Ivannia

Att säga "jag älskar dig" för första gången till någon kan vara ett sånt uttänkt ögonblick. Man kan ha funderat på det i månader - tänkt ut när man ska säga det, hur. Bygga upp det naturligt eller bara säga det? Men poängen är att man måste få det ur sig, det måste sägas. En inre klåda, en tanke som inte längre får rum när den bara sägs inom en själv.


Eller så säger man det bara, i stundens ingivelse. Apropå ingenting, egentligen. Man kanske inte ens har funderat på det innan; man kanske inte ens har personen framför sig. En telefonlur och många mil skiljer en åt men så ska man precis lägga på och då tänker man nej försvinn inte jag tycker så himla mycket om dig och även om man kommer att träffa dom igen så får man lite panik och innan man ens kommer på att man kanske inte ska säga det för det kommer bli konstigt, så formas meningen i huvudet och man slänger det ut sig. Och i en bråkdel av en sekund ligger det där i luften. Pulserar, gnistrar.


Under det lilla lilla ögonblicket hinner man bli förskräckt. Hellllvvvetteee. Men sen - lättnaden, förvåningen, fasan när personen i andra änden svarar, lika automatiskt, lika självklart och utan tvekan.


--------



Jag vet inte vad detta innebär för min egna del, men hur det än är med den saken så vet jag att det var ärligt.



Jag är älskad.





Och jag älskar honom.