Ivannia

Jag är så jävla trött. Jag pluggar en massa, sover rätt lite, bekymrar mig över saker jag inte har kontroll över, bekymrar mig över saker som jag har kontroll över men som är för svåra att förändra; jag äter dåligt, jag har dåligt samvete, jag gör inte allt jag ska men det känns ändå som att jag gör för mycket, jag bråkar med folk om små, onödiga saker men vägrar prata om saker som är viktiga och ibland får jag tårar i ögonen från ingenstans för att jag känner mig så övergiven. Fast jag vet ju att jag inte är det, inte egentligen. Jag tror jag bara har ett överdrivet behov att bli älskad hela tiden.

--------------

Kärlek förändrar en. jag vet det; jag känner det. Jag har förändrats bortom igenkänning, skulle jag tro efter mina turer. Det är så lustigt, för jag letar aldrig efter honom, utan han bara dyker upp en dag. Och jag fattar aldrig riktigt vad som händer när jag väl står där; jag har en tendens att förneka det till döden innan jag slutligen accepterar det. Jag vet inte varför det är så riktigt - varför jag undermedvetet skyggar så långt bort ifrån kärlek och förälskelse att jag helr ärligt inte tror att det är sant, fast sanningen står och skriker mig döv i örat.

Jag har haft dåliga erfarenheter, antar jag. Eller. Dåliga och dåliga; dom har varit sedelärande. Men det slutar alltid med svåra beslut och ett hjärta som har väldigt väldigt ont, vänskaper som förstörs och rinner ut i sanden och sen saknaden förstås. Det är saknaden som är värst, alla gånger.

Självklart tror jag att kärlek överlag förändrar en, även kärleken till dina vänner och familj, men just i mitt fall tror jag att den romantiska kärleken är anledningen till att så mycket av det jag är idag inte existerade för ett par år sedan. Jag önskar att jag kunde säga att en av grejerna som jag har lärt mig är att jag är smartare nu, men det är jag faktiskt inte. Jag tar nog inte bättre beslut än vad jag gjorde innan, men det är ju det som kärleken gör eller hur? Du blir ett pucko.

Fast jag antar att jag ändå är glad att jag inte har bivit misstänksam, iallafall. Hur mycket än skiten gått åt helvete så antar jag inte att nästa också kommer att göra det, tvärtom - och kalla mig dum men när jag väl älskar så finns inget återvändo.

Vilket antagligen är orsaken till att jag här sitter och känner mig övergiven och lite gråtfärdig en ändå fortfarande älskar dom båda.

Om dom skulle ringa, så skulle jag inte tveka.

------------

I övrigt så tänker jag på han jag sällan tänker på längre, detaljerna kring oss, dvs. Jag kom plötsligt ihåg hur han en natt ringde och var skitfull och stod utanför min port, och hur han sedan var sådär patetisk kärlekskrank att man fattar att det är genuint och inte bara ett trick för att få ligga. Och jag minns hur vi vaknade dagen därpå, han bakis och lite förlägen, jag livrädd och blyg, och vi inte ville gå ur sängen. Varför skulle vi? Vi hade båda miljoner saker att göra den dagen men allt vi behövde var där, just då.

Och när han några timmar senare, när vi äntligen slitit oss från lakanen, tog tag i mig när jag rusade omkring hemma och tittade på mig och bad honom följa med honom. Jag frågade vart han menade, och han sa överallt, följ med mig överallt hela livet, alltid. Jag sa att problemet aldrig varit att jag inte ville följa med honom - det var snarare han som inte visst vart vi skulle gå.

Jag undrar än idag vad som hänt om jag bara sagt ja.

------

god natt, hörrni.