Ivannia

are the sea

upon which I float.


Jag har haft en otroligt aktiv vecka . Så himla mycket tankar och slutsatser som sedan raderas av känslor; en vecka med fingertopparna på min puls och andan i halsen - men jag tittar mig omkring och inser att jag har inte gjort ett skit, egentligen.


Disken i köket har stått i en vecka.


----------


Nej men jag vet väl inte?


Eller jo. Det handlar inte så mycket om att "välja" längre - numera är det snarare en fråga om att känna igen en känsla för vad den faktiskt är, och inte lura sig själv att den är något annat.. Åt båda hållen, bättre eller sämre.


Det har jag lite problem med.


--------




Och igår grät jag lite - jag är så förbannat förvirrad.

Just nu känner jag detta:


Förvirrad
Isolerad
stressad
och lite rädd.



---------

Mina relationer börjar ta intressanta vändningar. Vet inte vad jag tycker om det...


Jag behöver älska, så jag kan inte tvinga mig själv till att stoppa detta skenande tåg av känslor. Det är mig övermäktigt.


-----------

Fråga: varför ska jag alltid göra såhär mot mig själv?

Jag känner det som att:


ifall jag har löst mycket det senaste året och gjort mig av med mycket som tyngt ner mig, så har jag på något vis dragit på mig nya problem. Eller nej - mer att jag hade glömt att en människa under utveckling också ständigt finner nya hinder att överkomma. Så.


Och jag lägger ner mycket tid på att försöka komma över dessa hinder. Jag är en lustig figur med en lustig mentalitet; jag dras mellan att tycka att livet är för tungt, för jobbigt, och att vara oerhört optimistisk och tänka att vad som än sker så löser det sig. Vilket till viss del är sant.

Men jag är alldeles för benägen att luta mig tillbaka och låta livet ha sin kurs. Och det är till 90% där mitt problem ligger: man måste ta initiativ för att komma någonstans, man MÅSTE göra någonting av det man har. Det funkar inte att bara sitta still och vänta, och jag vet det men jag skiter oftast i det och begraver mig i kvällar med öl och cigaretter och vänner och oförglömliga ögonblick på vackra platser.

Att vara dekadent - jag har aldrig sett det som ett skällsord. Någonsin, och jag gör det ännu inte. Jag älskar min livsstil, den är skönt befriad från alla regler, från allt det som jag (och andra) använde för att begränsa mig själv. Men jag vet inte hur man gör när man är fri. Jag vet ungefär - jag ser och lär från de bästa - och jag anpassar mig efter vad som känns bekvämt.. Men i slutet av kvällen, hur kul jag än har haft det och hur älskad och trygg jag än känner mig, så har jag fortfarande inte kommit på Svaret.



Och vad Frågan är, vet jag inte.



---------

Jag försöker hitta en mellanväg, tror jag. Mellan det dekadenta och det strukturerade. Mellan frihet och ansvar. Mellan den jag faktiskt är, och den jag vill vara.


Jag är rädd för att jag behöver välja.



Tänk om det var så enkelt.....



-------



I övrigt:


jag börjar ändra mig.


Tydligen så finns det tillräckligt med Ivannia för alla....

Fett jobbigt.



Skulle kunna ställa mig och spy här och nu. Helvete.

(Hoppas att han inte läser det här: ibland virrar han nämligen bort sig på min blogg och då läser han och skrattar och jag frågar "vad skrattar du åt"? Och han säger "din blogg är rolig, fan vad roliga vi är" och jag inser att helvete det jag skriver kan vemsomhelst läsa! Men Gustav, om du nu skulle läsa detta så berätta inte det för mig - och om du skulle vilja visa uppskattning för den enorma drös av kärlek jag kommer att sprinkla över dig, så krama mig extra hårt nästa gång vi ses och diska det du har använt innan du går.)



Jag har en vän som heter Gustav. Jag lärde känna honom för snart 7 månader sen när vi båda råkade få jobb på Gröna Lund; efter det hängde vi en hel sommar, och numera sitter vi ihop vid höften. Gustav är en jävligt speciell kille - det är någonting med honom som inkallar respekt; hans hållning och blick ger honom ett majestätiskt intryck och så fort han kommer in i ett rum så erkänner alla hans existens, vare sig man känner honom eller inte. Det här innebär att man antingen blir rädd för honom och skyggar undan, eller gör som jag... ser de styrkan han besitter och blir nyfiken.



