Ivannia

Jag tycker att det är... fullkomligt överväldigande, det här med att man aldrig inser hur viktiga vissa människor kommer att bli för en. Jag tror att man utgår från att människor man börjar umgås med, i överlag, kommer att bli dina vänner, men den här extremt desperata känslan av att behöva någon - den här känslan som håller en vaken natten igenom och som tvingar en att skriva saker som dessa - är väldigt ovanlig. Intensiteten i det hela, förnimmelse av att det är bråttom och viktigt, vi måste.. Den lamslår. Kommer som en blixt och tar med sig all energi när den går.

Men jag kommer hursomhelst inte över det faktum att man för första gången kan se in i en persons ögon och inte inse hur viktig denne kommer att komma bli. Hur otroligt det än kan vara: jag hade kunnat tippa på 10 andra människor som hade kunnat bli den som får det att svida i bröstet medan jag analyserar allt jag sagt ännu en gång. Kanske fler. Vissa relationer kommer från ingenstans, och det är det som får
mig att undra.. När vi bara passerar människor som vid första anblick inte är så intressanta, när kemin inte kommer direkt och de gånger man knappt ens kommer ihåg personen ifråga, hur många av våra själsfränder missar vi? 



Själv har jag spenderat en hel sommar med att inte komma ihåg dig. Du har varit där hela tiden, i bakgrunden och gjort ditt, och du inte varit något annat än en del av min kuliss. Du kom från absolut ingenstans.

Vår relation formades under ytan, och innan jag visste ordet av det så var du under min hud och jag vet inte när det skedde eller ens hur, men nu är det så det är. Och jag ligger här, utan mat och sömn men varken trött eller hungrig, och jag minns alla gånger jag passerade dig och med en kort nickning hälsade bara för att det är artigt, alla gånger jag tänkte "gud vad fan heter han nu igen?", alla gånger jag hört folk prata om dig och jag bara ryckt på axlarna och sagt att jag inte kan ha en åsikt om någon jag knappt känner; de gånger efter en fullspäckad dag då jag gick till sängs och alla andra utom du fanns i mina tankar; alla tillfällen jag vet att du och jag har varit på exakt samma plats och i flera timmar varit med exakt samma människor men trots det har jag inget minne av dig alls... Hur likgiltig jag en gång varit inför din existens och ditt väsen.



Och jag jämför det med nu. Nu då jag knappt kan prata i en kvart utan att citera dig ungefär 20 gånger och samtidigt, inombords, plocka fram ett minne av dig som passar samtalsämnet men som jag inte delar med mig av eftersom jag redan vet att jag pratar om dig för mycket. Hur alla mina andra vänner och varenda medlem i min familj som aldrig någonsin träffat dig och som vissa fall kanske aldrig lär göra det, vet precis vem du är: vilket sinne för humor du har, hur intelligent du är, hur att umgås med dig är lika okomplicerat och enkelt som att andas, hur bra du får mig att må och vilken otroligt bra människa du är i allmänhet. Dom vet, för det är det första jag säger till dom så fort du kommer upp som samtalsämne och jag kan ge exempel på alla de fina kvalitèerna du besitter i det oändliga. 

Jag tänker på alla triljoner gånger om dagen jag tänker att "nu skulle han ha varit här, för det här skulle han ha älskat" eller när jag tänker att "lika bra att han inte var här då för det här hade han INTE uppskattat - men hur jag alltid vill ha dig i närheten, oavsett vad jag gör, både när jag ha sjukt kul och när jag har otroligt tråkigt. 

Och framförallt tänker jag på hur jag i en halvtimme kan skriva såhär om någon jag, om jag hade gjort minsta lilla grej annorlunda, aldrig bemödat mig att lära känna. Hur jag älskar dig och allt det som är du och att jag utan att reflektera över det längre än en sekund kan säga det till dig. Orden bara flödar fram för det är så otroligt enkelt, precis som vår relation i allmänhet. Vi är varandras stöttepelare, bollplank och när jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till så är du den enda jag kan tänka mig vet svaret.


Men helt plötsligt, av en anledning jag nog aldrig riktigt kommer att greppa, så blev det svårt. Och här sitter jag och skriver om en person som en tid knappt betydde något alls och som nu har makten att få mig att gråta så att jag helt glömmer bort vem jag brukade vara innan jag började smärta såhär fruktansvärt.


Hursomhelst. Det är helt otroligt hur livet förvånar en. Man balanserar egentligen varje dag på en skör lina och riskerar att missa de människor som kommer att lämna ett sånt enormt avtryck. En missad fest, ett felaktigt svar, en dag då ödet låtit bli att göra sitt jobb, och saker hade varit komplett annorlunda. Det är så otroligt nära, varje dag, och vi har ingen aning och har inte det minsta kontroll över det.


Så triviala ting. Bara för att man valde vänster istället för höger, en stad framför en annan, ett jobb framför ett annat, ett leende istället för en nickning, ett par glasögon istället för linser. Det är ödet och det är slumpen, det som driver oss till dessa människor, och det enda vi kan göra är att flyta med och bara hoppas att vägen vi går på så småningom leder oss rätt.




Men jag undrar verkligen hur många vi missar.