Ivannia

but as you can see, it isn't so.


Känner mig typ. Hög. Naturligt hög, liksom hög som i känslorna svallar. Töntar.


Jag vet inte! Inget har hänt. Men jag är trött och har ont i huvudet och kanske ska och lägga mig för det känns som att.. jag vet inte. Lavin? Lavin.


Forever yours, faithfully



God natt.

Klockan tickar. Tiden rinner iväg och hur mycket jag än ställer mig i dörröppningen så knuffar den sig själv bara förbi mig.


Jag behöver så väldigt mycket. Inte pengar eller så, menar jag, men liksom en fast punkt. För jag har en snäll och fin familj som ibland ger mig problem men för det mesta gör mig glad, som gärna ställer upp om dom kan och gillar att umgås en tisdagskväll när det inte går något särskilt på TV och livet bara inte är så spännande. Men jag ser mig omkring på alla filmkvällar och familjegrillningar, och dagar när alla samlar ihop sina ungar och går till Vasaparken för att äta glass och snacka skit medans barnen springer sig medvetslösa, och jag älskar det men jag vet ju - vet ju - att jag inte hör hemma här. Det skaver liksom; jag vill så gärna att det ska vara rätt men kostymen passar mig så illa.


En fast punkt inom mig. Behöver dessutom leta upp en handbok i hur man räddar sig själv - räcker det med att man håller näsan ovanför ytan eller är det meningen att man inte ska vara i vattnet från början? Behöver bygga på min självkänsla och självförtroende; gud vet att jag har mycket av båda men dom är så bräckliga. Ett sandslott är fortfarande bara gjort av sand.

Men snart, är det min tur. Jag tror det, är ganska säker, för jag känner det liksom byggas upp inom mig. Men jag får väl nöja mig med att det kommer att hända men dessutom kommer att ta tid och under tiden får jag göra det bästa av saken. Nu är det sommar och jag borde gilla den och det gör jag ju, blir bara lite överdos av solstrålar och då är jag kanske inte världens gladaste, men det är fint. Uteserveringarna är öppna, jag är omgiven av människor och är saknad av flera men jag vet inte om klarar av att vänta. Jag är en otålig person - himlen är blå och jag har cigaretter, men jag blir ändå inte döv för det faktum att klockan tickar. Tyvärr.

-

SKJUT MIG.


----------


Annars finns inte mycket mer att hämta.


Inte bitter, bara sur.

why do I keep pushing myself to see things that hurt?


Aj förihelvete!!


Loggar ut. Stänger av Facebook. Pallar inte mera.

L-U-G-N.


Måste lära mig tygla humöret. Eller, jag är ganska duktig på att göra det faktiskt, men jag är fantastisk duktig på att röra upp en storm i mitt inre som får mig att skaka och vilja spy och skrika. Jag varken skriker eller spyr förstås (eller, nja), men jag brukar sitta och skaka för mig själv och inte säga ett ljud; sen går jag och röker en massa cigg, furiöst.


Måste iallafall lära mig att ta tag i mig själv innan jag blir sådär tokig. Sånt ger mig magsår, spända axlar och käkar. Inte kul alls.


Och så till min interna fråga: är det okey - eller snarare, inte irrationellt - att se sitt ex som "sitt område", fast det är tänkt att man ska vara över honom? Missförstå mig inte: jag skiter i vem han pratar med, eller knullar också för den delen. Men är jag inte lite i min rätt att förvänta mig bättre från någon ska vara så nära mig känner mig så väl? Liksom: är mitt ex mina vänners egendom, fortfarande efter att allt är slut och jag ska vara över honom? Även om dom inte ens var vänner till att börja med?


Äsch jag vet inte. Men det hade varit fint att få en heads up, att inte behöva få upptäcka och snubbla över det själv. En knackning på min axel och ett "hallå du, bara så att du vet så pratar vi med varann en del - du är en av mina bästa vänner och jag tänkte att du kanske ville veta det".


Än att få känna det som att man måste se sig över axeln, igen.

Another dead-end night


Och jag har kommit fram till att jag kanske inte har rätt att vara arg på henne, men att jag har fan så mycket rätt att tro att hon skulle berätta en sån sak till mig...




The ivy coils around my hands


Annars så väntar jag bara in sömnen. Cigg cigg cigg på det.

Nej kanske inte.


Fast önskar att jag haft såpass ljust hår så att jag kunde färga det i en röd färg - jag älskar rött, det har jag fan alltid gjort så varför inte färga håret brandrött?

Eller nja. Mörkare än så kanske. Jag inbillar mig att jag skulle se bra ut i det liksom; jag har liksom mörka drag, ganska odramatiskt smink så effekten skulle inte bli too much, så då skulle ju en mörk kopparfärg passa.. Det skulle kanske gå. Fast då skulle jag nog bli tvungen att sminka mig oftare, plus att det är dan så mycket svårare att matcha kläder till det.. Hmm.


