Ivannia

While ridin' on a train goin' west,
I fell asleep for to take my rest
I dreamed a dream that made me sad,
Concerning myself and the first few friends I had.

With half-damp eyes I stared to the room
Where my friends and I spent many afternoon
Where we together weathered any storm,
Laughin' and singin till the early hours of the morn.


By the old wooden stove where our hats was hung
Our words were told, our songs were sung
Where we longed for nothin' and were quite satisfied
Talkin' and a-jokin- about the world outside.


With haunted hearts through the heat and cold,
We never thought we could ever get old
We thought we could sit forever in fun
But our chances really was a million to one.


As easy it was to tell black from white,
It was all that easy to tell wrong from right
And our choices were few and the thought never hit
That the one road we traveled would ever shatter and split


I wish, I wish I wish in vain
That we could sit simply in that room again
Ten thousand dollars at the drop of a hat
I'd give it all gladly if our lives could be like that.





Adam spelade den här låten för mig den sista kvällen. Jag hade en klump i magen hela den kvällen för jag visste ju att något stort nalkades, men känslan överröstades av alkoholen och den minst lika berusande känslan av att vara med sina vackra vänner. Vi hade roligt; trots att vi satt på ett sunkigt hak vid Fridhemsplan så hade vi fantastiskt roligt (kanske var det på grund av det). Vi drog välbekanta skämt, skrattade högt åt varandra och jag uppfann ett perfekt ölspel.


Och mot slutet av kvällen satt där då Adam, den magiske, tvärsöver bordet, och vi var fulla och glada men plötsligt blev han allvarlig och sa till mig att snälla du måste lyssna på det här, den här låten jag har. Jag frågade vilken det var och han sa att det var en Dylan låt som han funnit och att han hade lyssnat och att Ivannia, den här låten handlar om oss, vi, du måste lyssna.


Så jag gjorde det. Och han hade rätt, Adam du hade rätt; den låten handlar om oss, vi. En text om oss och våra strapatser, galna och i vissa fall illegala som dom kunde vara; om alla våra dagar i ett litet hål i väggen när vi inte fann anledning att bry oss det minsta om världen utanför. Det var den ljuvaste formen av eskapism och jag ångrar inte för en sekund alla de dagar jag slängde bort på att spela tv-spel, bli full bara för att det var tisdag, dygna, äta nudlar, röka och spela poker med er. Varför skulle jag göra det? Det var kärlek, alltihop. Det allra allra värsta var alltid, utan undantag, att se er gå, och trots att det gått månader så har jag fortfarande inte vant mig vid att sova ensam igen.




Men jag har inte orkat lyssna på den efter den kvällen. Jag orkar inte minnas, och jag orkar inte sakna. Jag orkar inte vara ledsen, jag orkar inte gråta och jag orkar inte sörja vårt farväl som inte blev av i vissa fall och som gick fruktansvärt fel i andra. Det är inte Norrköpings fel, inte alls. Det är litegrann livets fel, kan man väl säga. Saker händer och man har ingen kontroll.


Och för övrigt, så är det väldigt mycket jag inte orkat sen jag var i Stockholm senast, men trots det så gör jag allt ovanstående. Samtidigt. Mitt hjärta orkar inte, det heller, egentligen. Men, lustigt nog, så kommer den väl att orka ändå.


-------------


Åh jag vet inte vad jag vill säga, men jag börjar få ont i ögonen och jag vet att det är den återhållna gråten som vill forsa fram likt vatten från spruckna vallar, men klockan är alldeles för mycket för det. Dessutom har jag lovat min pappa att hjälpa honom i butiken imorgon, men jag kommer aldrig kunna somna nu.


--------------

Kanske det. Vad har man för val? It's either live or die.




Och Arantxa, hon har samma nagellack som du.