Syra
Tanke.
Det finns en särskild typ av kille... Inte det minsta originell eller unik. Allt med honom är kopia av en kopia av ett bortglömt original. Allt från sättet till hur han håller cigaretten till de byxorna han fann på Beyond retro för 250 spänn. Ner till minsta detalj; hans pretentiösa, "svåra" böcker som han låtsas finna fantastiskt intressanta eftersom han finner en njutning i att böckerna ger honom tillfälle att vara precis lika komplicerad själv. Hans svåra existentiella kval som inte är det minsta svårlösta (det här kanske kommer som en chock nu men problemet är du, Einstein). Hans komplexa förhållande till sin far, och för att inte tala om den han har till kvinnor.
Han har oftast en fantastisk relation till sin mamma och sina systrar, om dom finns. Detta ska signalera för omvärlden att han förstår kvinnor, han respekterar dom, han är feminist. Han är snabb att fixa saker om de går sönder, bära saker om dom är tunga, ställa upp varje gång du i allmänhet behöver en stor stark karl: han är chevalerisk, en riktig gentleman. Och varför inte? Kvinnor är ju liksom madonnor för den här killen, eller hur? Kvinnorna i sitt liv ställer han på piedestaler, vilket händelsevis är perfekt för då kan han dyrka dom på avstånd och hävda att det handlar om emotionell tillbakadragenhet och skörhet snarare än feg motvilja att hävda sig själv och använda den ryggrad han ändå äger. Det är liksom jävligt enkelt att använda "jag är stor och stark och jag vet att tjejer hänger på mitt förbannade lås, men jag är egentligen rädd och liten inombords"-kortet och skylla på att man var lite tjock som 10-åring, eller att hans förra tjej gjorde slut för att gå tillbaka till sitt ex, eller på sina föräldrar. Genom att göra det så slipper han ju ta ansvar för sitt liv och sina egna handlingar och kan istället peka på Livet och Alla Andra som de skyldiga och det är ju, som vi vet, den enklaste vägen ut.
Och det är därför den här specifika typen av kille blir kär i tjejer som flyttar till London för att följa sina drömmar och som lämnar honom tom på ett skönt sätt, för nu har har någon att längta efter. Tjejerna blir till abstrakta idéer snarare än verkliga människor, dessa truliga tjejer iklädda vintage; tjejer med rött läppstift, avskavt nagellack och stora hattar. Tjejer som han kan säga hade absolut kunnat bli av om hon bara inte flytt hans liv (ack och ve); på samma sätt som vi andra skulle kunna hävda att vi skulle ha fortsatt med bantningen om det inte vore för att vi på onsdagen tryckte i oss två snickers så det kanske är bäst att vänta tills nästa måndag. Då ska vi ta det på allvar, då jävlar ska det nämligen bli av.
Så utåt sörjer han sin förlust och förbannar sin otur i kärlek, och han klagar att de kvinnor han vill ha bara passerar honom och går ut ur hans liv innan han ens har en chans att göra något åt det. Och detta gör han utan att för den skull tänka att de kanske aldrig hade åkt vidare till något mer spännande om han slutat vara passiv och vänta på hennes drag. För hellre önska fram en magisk lösning och tycka synd om sig själv när det inte händer, än att ha handlat, gjort något, tagit ansvar, stått rakt och tittat henne direkt i ögonen och sagt att jag tycker du är fantasisk och jag skulle vilja lära känna dig. Av någon anledning är detta inte ens ett alternativ.
Han vill vara din räddare på vit häst, men förmår inte att lyfta luren när det gäller för det vore ju att faktiskt göra något. Han vill dela ett rosa-skimrigt liv med dig men han vill inte tas på allvar för det vore för läskigt. Han påstår att han älskar dig, men samtidigt är det så viktigt för honom att vältra sig i självömkan och ursäkta sig själv, att han inte förstår att poängen i att älska någon är att sätta sig själv åt sidan.
Han är ett riktigt praktexempel på någon som hela sitt liv kommer att gå runt och se svårmodig ut och förbanna sitt öde, och kvinnor kommer att slänga sig vid hans fötter eftersom han är någon man vill rädda. Han är den mest egocentrerade människan du någonsin mött och det värsta är att han inte ens vet om det. Han är ett barn, ett ömkansvärt litet offer och hela världens lilla ovän, en patetisk ursäkt till man, en riktig riktig jävla stjärna.
Du älskar honom.
--------
Känns som att jag svalt syra.
Kommentarer
Trackback
