Ivannia

Har en massa tankar som bara krockar med varandra, skapar interna konflikter och får mig att allvarligt fundera på att be om en lobotomering i födelsedagspresent.


Till exempel så tänker jag på Stockholm och hur jag älskar den staden så mycket att jag vill gråta över att den inte ens är i närheten av min längre, men sen tänker jag också att det kanske bara inte var meningen och att jag isåntfall ska släppa det och göra något annat.


Och jag tänker på hur en av de bästa männen jag visste hade ett ögonblick då det slog slint i huvudet och som fick honom att känna att det var nog. Jag menar; jag gjorde nästan exakt samma sak mot någon jag verkligen älskade för mindre än ett år sedan, så jag kan sätta mig in i tankesättet hos en person som lämnar just för att man älskar, inte tvärtom (även om jag förstås inte kan vara säker på att detta var fallet den här gången).


Så jag tänker på detta och värken i bröstet som jag haft i snart 4 månader är jag van vid, trots att den aldrig blir bättre, men numera tänker jag dessutom att det kanske är dags att gå vidare. Alla frågor har blivit ställda, och även om nu inga har blivit besvarade så finns det inte så himla mycket att göra. En vän till mig, som känt mig i 15 jävla år och alltså har rätt bra koll, sa för några månader sedan att jag inte kan trycka paus - livet går vidare, hur mycket jag än spjärnar emot. Med eller utan mig så rör sig tiden framåt, och det är nog dags för mig att hoppa på tåget, tycker ni inte?


Sen så tänker jag på vad jag vill göra. Svaret på detta är förstås skriva. Det har det alltid varit; som barn förstod jag inte att det psykologiska behovet att skriva dolde en passion, en som jag kan göra till mitt yrke med lite tur. Jag tror det kan gå. Men för att det ska funka måste jag sluta sörja allt jag förlorat och istället inse att det är nu jag - för första gången någonsin - är fri att göra precis vad jag vill.




Lägg samman alltihopa och jag tror jag är på bättringsvägen. Snart så.



Det enda är bara att jag inte riktigt kan förstå att jag faktiskt glömde att det finns en framtid som väntar på en. Jag har glömt att ha förtröstan.


Visar hur otroligt insyltad man kan bli i sig själv, sitt och sina.