Ivannia

På g hem till Norrpis. Som vanligt är det med ytterst blandade känslor jag åker: jag är lycklig över att jag ska få träffa min familj och mina vänner, men jag saknar Stockholm något oerhört redan. Det är liksom min stad nu, you know? Norrköping kan jag inte identifiera mig med längre.

Det som är nytt för den här gången är att känslan av att inte nödvändigtvis vara glad med Norrköping, inte är främmande. Även den har jag normaliserat, banaliserat, bagatelliserat. Som så mycket annat.



På jobbet förut var det en random kille som tyckte jag var grym. Jag gör visst ett bra jobb, herregud.



---------

Känner i övrigt ingen ångest. Det som sker, det sker. Jag älskar och ångrar och väntar som vemsomhelst men jag kan inte låta det stoppa mig längre.

Hur gick detta till?


Herregud?



Vad är mitt liv för jävla fars?


Eller förresten...


Härligt. Pirrigt.

En kompromiss, på något sätt.


Du är inte här, och du fattas mig något oerhört. Men jag är ändå, på något sätt, lycklig. En sjukt bra kväll med mina vänner, lite alkohol, cigg och påhittade reggealåtar om Gröna Lund, och kvällen är gjord.

Och ingenstans tänkte jag på dig. Inte alls. Höll inte ens telefonen under en halv sekund för att debattera huruvida det var värt att ringa. Jag var upptagen med att garva röven av mig åt dom andra, sjunga, snurra lite flaskor och sen garva ännu mera åt allt möjligt.


Jag levde, helt enkelt. Och det var så jävla, jävla skönt.


--------------


Jag ska upp om 4 h. Jobb, nämligen. Bööh.

your laugh
your love
your harmony



Nothing new. Bara att vi såg Eclipse och Jacob var jävligt snygg så just nu är jag ensam hemma eftersom Vianka var tvungen att tillgodose vissaaaa...eeeh. Behov.


Good for her...!


Och att hon och jag i vanlig ordning sabbade hela filmen för alla andra. Men jag kan inte - KAN INTE - gå på bio och inte kommentera!! Helt omöjligt att bara sitta där helt tyst och svennig och bara åååh det här ska jag prata om EFTER filmen...


Skillnaden är bara den att jag är ändå civiliserad, iallafall litegrann: där jag viskar lite halvhögt för mig själv så basunerar Vianka ut det; där jag kväver asgarvet direkt efter att det bubblat upp så skrattar Vianka rakt ut i 5 minuter minst..


Men det var kul, och stackars Mumin som också var där kan inte ha fattat varför vi skrattade hela tiden, men det spelade ingen roll för hon var i någon slags feberkåt dimma så henne gick inte att nå hursomhelst.


Och ETT fan hade vi! En kille som måste ha varit på dejt och tyckt att filmen var askass för han satt och tittade på oss och skrattade halvt ihjäl sig åt oss och våra kommentarer medans hans tjej mest satt bredvid och såg sur ut.


Men iallfall. Det var kul. Jag hade en kul kväll.


--------------


Pratade i telefon med Becca igår natt/morse. Krismessade henne eftersom jag höll på att driva mig själv till vansinne med all mina VARFÖR, så vi pratade lite. Hon konstaterade att jag var en hemsk klyscha och jag rättade henne ("APP APP APPPPP!!!") och sa att det var inte jag som var klyschan, det är mitt liv. Det är ju inte jag som har valt att vara med om löjliga slow-mo ögonblick och tiden-stannade-upp-första-gången-vi-såg-varandra-ögonblick. Om jag fick välja skulle jag flyyyyyyyyyyy vid första anblicken av sådana, men på något vis halkar jag alltid in på dom. Jag tycker inte ens det är fint eller vackert: min erfarenhet säger att såna företeelser har en tendens att fungera som lim. Och inte av den bra sorten som hjälper till att föra två samman trots allt, utan snarare den sorten som är svår att ta bort när saker inte är bra.


Det verkar ämnat för mig att skriva en bok om eländet...


But who would read that??? Twilight kan bara skrivas en gång, herregud.


This too shall pass.


Ja det kommer det väl göra. Det är bara en sån väldigt lång väg dit...

how many tears I've chosen not to cry for you.



balanserar.


Känner det som att jag är riven itu.


Försöker att ta dagen som den kommer; problemet ligger 1, kanske 2 månader fram i tiden, men tiden går så fort och alltihop känns som ett strypgrepp om det liv jag skapat och den mask av vettighet och förstånd jag kämpat med att iklä mig. Kan alltså inte hjälpa sensationen att väggarna kring mitt liv kryper närmare.



SÅ JÄVLA DUM.


Jag är det!!!!! JAG!!

Jag tackar GUD att jag har det relativt bra ställt för ögonblicket: om jag inte haft shoppingterapin att luta mig tillbaka på så hade jag låst in mig själv imorse och gått under av den mentala regnstorm som blåste upp när jag loggade in på FB imorse. Se Ivannias kris kring Voldemorts intrång på Hogwarts för detaljer.


