Ivannia

Pendlar visst mellan att ta saker superseriöst och sedan rycka på axlarna. Inte för att saker växlar mellan att vara viktiga och sedan inte vara det, utan för att tar så mycket energi. Ibland vill och kan jag lägga ner den energin - för det mesta inte.


Men poängen är iallafall att, jag som med som mycket annat, inte försöker tänka det som ett steg tillbaka. Saker är inte desamma som det var för 1 år sen, allra minst för 2 år sedan - känslor förändras, slutar att existera, växer, underbyggs, exploderar. Mycket kan hända.


Men för det mesta så älskar man fortfarande. Nothing new under the sun, you know?


Men det är ändå lite spännande. Får helt enkelt se vad som händer.


Nej förfaan, att vara pragmatisk klär mig ju inte alls!


-------


Äsch. Nu ska jag sova. Och försöka bli av med rethostan.

Do we hold the future?

Or does it come in peace?

And if it's in my hands are you sure, it should be in brittle hands like these?



Äsch.


---------


Imorgon springer mina vänner ut. Två år sedan för mig, fantastiskt (skrämmande) hur tiden går. Men det ska bli kul, klart det ska! Fest och kramar, vem fan har något emot det egentligen.

... Yeah. I suppose I have.


------


Nej gud jag har ju varit precis lika illa...

Det dånar i mina öron - känslan omsluter mig, går genom-förbi-runt mig.


Tanken maler om och om igen. Det är ånger på repeat, som egentligen inte gör någon nytta.



-------

Åh herregud ta ifrån mig min telefon, jag kommer att göra något dumt.

Jag har haft en fantastisk dag. Jag vet, jag säger det väldigt sällan och just därför är det dubbelt så fantastiskt när det väl händer. Fick mina 9.000 från staten (som jag inte alls räknat med att jag skulle få), åt sushi med Becca, umgicks med Vivi och spelade byggcasino för 50:e gången den här veckan; chillade på McD i Klinga med Arantxa, träffade på en gammal vän, åkte runt i bilen och pratade och skrattade, och under hela dagen: regn, ljuva fantastiska regn.

 

Men det jag tänker på, det jag funderat så mycket kring på sistone, även en så perfekt dag som denna, är hösten 2007.

 

 

 

Det regnade ofta och mycket. Det var ju höst, så ja. Och det var mörkt ute redan klockan 5; de våta löven klistrade sig på våra skor och doften fastnade i näsan och gatulamporna fick de fuktiga gatorna att lysa orange.

Jag gick i min långa favoritjacka som jag hade köpt för nästan hela mitt studiebidrag, och som alla sa att jag var snygg i (vilket jag dessutom verkligen var) och jag hade mina älskade ljusblå baggyjeans som var pappas gamla och som gick sönder ett par månader senare;  byxorna som jag kom på att man kunde ha två tofsar på benen till, så att benen smalnade av för annars såg det ju inte klokt ut. Vet inte hur många som härmade det sen, haha...  Jag hade också min vita stickade mössa och min svarta handväska jag fått av Nanna i 16-årspresent som hon visste att jag velat ha, och min korta djupblåa klänning med vida ärmar från Vila. Och så strumbyxor och skor i en tusen olika färger; bälten i skinn, halsband, och jackor i alla möjliga modeller. Jag var mycket mer välklädd då; jag la liksom ner tid och pengar på sånt.

 

När jag inte funderade på vad jag skulle ha på mig dagen därpå så var jag uppe hela nätterna och skrev om våndan. Jag skrev om mina interna demoner som bodde hos mig mer eller mindre permanent då, och jag smet ut så ofta jag kunde på natten för att promenera för mig själv och det var aldrig en kotte ute. Jag åt ingenting, jag tränade som en galning, jag spydde, duschade, rökte och kysste killar som inte visste vad jag hette och som heller inte brydde sig; och jag skrev och skrev och skrev och i bakgrunden hade jag den här låten. Det räcker med att jag hör de första tonerna och jag är tillbaka - andra året på gymnasiet, långa blogginlägg som ingen förstod och anteckningsböcker jag skrev slut på direkt. Jag minns ångesten, sorgen, frågorna och mitt destruktiva liv - jag minns allt som om det vore igår... men vet ni vad jag minns mest?

