Ivannia

Jag har varit i Norrköping i två veckor. Det är ganska lång tid; senaste gången jag var där så länge var under julledigheten och det är ju ganska självklart att man ska stanna så länge, åtminstone att man tid att äta upp sig nog för att man -som man fattig student - ska slippa köpa mat fram tills åtminstone början av februari.


Jag vet inte varför jag stannade så länge, faktiskt. Jag tror jag.. väntade? Tills jag gjort allt jag ville göra. Vilket var att umgås med folk, ungefär. Eller kanske inte bara folk i allmänhet, utan vissa särskilda. You know?


Men jag tror jag tappar greppet om verkligheten varje gång jag åker hem. Det känns alltid lika konstigt när jag är där att tänka att jag egentligen inte bor i Norrköping, och när jag kommer hem till Stockholm är det lika underligt att tänka att jag någonsin bodde där till att börja med. Alla människor i Norrköping, som jag älskar, blir nästan som spöken för mig och jag blir ologiskt nog arg för alla de minnen jag har med mig från mitt besök känns helt plötsligt fejk: som att Norrköping bara är en kuliss som byggs upp speciellt för de gånger jag kommer dit, och inga människor finns där och allt som hände var en skickligt spelad pjäs.

Kort sagt: väl hemma i Stockholm känner jag mig lurad. Varför vet jag inte.


Jag kanske inte borde åka dit så ofta.


-----------

And I've always lived like this,
keeping a comfortable distance.
And up until now I had sworn to myself
that I'm content with loneliness.


But you
are
my only exception.



Jag tror jag skrivit mer om dig än vad jag någonsin skrivit om mig själv.


------------


Jag orkar inte sitta här längre, även om jag faktiskt varit riktigt produktiv idag... Men jag tror nog jag ska byta kläder, sminka mig lite, klistra på mig ett leende och se vart kvällen tar mig.


Ut till Rinkeby, by the looks of it...