Snälla, bli min igen
Sova...
Inga kläder - Veronica Maggio
Jag vet hur du ser ut inga kläder
kan det va därför du bli obekväm när
visst du kan klippa dig, skaffa en annan tjej
men när du strippar och klär av dig är det samma grej
jag glömmer aldrig dina hemligheter
det du är räddast för fast ingen vet det
visst du kan rycka på axlarna, spela ball
och fast du tycker du lyckas vet jag iallfall
och du försöker hålla masken
så att du kan sväva över marken
visst du kan skratta och låtsas som ingenting
men jag vet allt om dig, för du har varit min
du är nån annan nu, i och för sig
men när du strippar och klär av dig är det samma grej
Helt låst vid denna. Lyssna på den snarast!
-----------
Har haft en jävligt konstig dag. Halvsjuk, spy osv, men sånt går förvisso alltid över snabbt för mig. Så även denna gång, har mått fint sen ett par timmar tillbaka.
Annars så njäe - inget särskilt. Mina vänner är hemma från Ibiza och det känns så fruktansvärt att jag inte kunde följa med, men å andra sidan hade jag ett par fina och väldigt nödvändiga dagar i Stockholm. Går på jämnt ut.
Ja, det var väl inte så mycket mer. Jag är känner mig lite hjälplös, handfallen, nervös etc etc men vafan det går väl över det också.
Recycle
Kom precis på vilka ord jag har skrivit förut som bäst säger det jag känner (förutom det långa inlägget jag just publicerat, uppenbarligen).
Nästan exakt ett år sedan - den 2:a maj - skrev jag såhär:
Without you, I feel small. Insignificant. Incredibly lonely.
With you, I feel alive. Important. But still incredibly lonely.
... it doesn't make any sense.
Undrar om det är en slump att det nästan exakt är ett år.
Antagligen.
Men iallafall, sådär känns det iallafall. Det brukade inte göra det, inte i den här situationen
det fanns inte en människa i världen som kunde få mig att känna mig mindre ensam
men nu är det så.
Din blick möter min och jag undrar vart du är.
Antagligen.
Men iallafall, sådär känns det iallafall. Det brukade inte göra det, inte i den här situationen
det fanns inte en människa i världen som kunde få mig att känna mig mindre ensam
men nu är det så.
Din blick möter min och jag undrar vart du är.
This is pouring rain - this is paralyzed
Eller ja. Inte fullt så illa kanske.
---------
Inte alls så illa faktiskt. Känner mig mest - förvirrad? Ja, väldigt.
Och pinsamt nog, ännu mindre jordbunden. Jag ska förklara:
ni vet hur sorg eller liksom deppighet får en att känna sig ännu mindre som en del av verkligheten? Jag känner så iallafall. Jag känner det som att jag flyter runt i luften, med bubbelplast under mina fötter, luften är tunn och jag nuddar inte någonting och ingenting - ingenting alls - nuddar mig. Men sen när jag mår bra så känner jag att jag har lite mer kontakt med världen; jag känner mig riktig, kompakt, verklig. Och jag har känt det förra i 2 månaders tid, men den senaste tiden har det blivit mer av det senare.
Det jag vill säga är att den senaste tiden så har jag mått dåligt för att sen må bra, och nu mår jag kanske inte dåligt igen men ännu en gång känner jag det som att ingenting vidrör mig.
Fattar ni?
--------
Jag trodde bara att det skulle kännas bättre än såhär. Den tanken påminner mig för övrigt om något jag läste ur... Var det Bon? Kanske. Men jag läste en tidning hemma hos min underbara Stockholms-Lina förra veckan iallafall, och då så hade dom någon superhipster inledning på tidningen: de första sidorna gick åt att fråga tidningens fotografer och journalister lite random frågor som lät djupa i sin randomness, och sen skulle man imponera med sin intelligens/kvicktänkthet eller något.
Så var det någon som fick frågan, ungefär, "hur uppnår man sin dröm" eller något sånt. Mindre konkret tror jag faktiskt att frågan var utformad, men ni förstår. Personen som fick frågan sa då iallafall att det inte spelade någon roll riktigt, därför att ju längre man lever desto mer inser man att trots att man uppnått sina drömmar så fortsätter allt som vanligt. Mellan raderna: uppnådda drömmar förändrar ingenting.
Och det är väl ungefär det jag vill komma till. Det var ingen dröm jag hade - min dröm är att få ägna mitt liv åt att göra vad jag vill göra, varje dag - men det var en önskan. En utmaning jag satt upp för mig själv, och som ju mer jag sköt upp det, fick gigantiska proportioner. Vägen till önskans egentliga genomförande var kallsvettig, ångestfylld... Gjorde väldigt ont i sin omöjlighet.
Sen tog jag steget. Och den uppfylldes - men det förändrade ingenting.
Reflections
Det här suger.
--------
Ja, eller som Siri sa; något ska man ju ha att klaga på.
För nu blev det ju inte riktigt som det var tänkt, va?
Och SOM VANLIGT, så har jag ett beslut att fatta.
Jävla google chrome som får alla blogginlägg att se konstiga ut
Herremin-jävla-gud vad vissa människor är vackra...
Och då menar jag inte kvinnor - då det är ganska självklart - men MÄN! Män! Så underbart vackra! Blir lite knäpp?! Är det bara jag som kan känna en vilja att slå huvudet i väggen när jag möts av övermäktig manlig skönhet? Ja? Nej?
Men okey - beside the point.
Har haft blogg-paus ett tag - högst ofrivllig, då mitt internet bestämde sig för att vara ett rövhål och jävlas och det har ju då ännu inte kommit tillbaka. Men jag mår fint, tackar som frågar. Har haft ett par likartade veckor, men på det stora hela har jag haft kul. Mindre tid för grubbleri, mer för ren hedonism och joie de vivre. Fint!
Har varit hos min väldigt trevliga optiker idag. Det är en kille med full koll på min familj; han har oss alla som kunder och refererar därför till mina syskon och min mamma vid namn. Jag skulle tycka att det var lite läskigt om det inte vore för att han är så väldigt trevlig.
Sen har jag fikat med Athena! Åh vad hon är fin; blev tre h på Fräcka och en underbart god sallad på det; låt oss säga såhär - Athena fattar mig.
Sedan ringde min bästis Tyra och det var ett högst välkommet samtal.
Äh jag vet inte, jag har haft en ganska upptagen dag och jag känner mig lite grinig och trött, men bra har det varit.
----------------
Sedan så tänker jag på lite saker:
Gustav - eftersom han är så vacker på alla sätt och vis som en människa kan vara vacker, men inte fattar det själv och alltså låter det gå ut över mig (jo så är det faktiskt; jag vet att det låter krångligt men låt oss säga såhär: han är emotionellt... skör).
Tyra - för att hon är en sån fantastisk vän på så många sätt; klok, rolig, fantastiskt lyssnare och duktig på att komma med träffande analyser. Gud vad jag älskar henne.
Adam - som verkar ha det så jävla fett i Asien och som rent allmänt är fucking faboulous för att inte TALA om hur snygg han är på varenda bild; vad är det med solbrända killar i t-shirt på semester?
Pippi - som också är en sån jävla fin människa och som öppnar sitt hem för mig när jag kommer och hälsar på i nästa vecka.
Och sen tänker jag på framtiden. Mitt huvud snurrar, ge mig en tablett fort.
---------
Nu ska man väl kanske bege sig hem till Jensa.
