You lost me.
Ännu en på listan.
Alltså, jag förstår att man växer ifrån varandra, och jag förstår att livet (människan?) ibland kommer i vägen för vad man egentligen vill ska hända, för hur man egentligen vill ha det.. Men varför måste allt tumla ner, täcka en i damm och smuts, på samma gång?
Och är det verkligen nödvändigt detta med att släppa en människa när det inte funkar längre? Varför kan jag bara inte vara av lite mindre komplicerad karaktär och bara kunna trycka på paus?
Eller, åh, jag vet ju svaret på det. Självrespekt; om man inte säger ifrån och sätter gränser så kan vemsomhelst kliva över dig, bla bla. Men i slutändan, blir man inte fruktansvärt ensam?
Det kan jag också svaret på..
----
Fåna er inte. Det BLIR bättre. Så småningom, någon dag; fan imorgon kanske jag vaknar upp och tänker att åh vad bra humör jag är på helt plötsligt! Men det är så surt bara, vet ni? Att lämna människor man älskar eftersom man så smått börjat tänka att jo.. det är nog dags nu.
Kommentarer
Trackback