Jag ska säga det rakt ut: jag avgudar marken Gustav går på. Helt allvarligt. Nog fan kan han göra mig förbannad, sur, irriterad, men det finns inte mycket människan skulle kunna göra för att jag skulle kunna hålla mig borta. Han är, för mig, en av de bästa människorna jag vet och jag blir låg så fort han är inte är i närheten. Allt är bara så mycket bättre när han är här, you know? Vissa människor har den effekten: det är något med Gustav som får mig att känna mig trygg, som säger att allting kommer att bli bra och som dessutom ger mig ett par asgarv på vägen.


Men det känns inte som att jag uppskattar honom tillräckligt. Jag vet inte, bara en känsla jag har. Jag skulle ge mannen allt i världen om han bad mig och jag önskar jag kunde tala om det för honom. Han är en otroligt karismatisk, intelligent och vacker man, på alla sätt en person kan vara vacker; dessutom är han en grym sångare och gitarrist, duktig kock och som en enorm bonus så är han nog den roligaste människan jag vet (när Gustav går igång ligger jag på golvet och gråter av skratt: "Jag tycker Norrköping borde ges bort till NÖÖRRGE!").



Jag vet inte varför jag skriver det här inlägget: kanske för att jag nyss kollade igenom hans bilder på Face och insåg 2 saker:

1) Helvete vilken snygg man han är (ja, jag är otroligt ytlig och jag värderar utseende hos mina vänner, tyvärr)

och

2) Helvete, vad han är älskad och respekterad.

Och det fick mig att bli tacksam, tror jag: att inse att Gustav är en otroligt uppskattad och speciell människa, som dessutom har x antal människor som gladeligen skulle bli en del av hans entourage (vet människor, både män och kvinnor, som tittar på honom med dyrkande ögon och skulle låta honom kliva rakt på dom om han ville det) - och av alla dessa speciella, snygga, roliga och intelligenta människor, så räknar han mig till en av hans bästa vänner. Jag, som känner mig ganska obetydlig för det mesta, backas upp och älskas av en av de mest fantastiska människorna jag hade turen att möta. How about that?


Så Gustav, om du nu skulle läsa detta: din vänskap är en av de bästa sakerna med att vara jag. Jag älskar att du aldrig säger rakt ut att du tröttnat på mitt bitchande (för du måste ha tröttnat på det), och att när jag känner att jag vacklar i stegen och snart lär tappa fotfästet, så köper du en 0,2% cider från Coop (för det är tanken som räknas), tar mig på en promenad och försöker reda ut mina tankar åt mig. Jag älskar att du och jag kan prata i timtals om allt möjligt och tiden bara flyger förbi, och att du i stort sett alltid anmärker på att jag har för lite kläder på mig när vi går ut eftersom du tror jag kommer att bli sjuk (och här sitter jag med en urinvägsinfektion, förresten!).


Jag älskar att du skrattar åt mina skämt, att du tycker jag lagar god mat, att du fixar saker hemma hos mig när de går sönder, att du köper cigg till mig när jag inte har pengar, att du är sån otroligt talangfull sångare och gitarrist, att du vidgar mina vyer musikaliskt, att du alltid ställer upp och går och handlar när ingen annan orkar, att du älskar How I met your mother lika mycket som jag själv, att du alltid får mig att skratta så att jag kiknar när jag antingen ber dig imitera en velociraptor (SÅ JÄVLA ROLIGT!) eller prata norrländska en hel kväll (ÄNNU ROLIGARE!), att du gärna hänger med mig ca. 50% av din tid, samt att du låter mig sabba din macho-image genom att faktiskt lystra när jag kallar dig Gusti-Wusti bland folk.


Det här må vara den mest sentimentala smörja jag någonsin skrivit och då har jag ändå skrivit en del, men jag kan inte låta bli. Gustav är min bästa vän och varje gång jag ser honom så känner jag att mitt leende och mitt hjärta lyser upp. Det är få människor jag håller nära på det här viset och jag har ingen aning vad det beror på, men jag vet att Gustav är så mycket min bror han kan komma utan att faktiskt dela en droppe blod. Och nätter som dessa, gånger då jag sitter här i mitt vardagsrum klockan halv 6 på morgonen och funderar över mitt liv och väger det jag har mot det jag saknar... Ja. Då skattar jag mig själv jävligt lycklig.






Fan vilken stor kram han kommer få imorgon. Och en skål med Frosties.

Feels like I'm fading
chill to my bones.



Uh-oh.