Ivannia

 

Det är dom jävla planeterna: dom gör mig deppresiv, oansvarig och flummig, samt gör att mina nära relationer går upp och ner.


Och allt på en gång! Helvete!

Ännu en på listan.



Alltså, jag förstår att man växer ifrån varandra, och jag förstår att livet (människan?) ibland kommer i vägen för vad man egentligen vill ska hända, för hur man egentligen vill ha det.. Men varför måste allt tumla ner, täcka en i damm och smuts, på samma gång?


 Och är det verkligen nödvändigt detta med att släppa en människa när det inte funkar längre? Varför kan jag bara inte vara av lite mindre komplicerad karaktär och bara kunna trycka på paus?


Eller, åh, jag vet ju svaret på det. Självrespekt; om man inte säger ifrån och sätter gränser så kan vemsomhelst kliva över dig, bla bla. Men i slutändan, blir man inte fruktansvärt ensam?



Det kan jag också svaret på..


----

Fåna er inte. Det BLIR bättre. Så småningom, någon dag; fan imorgon kanske jag vaknar upp och tänker att åh vad bra humör jag är på helt plötsligt! Men det är så surt bara, vet ni? Att lämna människor man älskar eftersom man så smått börjat tänka att jo.. det är nog dags nu.

Åh herregud vad deppig jag blev nu.


Natten har verkligen en helt sanslös förmåga att få en att känna sig så väldigt ensam; och ännu mer om du faktiskt inser att ännu en människa du värderat så oerhört högt inte har en plats i ditt liv längre.


Att släppa och gå vidare. Att gå igenom hela processen igen.


Åh herregud..

 

Men egentligen mest det här

Ja.

och för varje tugga tänker jag


fuck you fuck you fuck you.

Åh; har inte riktigt hunnit smälta att jag äntligen står på andra sidan av det hela. Att gå vidare är fan en sällsam känsla. Den här övergången man gör från att vara otröstlig till att vara lugn och känna att jo - det var nog bäst det som hände. Konstigt, jag vet fan inte ens när denna övergång skedde. Men det kanske så det funkar? En dag så vaknar man och inser att man inte har gråtit på en vecka.


Inte för att jag exakt känner på det viset, liksom fullkomlig acceptans. Det är fortfarande färskt, det gör fortfarande ont. Men jag har åtminstone kommit till en punkt då jag kan kolla tillbaka, bläddra bland bilder och filmer och gamla Facebook-statusar och skratta högt och vara genuint glad för att det ändå fanns en tid då jag hade fruktansvärt roligt 9 dagar av 10. Och bara vara tacksam, istället för att vara otroligt ledsen. Förstår ni?


Men det är inte helt angenämt. Jag vet inte, det var nog inte en insikt jag egentligen ville ha. inte än. Jag önskar ändå att jag kunde ha pausat alltihop ytterligare ett år och få vara ung och allmänt ansvarslös och ibland illegal, ett litet tag till. Men det vore att önska sig själv tillbaka, och det är det jag insett nu; enda vägen är framåt. Som alltid.


Och så funkar det med relationer också. Saker som kraschar och i allmänhet flippar och går sönder bör sörjas, men som en vän lite halvt chockat pekade ut så är jag en ganska brutal jävel när det gäller sånt. Jag är ledsen och jag deppar och jag skriver ledsna saker men när jag bestämmer mig för att släppa någon så placerar jag verkligen den personen i en liten låda lååångt ner i källaren. Bilan faller - jag har ingen tid att förlora.

Då är frågan, ställt av ovanämnda vän, om inte alla förtjänar en andra chans? Hur kan jag vara så hård mot människor jag en gång brytt mig så mycket om? Tjänar jag verkligen på det och är det rättvist mot den andre? Jag tycker förstås det. Har man en gång gjort mig riktigt illa (riktigt illa) så har jag svårt att se hur jag bara ska kunna glömma det och move on. Inte för att jag är långsint, tvärtom, men ibland kommer man ju till en punkt då man känner att nej det går inte längre. Herregud, jag är ledsen om du blir ledsen men du har sårat mig oerhört och i valet mellan dig och mig själv väljer jag mig själv. Jag kallar det för självbevarelsedrift och självrespekt, men vafan, man kan väl gå för långt åt det hållet också kanske..


Poängen är iallafall att jag har vuxit ännu lite mera de senaste månaderna, och i mångt och mycket finner jag ännu en gång att en kris har blivit en mycket viktig läxa. Jag är tacksam. Och livet går vidare! Det är det viktigaste. Det har det alltid varit - lustigt att jag alltid, alltid glömmer bort det...



God natt!

