Ivannia

-------

Becca kom hem till mig igår morse. Hon väckte mig obarmhärtigt genom att plinga på dörren klockan 11 på morgonen och jag, som somnat klockan 7, stapplade upp och ville dö. Höll på att få mina böner besannade när jag slog tån i tröskeln. God morgon indeeed.

Men som tur var så hade hon anständigheten att köpa med sig lunch, så det var okey. Så satt vi där i mitt rum och käbblades lite (som vanligt; jag och Becca är alltid precis på gränsen att bli sjukt förbannade på varandra, men ingen av oss orkar riktigt go there så det slutar alltid med att någon av oss säger något lite kul och så skrattar vi och sen är vi inte irriterade längre), och så från ingenstans så säger Becca att Ivannia förlåt men jag måste

verkligen säga det här: fyfan vad du är ful just nu.

Och det där kunde jag väl inte försvara mig mot riktigt, jag hade ju precis vaknat och tvingats kliva upp ur min säng efter oerhört få timmar herregud, så jag tycker att jag var lite berättigad till att vara sjukt ful. Så jag skrattade och Becca skrattade och sa att allvarligt kolla inte dig själv i spegeln och då garvade vi lite till. Det är sån grej jag och Becca kan säga till varandra; en del i tjusningen att umgås med henne.

Hursomhelst, min poäng: det var fan länge sen jag kände mig annat än vrålful. (OBS fiskar inga sympatipoäng hos någon whatsoever, försöker bara dela med mig av en universiell känsla här.) Så när Becca sa sådär så tog jag inte åt mig - jag genomgår helt enkelt en väldigt ful period just nu. Jag finner liksom inget värt i mitt utseende för ögonblicket, så till följd av detta så har jag inte sminkat mig på 1 månad, knappt orkat klä mig i anständiga kläder eller ens en vettig, ren outfit (klänningen jag har just nu är smutsig), eller orkat bry mig om att mitt hår är platt och livlöst. Förvisso så duschar jag fortfarande så ofta som anständigheten kräver och jag försöker iallafall ha hela strumpbyxor, men det är inte så mycket mer än så.

Då undrar jag, är det okey att försumma sitt utseende på det här viset? Antagligen inte. Dagens samhälle. Eller något. Min mor finner detta förstås oacceptabelt då Andrea Santander inte direkt är en gosig bullmamma i foppatofflor och vida kjolar - jag kan inte minnas att min mamma någonsin vistats ute i allmänheten i annat än i klackar och fullt sminkad. Hon tittade på mig idag och suckade och sa att Ivannia snälla du kan väl åtminstone försöka? Du är blek, ditt hår är fett och dina kläder är smutsiga - gumman du ser ju ut som skit, kom igen nu hjärtat, gaska upp dig.

Jag skakade sorgset på huvudet och sa mamma jag är ledsen men det blir inget. Orkar inte. Så kan det vara. Det här är förresten också något nytt. Jag lär mig oerhört mycket nytt om mig själv nuförtiden. 2011 va, vilken jävla start. Om året fortsätter såhär så är chansen stor att jag innan årets slut beslutar mig för att korta mitt liv med ett par decennier.

Men iallafall. Detta med att inte kunna uppbåda tillräckligt med styrka för att bry mig om att jag ser ut som en påse skit, har aldrig riktigt hänt mig förut. Gör jag mig ful (-are? Ödmjuk/ärlig kanske man ska försöka vara)för att jag känner mig ful inombords eller vad är grejen? Det vore ju hobbypsykologens analys, men jag tror att det handlar om att jag känner mig grå, inte ful. Menlös, osv etc etc. Hur det än är med den saken så känns mitt beteende ju inte det minsta konstruktivt (ett av mina favoritord). Snarare väldigt kontraproduktivt, om något(ännu ett av mina favoritord).

Sen så funderar jag dessutom på hur det kommer sig att så många av mina vänner är så snygga så att man kan dö. Allvarligt, procentuellt måste jag ju vara över genomsnittet. Tror mig minnas att jag fått beröm för detta också, någon gång när (K)in(g)visible (jag vet, genialiskt, tack) bläddrade igenom mina vänner på Facebook och konstaterade att andelen snygga tjejer var skyhög.

Och när vi ändå är inne på ämnet så tänker jag på det Coco Chanel sa, att det finns inga fula människor - bara lata. Och oerhört lat är jag sannerligen.

Ytligt inlägg den här gången. Men jag är ganska ytlig. Det syns bara inte (mångbottnat skämt - haha).

-------

I övrigt så undrar jag hur jag konstant finner människor som försätter mig i situationer som dessa. Lyckliga, lyckliga jag, verkligen.

Och om man ska dra ett streck från den tankebubblan så undrar jag vilken tidsgräns man bör sätta på sorg.