Ivannia

Har mest legat och sovit idag: var vaken till klockan 11 imorse, sov i typ 1 h, vaknade, var hemma vid 2 och sov till 6. Så det har var inte direkt varit en lång dag för mig.. såvida jag inte är uppe hela natten förstås.


Bläh. Jag babblar så mycket.


--------

Har funderat på ett mindre depressivt sätt idag! Det är skönt.


Försöker bara bli kvitt känslan att mitt liv inte kommer att börja gå framåt igen förrän min telefon ringer.

Aaaaaaaah. Varför gör man såhär mot sig själv???


Destruktivt destruktivt destruktivt!


Så jävla... tröttsamt...


---------------

Det är en undermedveten grej, egentligen.

"I don’t know what’s worse: the fact that I find her poorly talented and quite uninteresting -  or the fact that you don’t."

Jag kan inte direkt skriva vad jag vill här på, eller? Folk läser. Dömer. Höjer varningsflaggan om man börjar låta lite fööööör. Å andra sidan så skulle jag ju kunna skriva precis vad jag känner på ett word-dokument och spara det och sen ha det jag känner nedskrivet, men det är på något sätt inte lika kul. Alltså måste jag dra slutsatsen att jag på något sätt vill att folk ska läsa. Jag vill att ni ska läsa om mina små kriser, för att inte tala om dom verkligt stora kriserna; jag vill att ni ska läsa mina kryptiska rader av ord och så ska ni klia er i huvudet och undra hur jag mår egentligen.

Jag både vill det, och vill det inte. Jag har absolut ingen aning vad det beror på.


Det är svårt, det där.


---------------


I värsta fall blir man väl kallad galen. Bara för att man ser världen i andra nyanser än resten av er. Jag tror jag är för känslig för mitt eget bästa; jag kommer på mig själv med att konstant ha ont men jag har normaliserat det såpass att det knappt känns längre. Jag är nog inte olycklig hela tiden - tvärtom - jag har just lämnat en tid, då jag absolut inte var olycklig, bakom mig. Så jag är definitivt inte olycklig jämt. Men ofta. Alldeles för ofta, kanske.



Fast snälla, tyck inte synd om mig. Det är inte alls synd om mig, långt ifrån. Bara att jag i bakgrunden till allt jag gör, tyst frågar mig själv vad allt är värt. Och det faktum att ingen annan verkar fråga detsamma förbryllar mig. Jag förstår bara inte hur ni andra gör? Allvarligt. Hur kan ni se bortom allt som gör ont? Hur klarar ni av att inte ställa er själva frågor, hur fixar ni att leva? Det är en allvarlig fråga menad att ställas med förundran, inte dryghet.


För jag undrar verkligen hur det är möjligt. Hur gör man? En dag i taget, eller? Glädjas åt det lilla? Ser till att man har saker att se fram emot? Låtsas? Det enda som funkar för mig och som jag dessutom blivit riktigt duktig på är att intala mig själv om att det kommer att bli bättre, så småningom. För det blir det ju faktiskt alltid, om än bara i perioder. Vissa dagar kan jag till och med känna att jag tycker om att leva. Och så tänder jag förstås en till cigg. Med en cigg blir allt snäppet bättre.


Men jag bara undrar vad allt är värt. Om det ens är värt. Vad det är meningen att man ska leva för. Andra människor, dom man älskar? Det duger inte. Det duger inte alls.


Det här är helt enkelt inte vad jag vill. Något av det.


Det där är svårt det också.

------


Det är kanske därför jag hellre skriver saker på bloggen än ha dom som privata anteckningar. För att hålla koll på mig själv. Jag tror att om jag inte delade med mig av det här och visste att människor kan läsa det här så skulle jag kanske tappa, tappa som i loose it. Vilket egentligen är min högsta önskan, men en drift som måste kontrolleras. Varför?  För att det är så jävla tröttsamt att vara trasig.



Nae. Nu stänger vi dörren tycker jag.

Inget. Jag lever mitt liv, liksom.


Pero cuando uno se aferra mucho a una persona, siempre sufre.


Och det är väl bara det tror jag.

even if it leads nowhere?



-------


Ännu en dag. I'm fine, verkligen. Har till och med fått höra att jag gått ner i vikt - jag nickade bara och tänkte att bra, något ska man väl få ut av detta...


Men slutar inte grubbla över hur nödvändigt allt egentligen varit.

You can't get everything you want, but you can get me.


Orden slutar inte flöda, men samma känsla om och om och om igen.


