna och mitt destruktiva liv - jag minns allt som om det vore igår... men vet ni vad jag minns mest?

 

Jag minns hur fruktansvärt, omskakande och komplett jag blev kär i honom. Jag slängdes huvudstupa in i den mest intensiva kärleken jag känt för en annan människa, som för första gången fick mig att tappa målföret och fick mig att bli tafatt - jag menar, kaxiga jag, hon med största käften i stan och som hade svar på allt visste plötsligt inte vad hon skulle säga. Den typen av kärlek då han kunde komma in i ett rum och jag visste inte om jag ville rusa därifrån eller sätta mig så nära honom jag bara kunde. Och så var det, sedan första gången jag mötte hans blick och han presenterade sig för mig och vi stod där helt tysta och tiden bara stannade och jag kände att mitt hjärta jämrade sig för det visste vem han var fast jag aldrig träffat honom förut, och jag undrade i mitt plötsligt stilla sinne vart han har varit hela mitt liv.

 

Så jag antar att han var självklar och redan hade en plats i mitt liv långt innan jag visste vem han var, helt ärligt. Jag har aldrig varit den för mjuka känslor och rosa hjärtan, men hur beskriver man kärlek vid första ögonkastet som annat än just det? Han fick mig att skratta och jag förundrades över hur perfekt han var: inte perfekt som i felfri utan perfekt som i gjord för mig. Han var den intelligentaste jag visste och den ende som kunde bräcka mig i en diskussion; vi delade allt och pratade i telefon miljoner gånger - ofta vid tider som för honom var helt obekväma, men jag med mina sömnproblem behövde det så vi pratade tills jag blev trött -  och han visste alltid vad han skulle säga när jag kände mig liten. Han var en av de bästa vännerna jag någonsin haft, och det jag kände var så totalt och komplett uppslukande. Jag kunde verkligen ha tittat på honom i timmar; följa konturerna av hans drag med blicken, älska hans små fräknar på kinderna och näsan, fundera över vilken färg hans ögon egentligen hade eftersom ingen färg jag kunde gjorde dom rättvisa, och jag kunde se ett oändligt antal vackra saker i hans leende.

 

Ingen har någonsin gjort mig så poetisk som han. Jag önskar att jag sagt det till honom den där sista gången, sagt det jag för miljonte gången tänkte, att herregud vad vacker han är och att

älska dig är som att snabbt springa nerför en backe, det enklaste jag vet, och fast vi umgås minst 6 h åt gången och pratar i telefon minst lika länge så är varje avsked lika motvilligt och utdraget som första gången vi stod där, blyga utanför min port, och vi inte visste om det var okey att krama varandra hej då. Och alla gånger du gjort mig arg var inte för något du gjort, utan för att jag blev så arg på allt, på att du och jag var något som aldrig skulle ske och att det faktum att vi båda visste det men aldrig kunde släppa taget om varandra var det som gjorde mest förbannad, för tanken på att du aldrig skulle vara min - att de gånger du och jag vaknade i samma säng och låg och pratade och skrattade och inte ville kliva upp fast vi båda hade så mycket att göra den dagen - bara var enskilda händelser, var det som gjorde så fruktansvärt, hjärtskärande ont.

 

... men hur hade jag kunnat säga det. Han höll mitt hjärta i sin hand. Jag ville inte ens bli kär i honom och jag slogs så länge jag kunde, men till slut gav jag upp och bara lät det hända. Och i tre år älskade jag honom med en sån frenesi att det tar andan ur mig bara jag tänker på det.

Och tänker på det är vad jag gör nu. När han nästan garanterat är med någon annan, flera mil härifrån. Och jag hade kunnat veta vart han var, hur det är med honom - hur hans liv är, om han är lycklig - om jag bara inte hade valt. Men det spelar ingen roll hur mycket jag ältar det fram och tillbaka - jag var tvungen. Jag hade inget val, egentligen. Att ha honom så nära gjorde precis lika ont som tanken att vara utan honom gjorde, med skillnaden att det ena kvävde mig och skulle ha gjort ondare ju längre jag lät det blöda.

Så vad gnäller jag om, kan man undra... Jag vet faktiskt inte; kan inte svara på den frågan. Men de senaste dagarna har minnena sköljt över mig och jag saknar dig. Jag vet att jag gjorde rätt och att det var det bästa för mig, men jag kommer inte ifrån det. Jag saknar dig, och jag vet inte vad jag ska göra av den här saknaden - vad jag ska göra åt mig själv, som fortfarande sörjer att det inte blev vi.

Hade just ett sånt där magiskt ögonblick då jag för en kort sekund nästan känner Guds blick på mig; då jag känner hur han kör armbågen i sidan på mig och flinar och pekar på det roliga han ansträngt sig för att ordna, och så säger "eeeeh?? Ehhhh?!? Kul va!!"


Och jag skrattar och måste erkänna att ja, det var kul.


Hahahaha. Tack universum, Gud, Jesus, Buddha, det flygande spaghettimonstret. Det var fan i mig ganska roligt det där!


Så sjukt att den här typen av händelser alltid sker när jag mår som sämst...

Are you going to cry?


I don't know... I might.


------------

Önskar att jag hade cigaretter. Dumt av mig att köpa mat idag, hade grejer som jag behövde mer än mat, faktiskt. Typ cigg och nya strumbyxor, till exempel.


Min årliga sommarpsykos har slagit ut i full blom (tradition sedan -06) och i vanlig ordning vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Har suttit hemma de senaste 3 dagarna, fullkomligt oförmögen att gå ut med all sol och alla överdrivet glada människor som egentligen befinner sig i en slags manisk psykos de själva.




Har mest huvudet i händerna hela tiden. Vill få bort detta. Nu.