Innan jag går
Jag är bara 18 år gammal - det är inte mycket. Knappt en spottlorska på asfalten helt ärligt, i jämförelse med många av de väldiga vattenpölar som finns omkring mig, omkring oss alla som precis som jag är så unga fast vi inbillar oss det motsatta.
Men å andra sidan; ju äldre jag blir, desto mer funderar jag på livet och dess otroligt komplexa uppbyggnad. Att det finns en mening bakom det hela, det har jag redan förstått, men hur? Vilka krafter är det som sätts igång för att sammanföra två människor, eller flera, vid en tidpunkt?
Varför inte tidigare? Vad var det som hindrade dom? Vad håller oss kvar till varandra när andra går ifrån oss?
Inte särskilt origniellt kanske, men ändå; för mig är detta en fråga jag kan grubbla på i evigheter. Vissa människor har jag känt hela mitt liv och att dom finns där är inget jag ifrågasätter; det är snarare dom här som är så otippade, dom här som av en slump gled in i mitt liv och av någon anledning - fast jag inte planerat det, eller ibland ens velat det - fortfarande är kvar.
Det är då det förflutna blir viktigt. Ni vet det säkert, men jag känner det verkligen: utan mitt förflutna vet jag ingenting om det nutida eller min framtid. Så när det förflutna av en händelse gör sig påmint så lyssnar jag... Och lyssnar man tillräckligt länge så börjar ett mönster stiga fram mitt framför dina ögon som du innan dess trodde såg så mycket...
De som säger att Gud inte finns är galna.
Nu måste jag gå och träffa dom andra. Jävlar vad jag är sen!!!
