Ivannia

While ridin' on a train goin' west,
I fell asleep for to take my rest
I dreamed a dream that made me sad,
Concerning myself and the first few friends I had.

With half-damp eyes I stared to the room
Where my friends and I spent many afternoon
Where we together weathered any storm,
Laughin' and singin till the early hours of the morn.


By the old wooden stove where our hats was hung
Our words were told, our songs were sung
Where we longed for nothin' and were quite satisfied
Talkin' and a-jokin- about the world outside.


With haunted hearts through the heat and cold,
We never thought we could ever get old
We thought we could sit forever in fun
But our chances really was a million to one.


As easy it was to tell black from white,
It was all that easy to tell wrong from right
And our choices were few and the thought never hit
That the one road we traveled would ever shatter and split


I wish, I wish I wish in vain
That we could sit simply in that room again
Ten thousand dollars at the drop of a hat
I'd give it all gladly if our lives could be like that.





Adam spelade den här låten för mig den sista kvällen. Jag hade en klump i magen hela den kvällen för jag visste ju att något stort nalkades, men känslan överröstades av alkoholen och den minst lika berusande känslan av att vara med sina vackra vänner. Vi hade roligt; trots att vi satt på ett sunkigt hak vid Fridhemsplan så hade vi fantastiskt roligt (kanske var det på grund av det). Vi drog välbekanta skämt, skrattade högt åt varandra och jag uppfann ett perfekt ölspel.


Och mot slutet av kvällen satt där då Adam, den magiske, tvärsöver bordet, och vi var fulla och glada men plötsligt blev han allvarlig och sa till mig att snälla du måste lyssna på det här, den här låten jag har. Jag frågade vilken det var och han sa att det var en Dylan låt som han funnit och att han hade lyssnat och att Ivannia, den här låten handlar om oss, vi, du måste lyssna.


Så jag gjorde det. Och han hade rätt, Adam du hade rätt; den låten handlar om oss, vi. En text om oss och våra strapatser, galna och i vissa fall illegala som dom kunde vara; om alla våra dagar i ett litet hål i väggen när vi inte fann anledning att bry oss det minsta om världen utanför. Det var den ljuvaste formen av eskapism och jag ångrar inte för en sekund alla de dagar jag slängde bort på att spela tv-spel, bli full bara för att det var tisdag, dygna, äta nudlar, röka och spela poker med er. Varför skulle jag göra det? Det var kärlek, alltihop. Det allra allra värsta var alltid, utan undantag, att se er gå, och trots att det gått månader så har jag fortfarande inte vant mig vid att sova ensam igen.




Men jag har inte orkat lyssna på den efter den kvällen. Jag orkar inte minnas, och jag orkar inte sakna. Jag orkar inte vara ledsen, jag orkar inte gråta och jag orkar inte sörja vårt farväl som inte blev av i vissa fall och som gick fruktansvärt fel i andra. Det är inte Norrköpings fel, inte alls. Det är litegrann livets fel, kan man väl säga. Saker händer och man har ingen kontroll.


Och för övrigt, så är det väldigt mycket jag inte orkat sen jag var i Stockholm senast, men trots det så gör jag allt ovanstående. Samtidigt. Mitt hjärta orkar inte, det heller, egentligen. Men, lustigt nog, så kommer den väl att orka ändå.


-------------


Åh jag vet inte vad jag vill säga, men jag börjar få ont i ögonen och jag vet att det är den återhållna gråten som vill forsa fram likt vatten från spruckna vallar, men klockan är alldeles för mycket för det. Dessutom har jag lovat min pappa att hjälpa honom i butiken imorgon, men jag kommer aldrig kunna somna nu.


--------------

Kanske det. Vad har man för val? It's either live or die.




Och Arantxa, hon har samma nagellack som du.

att jag var fan depp redan innan jag kom på att det är alla hjärtans dag idag...!!



-------------


Woooooooooooow..

vore fruktansvärt gott just nu. Synd bara att det inte finns något ätbart alls här hemma. Och jag skulle förstås kunna gå och handla på ICA:n som ligger inte ens 2 minuter bort. Men jag ser inte klok ut. Och det är kallt. Så nä.

Nä.


----------

Men te kanske?  Ja! Och en bra film.



Vacker lördagsmorgon.

Every single day.

Men det var nog mitt fel, tror jag.


-----------

Woooooooow vad jag behöver bli full i detta skede av mitt liv...!


MEDDELANDE TILL LINA "PIPPI" STRÖMBÄCK:


Kan du flytta in i din jävla lägenhet så att jag kan få komma och hälsa på och ha fylleslag, snart??? Dina sköna polare, din brorsa och en jävla massa sprit! Ja? Kom IGEN!


Klart slut.

Aeh.


Tänkte skriva ett långt inlägg där jag säger en massa saker, men halvvägs kom jag på att det vore ett a) väldigt dåligt inlägg (det räcker med att man har varit journalist i en vecka, efter det kommer du alltid att vara kritisk till allt du skriver) och b) ett väldigt patetiskt inlägg. Så jag raderade det och skriver det här istället, som förvisso kanske inte kommer att få några litterära priser, men som åtminstone inte är lika patetiskt som det jag tänkte skriva. Lite värdighet får man väl ändå försöka uppbåda, kan jag tycka



Till en följd av mitt raderingsbeslut har jag alltså inte så himla mycket att säga ikväll, eftersom det enda jag kan komma på att prata om är det dravel jag upprepar varje dag. Och sen så måste jag påminna mig själv om att självförakt är precis lika patetiskt som självömkan. Iallafall...


