Ivannia

Jag känner det som att:


ifall jag har löst mycket det senaste året och gjort mig av med mycket som tyngt ner mig, så har jag på något vis dragit på mig nya problem. Eller nej - mer att jag hade glömt att en människa under utveckling också ständigt finner nya hinder att överkomma. Så.


Och jag lägger ner mycket tid på att försöka komma över dessa hinder. Jag är en lustig figur med en lustig mentalitet; jag dras mellan att tycka att livet är för tungt, för jobbigt, och att vara oerhört optimistisk och tänka att vad som än sker så löser det sig. Vilket till viss del är sant.

Men jag är alldeles för benägen att luta mig tillbaka och låta livet ha sin kurs. Och det är till 90% där mitt problem ligger: man måste ta initiativ för att komma någonstans, man MÅSTE göra någonting av det man har. Det funkar inte att bara sitta still och vänta, och jag vet det men jag skiter oftast i det och begraver mig i kvällar med öl och cigaretter och vänner och oförglömliga ögonblick på vackra platser.

Att vara dekadent - jag har aldrig sett det som ett skällsord. Någonsin, och jag gör det ännu inte. Jag älskar min livsstil, den är skönt befriad från alla regler, från allt det som jag (och andra) använde för att begränsa mig själv. Men jag vet inte hur man gör när man är fri. Jag vet ungefär - jag ser och lär från de bästa - och jag anpassar mig efter vad som känns bekvämt.. Men i slutet av kvällen, hur kul jag än har haft det och hur älskad och trygg jag än känner mig, så har jag fortfarande inte kommit på Svaret.



Och vad Frågan är, vet jag inte.



---------

Jag försöker hitta en mellanväg, tror jag. Mellan det dekadenta och det strukturerade. Mellan frihet och ansvar. Mellan den jag faktiskt är, och den jag vill vara.


Jag är rädd för att jag behöver välja.



Tänk om det var så enkelt.....



-------



I övrigt:


jag börjar ändra mig.


Tydligen så finns det tillräckligt med Ivannia för alla....