Ivannia

Åh; har inte riktigt hunnit smälta att jag äntligen står på andra sidan av det hela. Att gå vidare är fan en sällsam känsla. Den här övergången man gör från att vara otröstlig till att vara lugn och känna att jo - det var nog bäst det som hände. Konstigt, jag vet fan inte ens när denna övergång skedde. Men det kanske så det funkar? En dag så vaknar man och inser att man inte har gråtit på en vecka.


Inte för att jag exakt känner på det viset, liksom fullkomlig acceptans. Det är fortfarande färskt, det gör fortfarande ont. Men jag har åtminstone kommit till en punkt då jag kan kolla tillbaka, bläddra bland bilder och filmer och gamla Facebook-statusar och skratta högt och vara genuint glad för att det ändå fanns en tid då jag hade fruktansvärt roligt 9 dagar av 10. Och bara vara tacksam, istället för att vara otroligt ledsen. Förstår ni?


Men det är inte helt angenämt. Jag vet inte, det var nog inte en insikt jag egentligen ville ha. inte än. Jag önskar ändå att jag kunde ha pausat alltihop ytterligare ett år och få vara ung och allmänt ansvarslös och ibland illegal, ett litet tag till. Men det vore att önska sig själv tillbaka, och det är det jag insett nu; enda vägen är framåt. Som alltid.


Och så funkar det med relationer också. Saker som kraschar och i allmänhet flippar och går sönder bör sörjas, men som en vän lite halvt chockat pekade ut så är jag en ganska brutal jävel när det gäller sånt. Jag är ledsen och jag deppar och jag skriver ledsna saker men när jag bestämmer mig för att släppa någon så placerar jag verkligen den personen i en liten låda lååångt ner i källaren. Bilan faller - jag har ingen tid att förlora.

Då är frågan, ställt av ovanämnda vän, om inte alla förtjänar en andra chans? Hur kan jag vara så hård mot människor jag en gång brytt mig så mycket om? Tjänar jag verkligen på det och är det rättvist mot den andre? Jag tycker förstås det. Har man en gång gjort mig riktigt illa (riktigt illa) så har jag svårt att se hur jag bara ska kunna glömma det och move on. Inte för att jag är långsint, tvärtom, men ibland kommer man ju till en punkt då man känner att nej det går inte längre. Herregud, jag är ledsen om du blir ledsen men du har sårat mig oerhört och i valet mellan dig och mig själv väljer jag mig själv. Jag kallar det för självbevarelsedrift och självrespekt, men vafan, man kan väl gå för långt åt det hållet också kanske..


Poängen är iallafall att jag har vuxit ännu lite mera de senaste månaderna, och i mångt och mycket finner jag ännu en gång att en kris har blivit en mycket viktig läxa. Jag är tacksam. Och livet går vidare! Det är det viktigaste. Det har det alltid varit - lustigt att jag alltid, alltid glömmer bort det...



God natt!