 

Jag minns hur fruktansvärt, omskakande och komplett jag blev kär i honom. Jag slängdes huvudstupa in i den mest intensiva kärleken jag känt för en annan människa, som för första gången fick mig att tappa målföret och fick mig att bli tafatt - jag menar, kaxiga jag, hon med största käften i stan och som hade svar på allt visste plötsligt inte vad hon skulle säga. Den typen av kärlek då han kunde komma in i ett rum och jag visste inte om jag ville rusa därifrån eller sätta mig så nära honom jag bara kunde. Och så var det, sedan första gången jag mötte hans blick och han presenterade sig för mig och vi stod där helt tysta och tiden bara stannade och jag kände att mitt hjärta jämrade sig för det visste vem han var fast jag aldrig träffat honom förut, och jag undrade i mitt plötsligt stilla sinne vart han har varit hela mitt liv.

 

Så jag antar att han var självklar och redan hade en plats i mitt liv långt innan jag visste vem han var, helt ärligt. Jag har aldrig varit den för mjuka känslor och rosa hjärtan, men hur beskriver man kärlek vid första ögonkastet som annat än just det? Han fick mig att skratta och jag förundrades över hur perfekt han var: inte perfekt som i felfri utan perfekt som i gjord för mig. Han var den intelligentaste jag visste och den ende som kunde bräcka mig i en diskussion; vi delade allt och pratade i telefon miljoner gånger - ofta vid tider som för honom var helt obekväma, men jag med mina sömnproblem behövde det så vi pratade tills jag blev trött -  och han visste alltid vad han skulle säga när jag kände mig liten. Han var en av de bästa vännerna jag någonsin haft, och det jag kände var så totalt och komplett uppslukande. Jag kunde verkligen ha tittat på honom i timmar; följa konturerna av hans drag med blicken, älska hans små fräknar på kinderna och näsan, fundera över vilken färg hans ögon egentligen hade eftersom ingen färg jag kunde gjorde dom rättvisa, och jag kunde se ett oändligt antal vackra saker i hans leende.

 

Ingen har någonsin gjort mig så poetisk som han. Jag önskar att jag sagt det till honom den där sista gången, sagt det jag för miljonte gången tänkte, att herregud vad vacker han är och att

älska dig är som att snabbt springa nerför en backe, det enklaste jag vet, och fast vi umgås minst 6 h åt gången och pratar i telefon minst lika länge så är varje avsked lika motvilligt och utdraget som första gången vi stod där, blyga utanför min port, och vi inte visste om det var okey att krama varandra hej då. Och alla gånger du gjort mig arg var inte för något du gjort, utan för att jag blev så arg på allt, på att du och jag var något som aldrig skulle ske och att det faktum att vi båda visste det men aldrig kunde släppa taget om varandra var det som gjorde mest förbannad, för tanken på att du aldrig skulle vara min - att de gånger du och jag vaknade i samma säng och låg och pratade och skrattade och inte ville kliva upp fast vi båda hade så mycket att göra den dagen - bara var enskilda händelser, var det som gjorde så fruktansvärt, hjärtskärande ont.

 

... men hur hade jag kunnat säga det. Han höll mitt hjärta i sin hand. Jag ville inte ens bli kär i honom och jag slogs så länge jag kunde, men till slut gav jag upp och bara lät det hända. Och i tre år älskade jag honom med en sån frenesi att det tar andan ur mig bara jag tänker på det.

Och tänker på det är vad jag gör nu. När han nästan garanterat är med någon annan, flera mil härifrån. Och jag hade kunnat veta vart han var, hur det är med honom - hur hans liv är, om han är lycklig - om jag bara inte hade valt. Men det spelar ingen roll hur mycket jag ältar det fram och tillbaka - jag var tvungen. Jag hade inget val, egentligen. Att ha honom så nära gjorde precis lika ont som tanken att vara utan honom gjorde, med skillnaden att det ena kvävde mig och skulle ha gjort ondare ju längre jag lät det blöda.

Så vad gnäller jag om, kan man undra... Jag vet faktiskt inte; kan inte svara på den frågan. Men de senaste dagarna har minnena sköljt över mig och jag saknar dig. Jag vet att jag gjorde rätt och att det var det bästa för mig, men jag kommer inte ifrån det. Jag saknar dig, och jag vet inte vad jag ska göra av den här saknaden - vad jag ska göra åt mig själv, som fortfarande sörjer att det inte blev vi.