There's a dent, the shape of you

--------


Varje dag är en fråga jag inte vet svaret på.

Jag fungerar. I princip normalt. Jag pratar med folk, skrattar, skämtar, äter och sover normalt, om inte till och med lite bättre. Var det detta du försökte bevisa? Eller?



För nog fan funkar jag utan dig. Visst. Men jag älskar dig, idiotfitta. Jag vill inte behöva sakna dig eller inte ha dig i mitt liv.


Helvete vad puckad man kan vara, så jävla naiv!


Inser du inte att jag har ett stort tomrum märkt med ditt namn?



Jag har väntat. Tröttnat.

Jag lovar att inget kommer att vara annorlunda.



come back come back come back come back.



-------------


Vad är  det jag gör? Låtsas?


Jag tror inte det. Jag är ganska säker, iallafall.


Men varför har jag då gått isär på det här sättet? Hur normalt är det här, min reaktion, egentligen? Vart går gränsen?


Känner det som att jag kämpar för att hålla ihop det, alltihop liksom inte bara det. Känns som att ingen förstår riktigt heller: den här längtan efter något mer men ofömågan att få det.


Befinner mig hursomhelst i ett krympande rum och jag vet inte hur jag ska ta mig ut.


-----------


Got my finger on the trigger

Jag kan inte vänta på att någon annan ska fylla tomrummen; och dessutom så gjorde jag det jag gjorde i somras för att jag ville vara fri och istället för att ta till vara på friheten så fann jag andra att binda mig till, andra att hålla ner mig, andra som håller mig tillbaka


sometimes faith just ain't enough



och jag blir så jävla lack för det var så jävla dumt av mig att inbilla mig att det skulle bli på något annat sätt: herregud hur kan jag låta bli att älska när jag vet hur jag är? Och min största svaghet är att när människor ber mig vänta eller håller mig på halster så gör jag just det, bara för att jag älskar dom så mycket.

Och jag skulle kunna spy
spy i dagar
tömma mig själv komplett
tills allt bara är ett avlägset minne
tills jag är 10 år gammal igen
spy tills mina andetag hackar i varandra
tills inget finns kvar att frukta eller ångra
tills det enda som finns är blod
spy tills inget annat existerar
måla världen med min galla
att darrande se dubbelt
att kippa efter luft
att slippa tänka på omvärlden
ren lättnad.




-----



Förutom det så önskar jag intensivt att vi haft citroner hemma; jag vill göra te.

Idag åker jag hem. Har varit i Stockholm i en dryg vecka, och de senaste dagarna har jag mest legat hemma hos Tyra och gnällt över min feber som från ingenstans kom och skulle sabba allt.

Tror dock att det är lite som Arantxa sa: "too little food, too little sleep, too much drama". Vilket sammanfattar min vecka här perfekt.


Igår var dock en helt okey dag (i jämförelse med dom andra extremt keffa dagarna den här veckan). Adam - åh min underbare Adam - kom förbi Tyra ett par timmar, och vi satt själva och fördrev tiden genom att prata om allt möjligt. Han erbjöd sin axel för mig att gråta ut mot (bildligt talat), och lyssnade mer än gärna på det jag hade att berätta. Han hade ett par kloka ord i bakfickan dessutom, och en och annan slutsats - men poängen är hursomhelst att Adam Öhrsvik är fantastisk, och det gör mig ont att jag inte kommer få träffa honom på mer än 4 månader.


Så igår var okey. Sen somnade jag vid halv 10 och låg sedan och vred mig i feberfrossa plus att min andning var konstig, enligt en förskrämd Tyra. Jag kunde liksom inte sova riktigt heller, för varje gång jag slöt ögonen och somnade till så slutade jag att andas, så det höll mig vaken. Inte riktigt lika okey. För att inte tala om imorse då jag var den mest otrevliga människan på jorden.


Men ja - vad ska man säga.

Jag tycker att det är... fullkomligt överväldigande, det här med att man aldrig inser hur viktiga vissa människor kommer att bli för en. Jag tror att man utgår från att människor man börjar umgås med, i överlag, kommer att bli dina vänner, men den här extremt desperata känslan av att behöva någon - den här känslan som håller en vaken natten igenom och som tvingar en att skriva saker som dessa - är väldigt ovanlig. Intensiteten i det hela, förnimmelse av att det är bråttom och viktigt, vi måste.. Den lamslår. Kommer som en blixt och tar med sig all energi när den går.

