Ivannia

Eller ja. Inte fullt så illa kanske.


---------

Inte alls så illa faktiskt. Känner mig mest - förvirrad? Ja, väldigt.


Och pinsamt nog, ännu mindre jordbunden. Jag ska förklara:


ni vet hur sorg eller liksom deppighet får en att känna sig ännu mindre som en del av verkligheten? Jag känner så iallafall. Jag känner det som att jag flyter runt i luften, med bubbelplast under mina fötter, luften är tunn och jag nuddar inte någonting och ingenting - ingenting alls - nuddar mig. Men sen när jag mår bra så känner jag att jag har lite mer kontakt med världen; jag känner mig riktig, kompakt, verklig. Och jag har känt det förra i 2 månaders tid, men den senaste tiden har det blivit mer av det senare.


Det jag vill säga är att den senaste tiden så har jag mått dåligt för att sen må bra, och nu mår jag kanske inte dåligt igen men ännu en gång känner jag det som att ingenting vidrör mig.


Fattar ni?


--------


Jag trodde bara att det skulle kännas bättre än såhär. Den tanken påminner mig för övrigt om något jag läste ur... Var det Bon? Kanske. Men jag läste en tidning hemma hos min underbara Stockholms-Lina förra veckan iallafall, och då så hade dom någon superhipster inledning på tidningen: de första sidorna gick åt att fråga tidningens fotografer och journalister lite random frågor som lät djupa i sin randomness, och sen skulle man imponera med sin intelligens/kvicktänkthet eller något.

Så var det någon som fick frågan, ungefär, "hur uppnår man sin dröm" eller något sånt. Mindre konkret tror jag faktiskt att frågan var utformad, men ni förstår. Personen som fick frågan sa då iallafall att  det inte spelade någon roll riktigt, därför att ju längre man lever desto mer inser man att trots att man uppnått sina drömmar så fortsätter allt som vanligt. Mellan raderna: uppnådda drömmar förändrar ingenting.


Och det är väl ungefär det jag vill komma till. Det var ingen dröm jag hade - min dröm är att få ägna mitt liv åt att göra vad jag vill göra, varje dag - men det var en önskan. En utmaning jag satt upp för mig själv, och som ju mer jag sköt upp det, fick gigantiska proportioner. Vägen till önskans egentliga genomförande var kallsvettig, ångestfylld... Gjorde väldigt ont i sin omöjlighet.


Sen tog jag steget. Och den uppfylldes - men det förändrade ingenting.