Ja, det är sånt här jag funderar på, när jag ännu en natt ligger vaken.



Helvete vad jag hatar att inte kunna sova.


------------


Nej man kanske ska hoppa in i duschen. Det har jag upptäckt, det är något med långa bad som får mig att bli sömnig. Fan varför tänkte jag inte på det innan?


Gud vad dum jag är som bloggar istället, helt meningslöst inlägg med! Nu går jag och badar istället. Vi kanske hörs när jag vaknar ca. klockan 19 ikväll.

Saknar Stockholm av helt andra skäl idag. Brukar, lustfyllt och längtansfullt, tänka på de väldigt goda tiderna jag åtnjöt där tillsammans med mina vänner. Jag tänker på sena nätter, rökplymer, hesa asgarv, hetsiga diskussioner, kramar och strapatser alla tider på dygnet. Jag tänker hemmafilmer, interna skämt, 7.0%-ig cider blandad med vodka; nudlar, poker och maffia, spontanfester och en jävla massa kaffe. Vackra minnen. Fina upplevelser.


Men idag saknar jag Stockholm, fast tänker på annat. Jag tänker på att sitta på tunnelbanan och åka mellan Gamla stan och Slussen och se solen reflekteras mot vattnet under. Jag tänker på att komma hem efter en arbetsdag och klockan är 01.30 och vara skittrött men ändå inte kunna missa doften av grönska i luften i mitt Vårby Gård... Jag tänker på att gå på Djurgårdsbron klockan 3 på morgonen när natten aldrig inte är riktigt mörk, gå i gamla Stans gränder vintertid, sitta på Långholmen när vädret växlar mellan regn och solsken, utsikten från den högsta punkten i Örnsberg, gå över St. Eriksbron och se solen gå ner i väst, ta en cigg utanför Hornstulls t-banestation, ta nattbuss 191 från Sergels Torg en ljummen tisdagsnatt, gå längs med Götgatan och passera alla prettiga söderhipsters och  snorungarna som skejtar i Medborgarplatsen och för varje steg närmare Skanstull se Globen torna upp i bakgrunden.


Jag vill tillbaka till Stockholm. Jag saknar och älskar mina vänner så att jag ibland kan bli lite gråtfärdig, men det är Stockholm som är grejen - min hamn, mitt hem, mitt nav.

Önskar att jag kunde få sova, nu kommer jag ju att sova bort den helt...

Do you know how it made me ache inside
and how deeply I understood?


It gave me a sharp-loving pain
when you tried to stop the rain
and believed so hard that you could.



---------------


Det är det. Regnet.


Jag önskar att det skulle komma lite nu, ute liksom. För det är så soligt ute och jag är inte alls på humör för sol; hjärtat gråter och hulkar och snorar och det gör så ont. Utåt sett spelar jag Super Mario, lagar mat till min familj, tar en öl (flera öl) med mina vänner och skrattar åt mina favoritserier. Men så fort blicken vänds bort och alla andra går och lägger sig så blir det som en jordbävning i bröstet; allt bara briserar och krackelerar och rent allmänt skakas om. Och i regnet känner jag mig mer i samklang med alltihopa, mer som att det är ett väder jag känner igen. Min själ känner igen sig - jag kan nog inte förklara det på ett mindre fjantigt sätt.


Så ja. Det behöver inte vara kallt. Men jag önskar mig regn. Snälla, jag står inte ut.

Hur i helvete är det meningen att jag ska veta det?

- att ni är där och jag är här

- att du är okey fast jag inte är det

- att ingen kan greppa det som är självklart

- att framtiden är en hägring där framme även med min motvilja att ta tag i den

- att jag är omgiven av folk men känner mig så ensam



Det är så konstigt, vrickat, ensam och obegripligt alltihop.



--------


Vart fan var det jag läste det? Att våren är så vacker men att jag hatar den för den är menad att bli upplevd tillsammans med någon annan.


Missnöjd, lämnad att fixa saker ensam, saker som egentligen inte är så svåra men som för mig är det.



Nu ska jag sluta babbla. Jag trodde det skulle hjälpa, men jag kan fortfarande inte sova.

Jag vet inte riktigt vart jag är på väg. Sådär, nu var det sagt. Ganska enkelt, om man tänker efter men samtidigt så svårt för på ett sätt är det ett nederlag; håller ni inte med?



Jag har bara fortfarande inte lärt mig greppa det här med att livet går framåt. Liksom ----> FRAMÅT. Förstår ni? För jag finner det liksom lite obegripligt att saker sker och livet bara går vidare, skitkaxigt liksom, bara sådär. Om man inte vill det då? Isåntfall handlar ju livet bara om att sluta streta emot att tiden går, för går gör den ju med eller utan ditt samtycke och då är det väl lika bra att göra något vettigt av det hela. Och om det är så, då kan jag inte låta bli att tycka att livet i sig är ett ganska dåligt koncept.