Men jag kommer hursomhelst inte över det faktum att man för första gången kan se in i en persons ögon och inte inse hur viktig denne kommer att komma bli. Hur otroligt det än kan vara: jag hade kunnat tippa på 10 andra människor som hade kunnat bli den som får det att svida i bröstet medan jag analyserar allt jag sagt ännu en gång. Kanske fler. Vissa relationer kommer från ingenstans, och det är det som får
mig att undra.. När vi bara passerar människor som vid första anblick inte är så intressanta, när kemin inte kommer direkt och de gånger man knappt ens kommer ihåg personen ifråga, hur många av våra själsfränder missar vi? 



Själv har jag spenderat en hel sommar med att inte komma ihåg dig. Du har varit där hela tiden, i bakgrunden och gjort ditt, och du inte varit något annat än en del av min kuliss. Du kom från absolut ingenstans.

Vår relation formades under ytan, och innan jag visste ordet av det så var du under min hud och jag vet inte när det skedde eller ens hur, men nu är det så det är. Och jag ligger här, utan mat och sömn men varken trött eller hungrig, och jag minns alla gånger jag passerade dig och med en kort nickning hälsade bara för att det är artigt, alla gånger jag tänkte "gud vad fan heter han nu igen?", alla gånger jag hört folk prata om dig och jag bara ryckt på axlarna och sagt att jag inte kan ha en åsikt om någon jag knappt känner; de gånger efter en fullspäckad dag då jag gick till sängs och alla andra utom du fanns i mina tankar; alla tillfällen jag vet att du och jag har varit på exakt samma plats och i flera timmar varit med exakt samma människor men trots det har jag inget minne av dig alls... Hur likgiltig jag en gång varit inför din existens och ditt väsen.



Och jag jämför det med nu. Nu då jag knappt kan prata i en kvart utan att citera dig ungefär 20 gånger och samtidigt, inombords, plocka fram ett minne av dig som passar samtalsämnet men som jag inte delar med mig av eftersom jag redan vet att jag pratar om dig för mycket. Hur alla mina andra vänner och varenda medlem i min familj som aldrig någonsin träffat dig och som vissa fall kanske aldrig lär göra det, vet precis vem du är: vilket sinne för humor du har, hur intelligent du är, hur att umgås med dig är lika okomplicerat och enkelt som att andas, hur bra du får mig att må och vilken otroligt bra människa du är i allmänhet. Dom vet, för det är det första jag säger till dom så fort du kommer upp som samtalsämne och jag kan ge exempel på alla de fina kvalitèerna du besitter i det oändliga. 

Jag tänker på alla triljoner gånger om dagen jag tänker att "nu skulle han ha varit här, för det här skulle han ha älskat" eller när jag tänker att "lika bra att han inte var här då för det här hade han INTE uppskattat - men hur jag alltid vill ha dig i närheten, oavsett vad jag gör, både när jag ha sjukt kul och när jag har otroligt tråkigt. 

Och framförallt tänker jag på hur jag i en halvtimme kan skriva såhär om någon jag, om jag hade gjort minsta lilla grej annorlunda, aldrig bemödat mig att lära känna. Hur jag älskar dig och allt det som är du och att jag utan att reflektera över det längre än en sekund kan säga det till dig. Orden bara flödar fram för det är så otroligt enkelt, precis som vår relation i allmänhet. Vi är varandras stöttepelare, bollplank och när jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till så är du den enda jag kan tänka mig vet svaret.


Men helt plötsligt, av en anledning jag nog aldrig riktigt kommer att greppa, så blev det svårt. Och här sitter jag och skriver om en person som en tid knappt betydde något alls och som nu har makten att få mig att gråta så att jag helt glömmer bort vem jag brukade vara innan jag började smärta såhär fruktansvärt.


Hursomhelst. Det är helt otroligt hur livet förvånar en. Man balanserar egentligen varje dag på en skör lina och riskerar att missa de människor som kommer att lämna ett sånt enormt avtryck. En missad fest, ett felaktigt svar, en dag då ödet låtit bli att göra sitt jobb, och saker hade varit komplett annorlunda. Det är så otroligt nära, varje dag, och vi har ingen aning och har inte det minsta kontroll över det.


Så triviala ting. Bara för att man valde vänster istället för höger, en stad framför en annan, ett jobb framför ett annat, ett leende istället för en nickning, ett par glasögon istället för linser. Det är ödet och det är slumpen, det som driver oss till dessa människor, och det enda vi kan göra är att flyta med och bara hoppas att vägen vi går på så småningom leder oss rätt.




Men jag undrar verkligen hur många vi missar.