Ivannia

Jag vet inte riktigt vart jag är på väg. Sådär, nu var det sagt. Ganska enkelt, om man tänker efter men samtidigt så svårt för på ett sätt är det ett nederlag; håller ni inte med?



Jag har bara fortfarande inte lärt mig greppa det här med att livet går framåt. Liksom ----> FRAMÅT. Förstår ni? För jag finner det liksom lite obegripligt att saker sker och livet bara går vidare, skitkaxigt liksom, bara sådär. Om man inte vill det då? Isåntfall handlar ju livet bara om att sluta streta emot att tiden går, för går gör den ju med eller utan ditt samtycke och då är det väl lika bra att göra något vettigt av det hela. Och om det är så, då kan jag inte låta bli att tycka att livet i sig är ett ganska dåligt koncept.


Och så kan jag inte acceptera att jag bli äldre, heller. Inte för att jag har åldersnoja, eller för att jag är rädd för att bli gammal och dö, utan för att det sätter pressen på en att göra något av sig själv. Har ni tänkt på att tiden är vår värsta fiende? Klart ni har. Gud vilka originella tankar jag släpper såhär halv 7 på morgonen.



Att tiden konstant rör sig i en framåtgående rörelse - nej jag kan inte acceptera det. Jag önskar jag kunde hoppa lite mellan åratal och händelser i mitt liv och peta lite och rätta till här och där för att göra det enklare; gå tillbaka till när jag var 8 år gammal och krama det ledsna barnet som aldrig visade att hon var ledsen utan begravde näsan i böcker istället, hon som kände att hon inte passade in någonstans, och säga till henne att din familj älskar dig över allt annat och tro aldrig annorlunda.

Jag skulle åka till 15-åriga Ivannia och säga att allt det du gör mot dig själv är för att du hatar dig själv med en sån vansinnig frenesi - snälla sluta göra det, för det finns så himla många som inte vill se dig fara illa, och att det en dag blir bättre, jag lovar. Jag skulle åka till min studentdag och säga att Ivannia snälla du är på väg mot ett liv du faktiskt har valt själv; sluta vara så rädd för allt. Och jag skulle åka till 30-åriga jag och fråga vad fan det är tänkt att den Ivannia som lever och andas den 7:e maj 2011 ska göra nu.




Jag vet inte riktigt vart jag är på väg, som sagt. Jag har en vag aning men jag är så rädd att jag ska välja fel. Hur många gånger kan man börja om från noll? Jag tror inte jag vill veta. Och jag är rädd att jag ska vara så rädd att välja fel att jag inte väljer överhuvudtaget, men det är ju meningen att jag ska slutat med sånt nu; Ivannia 2.0 gömmer sig inte längre. Fast det är ju det! Hon gör ju det, bara på ett annat sätt!

Så kanske jag inte kommit så långt iallafall; jag kanske inte är i position att åka tillbaka någonstans och säga någonting alls, där med min imaginära tidsmaskin. Någonstans finns den 8-åriga, 15-åriga och 17-åriga Ivannia kvar, inuti, och dom bråkar och slåss och eldar på varann om vartannat. För en gnutta av mig själv känner mig fortfarande utanför och oälskad, en del av mig hatar fortfarande vem jag är och kämpar varje dag med att inte demonstrera exakt hur mycket genom att vara självdestruktiv; en liten skärva av mitt hjärta är fortfarande så rädd för att leva att hon hellre dör. Allihopa finns kvar härinne, inklusive den 30-åriga kvinnan som ler överseende åt sitt 20-åriga jag och säger att en dag kommer du att vara lycklig.


Så vem av dom lyssnar man på? Streta emot eller omfamna? Acceptera eller förneka? Vem av de vargarna som ylar inom dig själv, är den som till slut överlever?




Den vargen du matar. Förstås.