Ivannia

En av anledningarna jag älskar att följa andras bloggar är för att jag tycker om att veta hur deras liv korsar mitt eget. Jag läser ett inlägg om en fantastisk utekväll, och sen tänker jag på vad jag själv gjorde den kvällen. Var hemma eller umgicks med familjen: troligt. Ute på en lika galen utekväll: mindre troligt men det kan hända, jag är en optimist.


Det bästa är ändå när det har hänt mig något riktigt stort. Något hjärtekrossande, eller fantastiskt, eller vackert, eller katastrofalt. Då brukar jag kika på de bloggar som tillhör människor som också var där, eller kanske i närheten; jag kan inte förklara det annat än med att jag försöker få andra människors point of view. Syntes det i mitt ansikte hur omvälvande det var? Kändes det i atmosfären? Antagligen inte. Men det är en kul tanke. Att medan jag präntade in datumet och händelsen i hjärtat, för att existera där för evigt, så var detta bara vilken kväll som helst för dig. Det är den typen av småsaker som kan få mig att förundras över universum. Och ge mig huvudvärk.


Random tanke. Herregud, vet ni vad, jag flummar för mycket. Det var inget.
-----------


Tycker förresten fortfarande att det jag läste i eftermiddags - det som fick mig att skratta och skratta tills jag började gråta - fortfarande är hysteriskt roligt. Jag fnissade litegrann nyss och helt plötsligt utvecklades det till ännu ett asgarv, men jag insåg rätt snart att om jag fortsätter att skratta så kommer  jag att börja gråta igen eftersom skratten ekar så tomt. Jag antar att det hade varit roligt på riktigt om skratten varit delade. Förstås.


Fan vet ni vilken hemsk tanke jag just fick? Jag önskar nästan, men bara nästan, att han var död istället. Fan, får man säga så? Nej! Klart man inte får! Åh! Men det vore så himla mycket enklare att hantera. Att minnas honom skulle förstås vara förenat med sorg det också, men jag kan åtminstone då inte säga att det var mitt fel. Och jag skulle kunna tänka att det fanns inget jag kunde göra, han dog liksom. Och mina jävla gråtattacker, sömnlösa nätter och eviga analyserande skulle te sig som förståeligt, snarare än megapatetiskt.


Herregud vad hemsk jag är. Jag skojar bara, förlåt mig. Lev, okey? Det var ödet helt enkelt, Guds vägar äro outgrundliga, vår tid var ute men det är en bra erfarenhet etc etc.