Ivannia

Och anledningen är förstås - som så många gånger förr - Du.



Jag älskar de ögonblick då jag känner mig fullkomligt vaken. Det sker inte ofta, jag har en tendens att sova bort så mycket tid, flera år i taget, men när det händer stannar jag alltid upp och ler för mig själv.


Jag önskar jag oftare kunde snubbla över insikten att livet kan vara såhär vackert.



----------

Åt nyss chokladpudding, och innan dess någon slags påhittad currygryta. Det första jag äter idag faktiskt, då tungan varit för svullen för att jag skulle kunna göra annat än att pawta såhä.


För nu har jag ju förresten äntligen skaffat tungpiercingen jag har pratat om sen oktober. Och varför? Jag vill säga jag vet inte, men det vore lögn. Eller kanske bara tyda på en ovilja att analysera vidare; men så är ju min analytiska förmåga helt utan av/på knapp. Så oavsett om jag vill det eller ej så vet jag det riktiga svaret på varför jag gjorde det när jag övergav idén så sent som i höstas.


Jag tror det handlade om att distansera mig. Från allt som var jag, samt det som brukade vara mitt. Lägga mil efter mil mellan människan jag var för ett år sen och varelsen jag så sakta börjar bli (som jag tycker så mycket bättre om). Piercingen är bara en symbol, men faktum är att förra gången, då jag bara pratade om att göra en, så stod jag mycket mer med båda fötterna i Norrköping/Stockholm (som förstås också kan läsas som förflutna/framtid) än vad jag gör nu, och mitt beslut om piercingens eventuella genomförande baserades på faktorer som jag inte skulle ta hänsyn till idag (vill inte. Vägrar).


Så när jag låg på madrassen på golvet hemma hos farsan förra tisdagen, då jag dessutom desperat låg och längtade hem till Stockholm, kom jag på det - jag gör piercingen. Det är så dags nu.


Så för att break it down to you: jag vill helt enkelt inte veta av mig själv längre. Jag vill tiga ihjäl mitt andra jag - fortsätta ignorera henne och med våld radera henne - och därigenom också kunna fortsätta vägra se likheten mellan en flicka med självförvållade sår från barndom och uppväxt, och mig själv.


Piercingen är ett steg på vägen, om än så väldigt väldigt litet.


Jag vet inte vem hon är längre.  Helt ärligt så visste hon det knappt själv.



Jag anser henne hursomhelst vara döende.

---


Vacker
och med ögonen fästa vid mig


skön känsla.