Ivannia

Jag har försökt skriva något i en timme nu, men av någon anledning blev det här mycket svårare än vad det brukar vara.


Jag har en - i brist på bättre ord - tumör av känslor och ord inom mig som jag måste få bort. Men det går ju inte: jag har skrivit meningar och inlägg i flera timmar nu, men ingen träffar rätt, ingen vill jag publicera. Jag vet vad jag vill säga men det är så jävla svårt att få det ur mig och jag kan inte bara skita i det här och tänka att "äh, jag skriver imorgon istället".

Jag kommer ju inte ens kunna sova om jag inte får ur mig det här. Det är väl det här som är konstnärens kval, kanske: inte ett frivilligt val att skriva, utan ett behov som gör en gråtfärdig om den inte uppfylls.

-------

Jag tror jag på något vis vill få fram att jag är desperat. Efter någonting. Uppmärksamhet, kanske. Fast troligast är att det är ännu en cigg.

Och... Något om att jag känner mig som en flaska cola, skakad bortom bristningsgränsen, med korken hårt åtskruvad.

Eller som en självmordsbombare med fingret på avtryckaren. Att jag briserar närsomhelst.

Att jag inte är så duktig på att vara ensam. Jag gillar det, men jag är inte duktig på det.

Sen också på något vis uttrycka att jag inte är ett emo - dom där jävlarna har inte monopol på existentiella tvivel...

Och att han, mitt i allt det här, är som solstrålarna som sken igenom mitt fönster imorse - lättnad och hopp efter en förjävla lång vinter.


Eller jag vet inte. Jag vet ingenting nuförtiden - det enda jag med all säkerhet vet just nu är att vad jag heter och vad jag åt till middag.

Kyckling, förresten: tack gode gud för mamma som fyllde mitt sorgligt tomma kylskåp.


Och sen ris. Men det brände jag vid. Jag pratade i telefon.

------


Fan, det här blev inte bra... Men jag antar att det uttrycker vad jag vill ha sagt.


För stunden.


Men det är inte nog, inte alls.


Gud förlåt... Jag kanske borde sluta blogga. Jag tror inte jag gör någon särskilt glad...