Men, aeh! Vi skiter i det här. Klockan är hursomhelst halv 5 på morgonen, jag HAR sovit men har vänt ordentligt på dygnet; ett nytt HIMYM-avsnitt OCH Glee-avsnitt är på ingång; jag har dessutom cola, en bra bok, bra musik, cigg och en baguette jag kan äta om jag blir hungrig. Bättre än såhär kan det faktiskt inte bli en natt som denna och man kanske ska vara lite tacksam.

Det här är ju hemskt. Till och med den jävla katten sover.

Det som aldrig upphör att förundra mig är hur mycket smärta andra människor kan åsamka en.

Funderar på att ta min svågers råd och uppsöka vårdecentral. Det är liksom inget kul längre, det här med insomnia; förr brukade jag inte ha något emot att vakna klockan 5 på eftermiddagen. Det var till och med lite skönt. Men nu så hatar jag det verkligen och jag måste fixa detta, det är inte roligt alls. Dessutom så har det blivit värre i och med att jag åtminstone förr ville sova ("ville" som i: "jag sover hellre bort min tid än och lever det här jävla skit livet"), men nu vill jag inte ens det. Jag hatar att sova, det påminner en bara om hur ensam man är.


Äh ni fattar säkert inte. Skitsamma, min poäng är iallafall att jag måste ordna det här för efter 5 år så får det väl tamigfasen vara nog...


----------


Det var förresten länge sedan jag grät för att jag saknade någon så mycket... Och då menar jag liksom inte på ett sånt där "jag-älskar-dig-snälla-kom-tillbaka"-viset (det har jag för övrigt tillbringat tillräcklig mycket tid att göra nu på sistone, för fan.. fast snälla tro inte att jag brukar göra det för vem som helst så vänder sig om och lämnar mig, utan det är bara särskilda hjärtekrossare som lyckas med det - säg inte att jag inte är selektiv), utan liksom man ser en bild på en vän man inte träffat på ett tag och så saknar man människan - för tillfället har man liksom glömt allt det röviga som personen kunde göra som verkligen kunde reta gallfeber på en, och man minns bara dom fina sakerna... Hur roliga och snälla dom var, och hur många kvällar man raglat hem tillsammans efter en lyckad kväll.


Nu gjorde jag det iallafall. Adam, åh Adam, min underbare vän, är på vift i Asien och kommer att vara det till april. Gick in på hans reseblogg (<----- klicka!!!!) och läste hans första inlägg: han har det riktigt gött verkar det som. Va fan: han flydde kalla, meningslösa Sverige mitt i mörkaste vintern och flög till andra sidan jorden - vem fan skulle inte ha det gött, liksom.


Anyways. Nu har jag hämtat mig. Men det är ändå rätt fint, tycker ni inte? Det är fan kärlek. Jag tror Adam skulle ha blivit riktigt rörd.


------

Daaaag.. vad är det nu? 26? 26.


kul!

Apropå något helt annat nu:


det finns verkligen ingenting. Jag måste bara upprepa det här - INGENTING. Som gör mig så förbannad som människor som är så JÄVLA DUMMA, alltså verkligen IQ-befriade. Människor som beter sig som patetiska jävla 2-åringar, människor som inte har ryggrad, värdighet eller på något annat vis berättigar sin jävla existens, och som bara rent allmänt inte fattar själva hur jävla dumma dom är. Jag hatar dessa människor med all kraft jag kan uppbåda och jag önskr dom så mycket helvete så att ni kan inte föreställa er. Jag vill köra över dessa människor med en FUCKINGJÄVLA GAFFELTRUCK eller jävla golfbil eller vad fan som helst på fyra hjul; jag vill köra deras huvuden i betongväggen, sparka dom i röven, VAD FAN SOM HELST FÖR JAG HATAR DOM SÅ JÄVLA MYCKET.


På riktigt. Alla idioter tag er fucking akt för dom som hamnar i min väg blir mosade FÖR JAG HATAR ER!


Och nu kan det mycket väl vara så att jag är uppumpad med testosteron efter att ha tittat på 12 avsnitt av Entourage i rad och alltså fått en stor dos av min hjälte Ari Gold - men på riktigt, jag identifierar mig med killen för i helvete vad puckade människor kan vara och jag önskar jag hade så mycket stake som Ari att ta en jävla paintball gun, gå in i kostym och gasta och skjuta ner idioterna jag hatar.


Sen så är ju han hatad av 75% av alla i serien, men ändå.


För att demonstrera likheten i vårt inre landskap (jag bara bryr mig mer om vad folk tycker om mig), kommer här en Youtube-video med  ovannämnda paintball-situation, och ni får en hint om hur förbannad jag blev på en patetisk jävla typ min polare inte har vett att lämna.

 

Sådärja. Perfekt, nu mår jag redan lite bättre.

 

-----------

 

Annars så har idag varit en bra dag.

Och andra önskar man blev bemötta.