Ivannia

Jo det är jag, lovar.

Saknar väl bara hur det var förut. Enkla saker. När telefonen plingade till konstant och vissa kvällar lät som att den skulle få slaganfall. När det knackade på dörren och där stod han och bjöd in sig själv till kaffe. När cigg efter cigg tändes till tonerna av vårt midnattsprat, hans djupa bas och mitt ljusa skratt. När han fick mig att känna mig lättare än lättast, när allt kom så naturligt och inget var svårt eller komplicerat eller framkrystat. När jag aldrig satt på kvällarna och tvingade mig själv att inte tänka på hur det kommer sig att han aldrig hör av sig. Som sagt, enkla saker; inget stort eller livsomvälvande. Jag läste någonstans att det, i slutändan, alltid är de enkla sakerna man minns. Dofter, beröringar, skämt, skostorlekar, födelsedagar.


Men man glömmer väl mycket också. Också de enkla saker. Kom på nyss att han hade en vana att knäcka sina handleder och nävar och äta kombinationen dillchips och morotsjuice. Och att han alltid hade tuggummi i väskan och alltid bommade cigg av mig - som den gången han var sjukt arg på något och bad om mitt ciggpaket som han höll i handen medans han tände cigg efter cigg (jag fick ett nytt paket sen). Och att han alltid drog sin högra hand genom håret längsmed sidan, som en gammaldags rockabilly, förde handen längs med tinningen tills tummen hamnade bakom örat. Men för det mesta var det en nervös gest, orsakad av jag vet inte vad riktigt. Sen så har jag nog glömt bort en miljon saker, vilket är sjukt för jag hade en gång i tiden kunnat tenta av ämnet "Hans liv och personlighet".



Äh, jag låter som att jag blivit dumpad. Det blev jag ju inte... Jag har ju fortfarande kontakt med honom idag. Vanlig, trevlig kontakt där vi träffas och pratar och skrattar och ibland känns det som vanligt. Men han är inte min längre, han tillhör inte min vardag och han ringer inte hela tiden och jag ringer inte honom heller. Vi skriver inte till varandra på Facebook, chattar inte, messar inte och frågar vad den andra gör, träffas inte och röker en cigg mitt i natten, sitter inte skavfötters i soffan och tittar på tv och ligger inte vakna och pratar om allt allt allt hela natten tills vi somnar helt utmattade klockan 9 på morgonen. Inget av det är en möjlighet längre; inget av det kommer att ske igen. Och det är väl det jag saknar, såklart. Jag skiter egentligen i om jag aldrig någonsin får krama honom igen eller hjälpa honom välja ut skjorta och sen stryka den, skiter i om jag aldrig mer får gå upp i mjukiskläder klockan två på natten och öppna porten för en frusen grabb i behov av en kram.


Jag önskar nog bara att han kunde ringa då och då... Skriva när han är inne på FB, slänga iväg ett mejl och fråga hur är läget. Och jag är barsnligt rädd för att min födelsedag ska komma och fortfarande ingenting. Usch.


Nej nu orkar jag inte mer, jag ska hoppa i badet.