Ivannia

"I don’t know what’s worse: the fact that I find her poorly talented and quite uninteresting -  or the fact that you don’t."

Jag kan inte direkt skriva vad jag vill här på, eller? Folk läser. Dömer. Höjer varningsflaggan om man börjar låta lite fööööör. Å andra sidan så skulle jag ju kunna skriva precis vad jag känner på ett word-dokument och spara det och sen ha det jag känner nedskrivet, men det är på något sätt inte lika kul. Alltså måste jag dra slutsatsen att jag på något sätt vill att folk ska läsa. Jag vill att ni ska läsa om mina små kriser, för att inte tala om dom verkligt stora kriserna; jag vill att ni ska läsa mina kryptiska rader av ord och så ska ni klia er i huvudet och undra hur jag mår egentligen.

Jag både vill det, och vill det inte. Jag har absolut ingen aning vad det beror på.


Det är svårt, det där.


---------------


I värsta fall blir man väl kallad galen. Bara för att man ser världen i andra nyanser än resten av er. Jag tror jag är för känslig för mitt eget bästa; jag kommer på mig själv med att konstant ha ont men jag har normaliserat det såpass att det knappt känns längre. Jag är nog inte olycklig hela tiden - tvärtom - jag har just lämnat en tid, då jag absolut inte var olycklig, bakom mig. Så jag är definitivt inte olycklig jämt. Men ofta. Alldeles för ofta, kanske.



Fast snälla, tyck inte synd om mig. Det är inte alls synd om mig, långt ifrån. Bara att jag i bakgrunden till allt jag gör, tyst frågar mig själv vad allt är värt. Och det faktum att ingen annan verkar fråga detsamma förbryllar mig. Jag förstår bara inte hur ni andra gör? Allvarligt. Hur kan ni se bortom allt som gör ont? Hur klarar ni av att inte ställa er själva frågor, hur fixar ni att leva? Det är en allvarlig fråga menad att ställas med förundran, inte dryghet.


För jag undrar verkligen hur det är möjligt. Hur gör man? En dag i taget, eller? Glädjas åt det lilla? Ser till att man har saker att se fram emot? Låtsas? Det enda som funkar för mig och som jag dessutom blivit riktigt duktig på är att intala mig själv om att det kommer att bli bättre, så småningom. För det blir det ju faktiskt alltid, om än bara i perioder. Vissa dagar kan jag till och med känna att jag tycker om att leva. Och så tänder jag förstås en till cigg. Med en cigg blir allt snäppet bättre.


Men jag bara undrar vad allt är värt. Om det ens är värt. Vad det är meningen att man ska leva för. Andra människor, dom man älskar? Det duger inte. Det duger inte alls.


Det här är helt enkelt inte vad jag vill. Något av det.


Det där är svårt det också.

------


Det är kanske därför jag hellre skriver saker på bloggen än ha dom som privata anteckningar. För att hålla koll på mig själv. Jag tror att om jag inte delade med mig av det här och visste att människor kan läsa det här så skulle jag kanske tappa, tappa som i loose it. Vilket egentligen är min högsta önskan, men en drift som måste kontrolleras. Varför?  För att det är så jävla tröttsamt att vara trasig.



Nae. Nu stänger vi dörren tycker jag.