Why does it feel so incomplete
På g hem till Norrpis. Som vanligt är det med ytterst blandade känslor jag åker: jag är lycklig över att jag ska få träffa min familj och mina vänner, men jag saknar Stockholm något oerhört redan. Det är liksom min stad nu, you know? Norrköping kan jag inte identifiera mig med längre.
Det som är nytt för den här gången är att känslan av att inte nödvändigtvis vara glad med Norrköping, inte är främmande. Även den har jag normaliserat, banaliserat, bagatelliserat. Som så mycket annat.
På jobbet förut var det en random kille som tyckte jag var grym. Jag gör visst ett bra jobb, herregud.
---------
Känner i övrigt ingen ångest. Det som sker, det sker. Jag älskar och ångrar och väntar som vemsomhelst men jag kan inte låta det stoppa mig längre.
Det som är nytt för den här gången är att känslan av att inte nödvändigtvis vara glad med Norrköping, inte är främmande. Även den har jag normaliserat, banaliserat, bagatelliserat. Som så mycket annat.
På jobbet förut var det en random kille som tyckte jag var grym. Jag gör visst ett bra jobb, herregud.
---------
Känner i övrigt ingen ångest. Det som sker, det sker. Jag älskar och ångrar och väntar som vemsomhelst men jag kan inte låta det stoppa mig längre.
Kommentarer
Trackback