Ja. Ungefär sådär lyder mina tankegångar idag.

Har en massa tankar som bara krockar med varandra, skapar interna konflikter och får mig att allvarligt fundera på att be om en lobotomering i födelsedagspresent.


Till exempel så tänker jag på Stockholm och hur jag älskar den staden så mycket att jag vill gråta över att den inte ens är i närheten av min längre, men sen tänker jag också att det kanske bara inte var meningen och att jag isåntfall ska släppa det och göra något annat.


Och jag tänker på hur en av de bästa männen jag visste hade ett ögonblick då det slog slint i huvudet och som fick honom att känna att det var nog. Jag menar; jag gjorde nästan exakt samma sak mot någon jag verkligen älskade för mindre än ett år sedan, så jag kan sätta mig in i tankesättet hos en person som lämnar just för att man älskar, inte tvärtom (även om jag förstås inte kan vara säker på att detta var fallet den här gången).


Så jag tänker på detta och värken i bröstet som jag haft i snart 4 månader är jag van vid, trots att den aldrig blir bättre, men numera tänker jag dessutom att det kanske är dags att gå vidare. Alla frågor har blivit ställda, och även om nu inga har blivit besvarade så finns det inte så himla mycket att göra. En vän till mig, som känt mig i 15 jävla år och alltså har rätt bra koll, sa för några månader sedan att jag inte kan trycka paus - livet går vidare, hur mycket jag än spjärnar emot. Med eller utan mig så rör sig tiden framåt, och det är nog dags för mig att hoppa på tåget, tycker ni inte?


Sen så tänker jag på vad jag vill göra. Svaret på detta är förstås skriva. Det har det alltid varit; som barn förstod jag inte att det psykologiska behovet att skriva dolde en passion, en som jag kan göra till mitt yrke med lite tur. Jag tror det kan gå. Men för att det ska funka måste jag sluta sörja allt jag förlorat och istället inse att det är nu jag - för första gången någonsin - är fri att göra precis vad jag vill.




Lägg samman alltihopa och jag tror jag är på bättringsvägen. Snart så.



Det enda är bara att jag inte riktigt kan förstå att jag faktiskt glömde att det finns en framtid som väntar på en. Jag har glömt att ha förtröstan.


Visar hur otroligt insyltad man kan bli i sig själv, sitt och sina.

I've been afraid of changing
cause' I
build my life around you.



Jag tror att det är dags nu.

Idag har jag varit med min lillasyster och ätit tacos, samt plöjt igenom den första säsongen av Community (igen, det är en himla bra serie det där).


Gud vad jag inte har något kul att berätta alls, vilket är konstigt med tanke på att jag, trots de senaste månaders härdsmälta, fortfarande är en rolig person. Det bara ligger lite halvdjupt begravet, ni vet? Inte min rolighet alltså, men mer mitt kunnande att berätta om det.


För Becca - min sanningsägare och i allmänhet en av de skitstövlarna som står mig närmast - har sagt att hon numera sällan läser min blogg eftersom den är full av sånt här ledsamt och djupt skit och inte är så rolig längre (jag säger ju att hon är en skitstövel). Men jag måste förstås ge henne rätt - min blogg har inte varit HAHA-rolig på himla länge. Men kan man klandra mig? Jag menar, just nu ligger liksom sorg allra närmast ytan. Det är bara så det är, ni vet. Skrapa på ytan och ni får en klump i halsen och ögon som svider. Det är det man får leva igenom när man blir lämnad att besvara alla frågor själv, om ni (kanske?) förstår? Detta sagt utan att jag menar vara patetisk. Vilket jag förstås ändå är.


Men that's life, även om jag är genuint ledsen att jag inte är roligare. Gud jag som är så fruktansvärt underhållande i person! What a loss to humanity!

I'm almost never serious, and I'm always too serious. Too deep, too shallow. Too sensitive, too cold-hearted. I'm like a collection of paradoxes.


Jorå!

Tanke.



Det finns en särskild typ av kille... Inte det minsta originell eller unik. Allt med honom är kopia av en kopia av ett bortglömt original. Allt från sättet till hur han håller cigaretten till de byxorna han fann på Beyond retro för 250 spänn. Ner till minsta detalj; hans pretentiösa, "svåra" böcker som han låtsas finna fantastiskt intressanta eftersom han finner en njutning i att böckerna ger honom tillfälle att vara precis lika komplicerad själv. Hans svåra existentiella kval som inte är det minsta svårlösta (det här kanske kommer som en chock nu men problemet är du, Einstein). Hans komplexa förhållande till sin far, och för att inte tala om den han har till kvinnor.

