Ivannia

Idag har jag varit med min lillasyster och ätit tacos, samt plöjt igenom den första säsongen av Community (igen, det är en himla bra serie det där).


Gud vad jag inte har något kul att berätta alls, vilket är konstigt med tanke på att jag, trots de senaste månaders härdsmälta, fortfarande är en rolig person. Det bara ligger lite halvdjupt begravet, ni vet? Inte min rolighet alltså, men mer mitt kunnande att berätta om det.


För Becca - min sanningsägare och i allmänhet en av de skitstövlarna som står mig närmast - har sagt att hon numera sällan läser min blogg eftersom den är full av sånt här ledsamt och djupt skit och inte är så rolig längre (jag säger ju att hon är en skitstövel). Men jag måste förstås ge henne rätt - min blogg har inte varit HAHA-rolig på himla länge. Men kan man klandra mig? Jag menar, just nu ligger liksom sorg allra närmast ytan. Det är bara så det är, ni vet. Skrapa på ytan och ni får en klump i halsen och ögon som svider. Det är det man får leva igenom när man blir lämnad att besvara alla frågor själv, om ni (kanske?) förstår? Detta sagt utan att jag menar vara patetisk. Vilket jag förstås ändå är.


Men that's life, även om jag är genuint ledsen att jag inte är roligare. Gud jag som är så fruktansvärt underhållande i person! What a loss to humanity!