Ivannia

Klockan tickar. Tiden rinner iväg och hur mycket jag än ställer mig i dörröppningen så knuffar den sig själv bara förbi mig.


Jag behöver så väldigt mycket. Inte pengar eller så, menar jag, men liksom en fast punkt. För jag har en snäll och fin familj som ibland ger mig problem men för det mesta gör mig glad, som gärna ställer upp om dom kan och gillar att umgås en tisdagskväll när det inte går något särskilt på TV och livet bara inte är så spännande. Men jag ser mig omkring på alla filmkvällar och familjegrillningar, och dagar när alla samlar ihop sina ungar och går till Vasaparken för att äta glass och snacka skit medans barnen springer sig medvetslösa, och jag älskar det men jag vet ju - vet ju - att jag inte hör hemma här. Det skaver liksom; jag vill så gärna att det ska vara rätt men kostymen passar mig så illa.


En fast punkt inom mig. Behöver dessutom leta upp en handbok i hur man räddar sig själv - räcker det med att man håller näsan ovanför ytan eller är det meningen att man inte ska vara i vattnet från början? Behöver bygga på min självkänsla och självförtroende; gud vet att jag har mycket av båda men dom är så bräckliga. Ett sandslott är fortfarande bara gjort av sand.

Men snart, är det min tur. Jag tror det, är ganska säker, för jag känner det liksom byggas upp inom mig. Men jag får väl nöja mig med att det kommer att hända men dessutom kommer att ta tid och under tiden får jag göra det bästa av saken. Nu är det sommar och jag borde gilla den och det gör jag ju, blir bara lite överdos av solstrålar och då är jag kanske inte världens gladaste, men det är fint. Uteserveringarna är öppna, jag är omgiven av människor och är saknad av flera men jag vet inte om klarar av att vänta. Jag är en otålig person - himlen är blå och jag har cigaretter, men jag blir ändå inte döv för det faktum att klockan tickar. Tyvärr.