Han har oftast en fantastisk relation till sin mamma och sina systrar, om dom finns. Detta ska signalera för omvärlden att han förstår kvinnor, han respekterar dom, han är feminist. Han är snabb att fixa saker om de går sönder, bära saker om dom är tunga, ställa upp varje gång du i allmänhet behöver en stor stark karl: han är chevalerisk, en riktig gentleman. Och varför inte? Kvinnor är ju liksom madonnor för den här killen, eller hur? Kvinnorna i sitt liv ställer han på piedestaler, vilket händelsevis är perfekt för då kan han dyrka dom på avstånd och hävda att det handlar om emotionell tillbakadragenhet och skörhet snarare än feg motvilja att hävda sig själv och använda den ryggrad han ändå äger. Det är liksom jävligt enkelt att använda "jag är stor och stark och jag vet att tjejer hänger på mitt förbannade lås, men jag är egentligen rädd och liten inombords"-kortet och skylla på att man var lite tjock som 10-åring, eller att hans förra tjej gjorde slut för att gå tillbaka till sitt ex, eller på sina föräldrar. Genom att göra det så slipper han ju ta ansvar för sitt liv och sina egna handlingar och kan istället peka på Livet och Alla Andra som de skyldiga och det är ju, som vi vet, den enklaste vägen ut.



Och det är därför den här specifika typen av kille blir kär i tjejer som flyttar till London för att följa sina drömmar och som lämnar honom tom på ett skönt sätt, för nu har har någon att längta efter. Tjejerna blir till abstrakta idéer snarare än verkliga människor, dessa truliga tjejer iklädda vintage; tjejer med rött läppstift, avskavt nagellack och stora hattar. Tjejer som han kan säga hade absolut kunnat bli av om hon bara inte flytt hans liv (ack och ve); på samma sätt som vi andra skulle kunna hävda att vi skulle ha fortsatt med bantningen om det inte vore för att vi på onsdagen tryckte i oss två snickers så det kanske är bäst att vänta tills nästa måndag. Då ska vi ta det på allvar, då jävlar ska det nämligen bli av.

Så utåt sörjer han sin förlust och förbannar sin otur i kärlek, och han klagar att de kvinnor han vill ha bara passerar honom och går ut ur hans liv innan han ens har en chans att göra något åt det. Och detta gör han utan att för den skull tänka att de kanske aldrig hade åkt vidare till något mer spännande om han slutat vara passiv och vänta på hennes drag. För hellre önska fram en magisk lösning och tycka synd om sig själv när det inte händer, än att ha handlat, gjort något, tagit ansvar, stått rakt och tittat henne direkt i ögonen och sagt att jag tycker du är fantasisk och jag skulle vilja lära känna dig. Av någon anledning är detta inte ens ett alternativ.



Han vill vara din räddare på vit häst, men förmår inte att lyfta luren när det gäller för det vore ju att faktiskt göra något. Han vill dela ett rosa-skimrigt liv med dig men han vill inte tas på allvar för det vore för läskigt. Han påstår att han älskar dig, men samtidigt är det så viktigt för honom att vältra sig i självömkan och ursäkta sig själv, att han inte förstår att poängen i att älska någon är att sätta sig själv åt sidan.


Han är ett riktigt praktexempel på någon som hela sitt liv kommer att gå runt och se svårmodig ut och förbanna sitt öde, och kvinnor kommer att slänga sig vid hans fötter eftersom han är någon man vill rädda. Han är den mest egocentrerade människan du någonsin mött och det värsta är att han inte ens vet om det. Han är ett barn, ett ömkansvärt litet offer och hela världens lilla ovän, en patetisk ursäkt till man, en riktig riktig jävla stjärna.






Du älskar honom.



--------




Känns som att jag svalt syra.

En av anledningarna jag älskar att följa andras bloggar är för att jag tycker om att veta hur deras liv korsar mitt eget. Jag läser ett inlägg om en fantastisk utekväll, och sen tänker jag på vad jag själv gjorde den kvällen. Var hemma eller umgicks med familjen: troligt. Ute på en lika galen utekväll: mindre troligt men det kan hända, jag är en optimist.


Det bästa är ändå när det har hänt mig något riktigt stort. Något hjärtekrossande, eller fantastiskt, eller vackert, eller katastrofalt. Då brukar jag kika på de bloggar som tillhör människor som också var där, eller kanske i närheten; jag kan inte förklara det annat än med att jag försöker få andra människors point of view. Syntes det i mitt ansikte hur omvälvande det var? Kändes det i atmosfären? Antagligen inte. Men det är en kul tanke. Att medan jag präntade in datumet och händelsen i hjärtat, för att existera där för evigt, så var detta bara vilken kväll som helst för dig. Det är den typen av småsaker som kan få mig att förundras över universum. Och ge mig huvudvärk.


