Ivannia

Sitter uppe - borde förstås sova.


Funderar på allting. Undrar om jag har snärjt in mig igen, och hur jag isåntfall får det ogjort.

Undrar om självrespekt är nog.. och om jag ens besitter det.


Herregud jag har ingen aning.



------------

I övrigt har mitt uppesittande även en annan funktion. Jag väntar, nämligen.


Väntar som jag alltid gjort; väntar på att min förhoppning ska bli sann.


Men det är ju denna väntan som tar kål på mig; som får mig att känna att jag ingenting av värde har att ge. Jag är inte skapt att vara sån här: att gång på gång på gång tillbe någon annans ljus, att alltid ligga på knä vid någon annans fötter och svalka mig i dennes blick. Det har aldrig varit min grej - men varför hamnar jag då alltid här?


Men är van vid det här laget. Jag måste ha vant mig, antingen det eller så har jag helt förlorat känseln.


Men det värsta är att


tiden går och man är på helspänn - vågar knappt andas, för för varje minute som passerar så är ens väntan en minut kortare. Och så plötsligt kommer det: porten slår igen, steg, sedan dörrklockan, någon är där, väntan är över!! Extatisk springer man och öppnar, med en lättnad som känns i hela kroppen, allt kommer att bli bra nu.


Men det kommer det inte alls det. Det kommer det inte alls.


---------------


Just a man.


Men i mitt huvud gör jag dom till så mycket mer.