In any case så brände jag och mitt fellow hovdjur Ponny T ca. 3700 kr på en massa skit, men lite gladare blev jag faktiskt. Detta är den fulla listan på dagens inköp:


1) En kjol, två linnen och en T-shirt på Monki.

2) Ett par vita låga Converse, ett par coola klackar, röda fejkconverse och vita sneakers att jobba i.

3) En glassläsk på Ben&Jerry's.

4) Ett paket cigg och lite att dricka till mig och Pony på T-banan.

5) En DVD-spelare (I knoooow men min gamla funkade ju inte. I själva verket har den aldrig gjort det, den står mest under TV-n för syns skull).

6) Två olika sorters lös-te, plus en burk att ha teet i, plus en skitstor tesil.

7) Två olika sorters lim till lösögonfransar.

8) 3 Stephen King böcker som jag inte läst ännu.

9) Aceton och ett nytt nagellack.

10) Mjölk, tidningen och Mentos (två för 15!).


Dessutom åt vi thaikäk i gamla stan. Och sen kom vi hem till mig och så chillade vi och nu har Ponny somnat så jag sitter själv i mitt becksvarta vardagsrum och skriver ner saker.


För i ensamheten väcks förstås tankarna och helt plötsligt stormar ångesten fram, i full fart.



------------------------


Jag har svårt att andas. Jag ställer mig frågan om och om igen - varför, HUR, kan det göra fysiskt ont? På riktigt?


Nu mer än någonsin önskar jag att jag kunde fara tillbaka till Norrköping och vara det lilla barnet igen.



Det är så ironiskt

jag gjorde det inte för att jag inte älskar eller behöver

jag valde som jag valde för att jag gör just det.



Det är ju det som har varit problemet hela tiden.


-----------

Helvete. Jag ångrar mig.



Jag ångrar mig jag ångrar mig jag ångrar mig.

Känner mig ensam på det sättet som jag inte kan avhjälpa... Min enda bot är långt borta: helt ur mitt räckhåll, på alla vis tänkbara.

Jag såg en jacka jag kände igen idag.


Personen som bar den var inte densamma, men ändå.



...Sved.


--------

Stackars Mumin missade sista bussen hem till skogen (inte mumindalen) så hon sover hos mig inatt. Hon sitter och underhåller mig medan jag skriver detta inlägg - vi diskuterar förstås jobbet men det är ju ett så angeläget ämne
så det tar ett tag.


Hon tycker dessutom att det är inihelvete orättvist att hon är här medan Alexander Rybak sitter bredvid hennes polare på McD hemma i Vasa. Eeeh... Vette fan hur hennes perspektiv är där.


----


Vet ni vad som ändå känns mest?


Du ljög.


Jag ska inte klaga, minst av alla. Det var ju det jag ville, right? Det var det, för er som undrade.


Men ändå. Du ljög.


Jag visste det.

Nej det gör jag fan inte.


Har nämligen haft en lång dag: först jobbade jag till halv tolv, sen var vi några som stack till junibacken och satte oss och drack (vissa av oss rökte också men det var stor ciggbrist så det var ganska riskabelt att bära cigg denna kväll). Vi pratade om jobbiga gäster på Grönan, musik, fotboll; att jag förlorade oskulden till ett skrivbord när jag var 5 år gammal samt det faktum att Gustav skulle ha gjort en bikerbrud på 50-talet helt jävla trånsjuk med sin nya frisyr. Det var kul men bara en stund, för sen iscensatte Tyra och Isa en beef och det fattade inte vi andra så stämningen sjönk typ 15 grader... Ganska oförklarligt.


Dessutom hade vi en ganska "livlig" diskussion om huruvida det var okey att tala om någon annan och dess tillkortakommanden när vederbörande inte var där, utan att det som sades för den skull borde klassas som "skitsnack". Adam - den ängeln och snygg är han också - vidhöll att JO, det är skitsnack och det är låg karma och alltså inte okey någonstans, medan jag, Pippi, Pärry och Linda sa att det handlar ju snarare om man har ballz nog att kunna säga allt det man säger till personen själv - om man kan göra det handlar det snarare om utbyte av åsikter och information; skitsnack karakteriseras ju faktiskt av dess brist på ryggrad. Och som Linda sa: "det svenska samhället är ju fan UPPBYGGT på att prata om andra: om jag inte får prata om andra eller andras liv måste jag ju förfan prata om mig och mitt liv och det går ju fan inte för sig."


Vi kom hursomhelst inte fram till något så vi anklagade varandra för att vara dumma i huvudet och/eller blockmongon, och efter det la vi ner diskussionen. Humöret sjönk alltså några steg till. Adam, även känd som moralens väktare, såg inte glad ut. Men fan vad snygg han är.


Hursomhelst.



Sen gick jag och några andra in till stan och jag fortsatte till Nybroplan (tänker mig att Josefine nu säger: "Den kan man köpa i Monopol!") för att vänta på nattbussen. Jag väntade i 50 minuter och blev då utsatt för ett flertal närmanden av skilda art, och när bussen väl kom så hamnade jag bredvid en snubbe som stank svett och som var superintresserad av min åsikt om boken jag satt och läste (Fördjupade studier i katastroffysik, för typ 500:e gången) fast jag sa till honom att fuck off and die - jo ja sa faktiskt det. Och då blev det tyst på han, minsann. Tror dock att han utsöndrade ännu mer svettlukt bara för att jävlas, höll tamigfan på att kvävas där ett tag.