Random tanke. Herregud, vet ni vad, jag flummar för mycket. Det var inget.
-----------


Tycker förresten fortfarande att det jag läste i eftermiddags - det som fick mig att skratta och skratta tills jag började gråta - fortfarande är hysteriskt roligt. Jag fnissade litegrann nyss och helt plötsligt utvecklades det till ännu ett asgarv, men jag insåg rätt snart att om jag fortsätter att skratta så kommer  jag att börja gråta igen eftersom skratten ekar så tomt. Jag antar att det hade varit roligt på riktigt om skratten varit delade. Förstås.


Fan vet ni vilken hemsk tanke jag just fick? Jag önskar nästan, men bara nästan, att han var död istället. Fan, får man säga så? Nej! Klart man inte får! Åh! Men det vore så himla mycket enklare att hantera. Att minnas honom skulle förstås vara förenat med sorg det också, men jag kan åtminstone då inte säga att det var mitt fel. Och jag skulle kunna tänka att det fanns inget jag kunde göra, han dog liksom. Och mina jävla gråtattacker, sömnlösa nätter och eviga analyserande skulle te sig som förståeligt, snarare än megapatetiskt.


Herregud vad hemsk jag är. Jag skojar bara, förlåt mig. Lev, okey? Det var ödet helt enkelt, Guds vägar äro outgrundliga, vår tid var ute men det är en bra erfarenhet etc etc.

Fattar ni vad jag menar?


Och nu är våren här, snart iallafall. Trodde detta år skulle bli det allra första då jag inte fick stora deppen så fort solen börjar gå ner efter klockan 4, men nej! Lika hemskt i år igen! Gud vad jag hatar våren!

Ja, det var det.


------------


Den här låten

 

 

med den här bilden

 

 

 

 

 

inspirerar. Ska hitta mellanvägen.

Fruktansvärt.



Nu känner jag mer än någonsin för att bli full (hög).


Åh människor, vad ni river mig itu.



------


Surfar efter sängar. Pappa säger att min spänningshuvudvärk beror på min säng, inte på det faktum att jag driver mig själv till vanvett, även i sömnen.


Jag tackar och tar emot; no arguments here.

Jag vaknade nyss och hade haft den mest underliga serien drömmar (ja, konstigare än den Becca tyckte var så fruktansvärt rolig, den där jag blir skjuten i båda fötterna av gerillan och blir erbjuden en piggelin medans killen med geten ringer ambulansen). Min dröm hade Justin Bieber soundtrack, hjärtesorg vid tanken på allt man förlorat, jag var väldigt gammal ena sekunden och väldigt ung i nästa, jag blev väckt vid min säng av halva Norrköping Dolphins som alla slet av mig täcket och gav mig en Dr. Pepper, min syster misshandlade min mamma genom att tag i henne och dunka henne i marken eftersom mamma ledset berättat att hon behöver oss alla att hjälpa henne med pengar, jag red en stillastående motorcykel, jag försökte hitta finansiärer till ett äventyrsland som bestod av spökturer, hela världen bodde i vår gamla lägenhet på Nygatan 116 inklusive redan nämnda Justin Bieber men jag själv bodde i ett radhus och var granne med en kyrka och ett gäng zigenare som försökte värva mig till deras maffia, jag var präst, jag var man, jag var misslyckad misslyckad misslyckad, och värst av allt: jag gav oralsex till en kille i min ålder fast jag egentligen inte ville, och av någon helt fucked up anledning så hade han en snopp som typ en 4-åring och som dessutom var blodig när han drog ner gylfen.

Alltså på riktigt. Jag måste ha allvarliga problem. Jag blir rädd för mig själv.


Dessutom vaknade jag och var spänd i hela kroppen, kallsvettig, med högerhanden bortdomnad, med en hemsk huvudvärk och en känsla av allting är slut och inget är av värde. Hur mina drömmar fick mig att komma fram till det förtäljer dock inte historien.


Drömtydning, någon?

---------


Fruktansvärd huvudvärk... jag tror jag ska sova i någon timme till...

Göm dig.


Toppar och dalar, ni vet. Upp och ner.


Det är som det är.

Jag menar inte att vara emo, men den här låten är bara så fruktansvärt vacker.

 

Helgen har passerat: jag har varit upptagen, trött, arg, grälsjuk, uppgiven, ledsen, patetisk, full, patetiskt full, full i skratt, glad, rolig nöjd. Och mycket mer.