Och så kan jag inte acceptera att jag bli äldre, heller. Inte för att jag har åldersnoja, eller för att jag är rädd för att bli gammal och dö, utan för att det sätter pressen på en att göra något av sig själv. Har ni tänkt på att tiden är vår värsta fiende? Klart ni har. Gud vilka originella tankar jag släpper såhär halv 7 på morgonen.



Att tiden konstant rör sig i en framåtgående rörelse - nej jag kan inte acceptera det. Jag önskar jag kunde hoppa lite mellan åratal och händelser i mitt liv och peta lite och rätta till här och där för att göra det enklare; gå tillbaka till när jag var 8 år gammal och krama det ledsna barnet som aldrig visade att hon var ledsen utan begravde näsan i böcker istället, hon som kände att hon inte passade in någonstans, och säga till henne att din familj älskar dig över allt annat och tro aldrig annorlunda.

Jag skulle åka till 15-åriga Ivannia och säga att allt det du gör mot dig själv är för att du hatar dig själv med en sån vansinnig frenesi - snälla sluta göra det, för det finns så himla många som inte vill se dig fara illa, och att det en dag blir bättre, jag lovar. Jag skulle åka till min studentdag och säga att Ivannia snälla du är på väg mot ett liv du faktiskt har valt själv; sluta vara så rädd för allt. Och jag skulle åka till 30-åriga jag och fråga vad fan det är tänkt att den Ivannia som lever och andas den 7:e maj 2011 ska göra nu.




Jag vet inte riktigt vart jag är på väg, som sagt. Jag har en vag aning men jag är så rädd att jag ska välja fel. Hur många gånger kan man börja om från noll? Jag tror inte jag vill veta. Och jag är rädd att jag ska vara så rädd att välja fel att jag inte väljer överhuvudtaget, men det är ju meningen att jag ska slutat med sånt nu; Ivannia 2.0 gömmer sig inte längre. Fast det är ju det! Hon gör ju det, bara på ett annat sätt!

Så kanske jag inte kommit så långt iallafall; jag kanske inte är i position att åka tillbaka någonstans och säga någonting alls, där med min imaginära tidsmaskin. Någonstans finns den 8-åriga, 15-åriga och 17-åriga Ivannia kvar, inuti, och dom bråkar och slåss och eldar på varann om vartannat. För en gnutta av mig själv känner mig fortfarande utanför och oälskad, en del av mig hatar fortfarande vem jag är och kämpar varje dag med att inte demonstrera exakt hur mycket genom att vara självdestruktiv; en liten skärva av mitt hjärta är fortfarande så rädd för att leva att hon hellre dör. Allihopa finns kvar härinne, inklusive den 30-åriga kvinnan som ler överseende åt sitt 20-åriga jag och säger att en dag kommer du att vara lycklig.


Så vem av dom lyssnar man på? Streta emot eller omfamna? Acceptera eller förneka? Vem av de vargarna som ylar inom dig själv, är den som till slut överlever?




Den vargen du matar. Förstås.

Sitter här. Ja, det är lite tyst; inte ens musik.


Som vanligt när det är tyst och mörkt ute så tänker jag, och innan ni frågar - inget särskilt, faktiskt. Mest småsaker: som att det är en Dolphinsmatch på tisdag där dom kan ro hem SM-guld, att Adam snart kommer hem och att jag är väldigt glad för det och att det vore ännu mer fantastiskt om jag kan flytta in hos honom i ett par månader i sommar, att jag verkligen hoppas att jag kommer in på högskolan i höst så att jag äntligen kan få göra vad jag faktiskt vill göra, om det är möjligt att leva ett liv som är fantastiskt varenda dag, osv osv.


Miljoner saker rör sig i huvudet, men jag är lugn. Lite uttråkad kanske. Och full av längtan efter något. Men jag är okey.


Skönt med lite balans i humöret, eller hur bloggen!

-------


Apropå ingenting förresten så sa min mamma häromdagen att hon trodde att jag hade damp eller något när jag var liten, eller någon slags bokstavskombination överhuvudtaget som jag nu i vuxen ålder (tydligen) har överkommit. Då har jag isåntfall ärvt det av min morfar, som var sociopat och hade damp och adhd men som trots detta var ett geni i ordets rätta bemärkelse - fantastisk konstnär, akademiker och allt det.

Slutsatsen var iallafall, i min mammas huvud, att jag kanske hade allt det där - men alla genier är lite störda.


Vet inte om jag ska vara glad? Eller? Haha!


--------


What lasts, lasts; what doesn't, doesn't. Time solves most things. And what time can't solve, you have to solve yourself.

Naaejj. Nu räcker det.