Sen bröt bussen ihop mitt på Liljeholmsbron, halvvägs hem till mig. Då var vi alla tvugna att kliva av och vänta på reservbussen, och i väntan på denna buss blev jag utsatt för ännu ett närmande: en snubbe som smög fram till mig och viskade "tjänna". Jag - trött som en jude och i ögonblicket helt sjuk av hemlängtan (hem som i "hem till mig") - fick nog: jag vände mig om, stirrade honom i ögonen och sa "NEJ".


Som om han var en liten hund. Vilket han väl var, för sen gick han med svansen mellan benen. Fjant.


Och nu är jag hemma, och nu ska jag alltså berätta vad det är med mitt beteende jag inte förstår: på grund av mina nattliga eskapader så är klockan är 05.18, och jag är fortfarande uppe. Vet ni när jag börjar jobba? 10-fucking-45. Jag ska alltså upp om ca. 3 h.



Jorå... Men-eeh. Det här söööög ju.


-----------


I övrigt så kollar jag med mig själv varje morgon när jag vaknar. Slår upp ögonen, stänger av alarmet på mobilen och sträcker ut mig i sängen så att det knakar i alla leder i kroppen. Känner efter, hoppas att under natten så kanske... 


Men nope. Likadant som igår, och dagen innan det och dagen innan det och dagen innan det. Älskar dig ännu.

I love you. That doesn't change, whether you like or not.


Trött. Otroligt mycket folk i parken idag: hade inte mina fina kollegor hjälpt mig hålla humöret uppe idag så hade jag DÖTT.

Det var Tyra som kom och var som vanligt så jävla snygg och rolig ("Mihihiiiii ME GUSTAAAA"), Adam som strosade runt och var en sexy beast (som vanligt) plus bjussa på x antal cigg (älskling! ♥), Mange som helt oväntat dök upp för att jobba extra när jag i tankarna sagt ett sorgset farväl i tre veckor framöver, Gustav som bara är den grinigaste och samtidigt mest underbara människan i världen; Sandra som i sin hilariousness tamigfan är min andra hälft, och så Belal som när han var som mest stressad stannade upp och gav mig en riktig björnkram bara för att han såg att jag behövde en.


I LOVE YOU GUYS! Fan vad jobbet blir värt när man har arbetskamrater som mina...


En sån här kväll - när jag summerar den i mitt huvud eller på bloggen - så känns allt mycket bättre. Men sen kommer jag förstås ihåg att det är fredag och att alla försökte dra med mig ut på en öl men jag betedde mig som att det var en tisdag och ba näää jag ska jobba imorgon. Och sen så inser jag som sagt att det är ju förihelvete FREDAG. Varför är jag hemma idag?!


Imorgon ska jag ut, jag lovar. Det är inte okey alltså.


Anyways. Allt är bra, jag lovar. Det är bara det att känslan är som en underström, ni vet? Man måste simma djupt in för att känna iskylan kring fötterna, men om man håller sig till strandlinjen och bara njuter av hur solen glittrar på vattnet och kör ner tårna i sanden... Då klarar man sig.


Ni vet vad jag menar.

Hade en helt sjukt bra dag på jobbet idag - inte på det sättet som när alla är glada och mina arbetskamrater får mig att skratta ihjäl mig (alltså som det brukar vara); utan en sån dag då jag gjorde ett jävligt bra jobb och fick höra det många gånger om av vitt skilda människor.


Ibland gör man saker rätt, minsann.


Jag är nöjd.


-------

God natt.

Vet inte vad jag tycker om det.

Om det ens ligger någon makt i det.


Det var ju min maktlöshet som drev mig bort till att börja med.

-----------


Min blogg är min källa för utlopp.  Jag slits mellan att skriva underhållande, mer Ivannia-aktiga inlägg, och att skriva såna saker som kommer direkt från hjärtat, utan någon nödvändigtvis paus för att hämta andan. Jag vet liksom inte riktigt vart jag ska ta vägen om mina saker inte blir sagda, jag blir galen annars.


Tänk vad fint det vore om jag kunde berätta hela historien; om vi liksom kunde kura ihop oss med en kopp te och skulle jag berätta hela dramat och ni skulle tycka att det här är ju en sjukt bra historia Ivannia, DU BORDE SKRIVA EN BOK!


Jag kan meddela att ni vore inte de första som sa det.


Mitt liv är för det mesta ganska konstigt, med tvära kast mellan AWESOME och SJÄLVMORDSTANKAR, men om jag roar mig en stund med tanken att det finns en kamera som dokumenterar alltihopa så känns det helt plötsligt lite bättre.


Verklighetsförankringen ligger ibland lite på noll hos mig. Det är en dålig vana jag tvingats stävja.



Hursomhelst så skulle jag aldrig orka skriva en bok om det hela. För mycket twist and turns, jag blir utmattad bara jag tänker på det...


-----------

Fan jag har inget att säga!