Hade just ett sånt där magiskt ögonblick då jag för en kort sekund nästan känner Guds blick på mig; då jag känner hur han kör armbågen i sidan på mig och flinar och pekar på det roliga han ansträngt sig för att ordna, och så säger "eeeeh?? Ehhhh?!? Kul va!!"


Och jag skrattar och måste erkänna att ja, det var kul.


Hahahaha. Tack universum, Gud, Jesus, Buddha, det flygande spaghettimonstret. Det var fan i mig ganska roligt det där!


Så sjukt att den här typen av händelser alltid sker när jag mår som sämst...

Are you going to cry?


I don't know... I might.


------------

Önskar att jag hade cigaretter. Dumt av mig att köpa mat idag, hade grejer som jag behövde mer än mat, faktiskt. Typ cigg och nya strumbyxor, till exempel.


Min årliga sommarpsykos har slagit ut i full blom (tradition sedan -06) och i vanlig ordning vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Har suttit hemma de senaste 3 dagarna, fullkomligt oförmögen att gå ut med all sol och alla överdrivet glada människor som egentligen befinner sig i en slags manisk psykos de själva.




Har mest huvudet i händerna hela tiden. Vill få bort detta. Nu.

but as you can see, it isn't so.


Känner mig typ. Hög. Naturligt hög, liksom hög som i känslorna svallar. Töntar.


Jag vet inte! Inget har hänt. Men jag är trött och har ont i huvudet och kanske ska och lägga mig för det känns som att.. jag vet inte. Lavin? Lavin.


Forever yours, faithfully



God natt.

Klockan tickar. Tiden rinner iväg och hur mycket jag än ställer mig i dörröppningen så knuffar den sig själv bara förbi mig.


Jag behöver så väldigt mycket. Inte pengar eller så, menar jag, men liksom en fast punkt. För jag har en snäll och fin familj som ibland ger mig problem men för det mesta gör mig glad, som gärna ställer upp om dom kan och gillar att umgås en tisdagskväll när det inte går något särskilt på TV och livet bara inte är så spännande. Men jag ser mig omkring på alla filmkvällar och familjegrillningar, och dagar när alla samlar ihop sina ungar och går till Vasaparken för att äta glass och snacka skit medans barnen springer sig medvetslösa, och jag älskar det men jag vet ju - vet ju - att jag inte hör hemma här. Det skaver liksom; jag vill så gärna att det ska vara rätt men kostymen passar mig så illa.


En fast punkt inom mig. Behöver dessutom leta upp en handbok i hur man räddar sig själv - räcker det med att man håller näsan ovanför ytan eller är det meningen att man inte ska vara i vattnet från början? Behöver bygga på min självkänsla och självförtroende; gud vet att jag har mycket av båda men dom är så bräckliga. Ett sandslott är fortfarande bara gjort av sand.

Men snart, är det min tur. Jag tror det, är ganska säker, för jag känner det liksom byggas upp inom mig. Men jag får väl nöja mig med att det kommer att hända men dessutom kommer att ta tid och under tiden får jag göra det bästa av saken. Nu är det sommar och jag borde gilla den och det gör jag ju, blir bara lite överdos av solstrålar och då är jag kanske inte världens gladaste, men det är fint. Uteserveringarna är öppna, jag är omgiven av människor och är saknad av flera men jag vet inte om klarar av att vänta. Jag är en otålig person - himlen är blå och jag har cigaretter, men jag blir ändå inte döv för det faktum att klockan tickar. Tyvärr.

-

SKJUT MIG.


----------


Annars finns inte mycket mer att hämta.


Inte bitter, bara sur.

why do I keep pushing myself to see things that hurt?


Aj förihelvete!!


Loggar ut. Stänger av Facebook. Pallar inte mera.

L-U-G-N.


Måste lära mig tygla humöret. Eller, jag är ganska duktig på att göra det faktiskt, men jag är fantastisk duktig på att röra upp en storm i mitt inre som får mig att skaka och vilja spy och skrika. Jag varken skriker eller spyr förstås (eller, nja), men jag brukar sitta och skaka för mig själv och inte säga ett ljud; sen går jag och röker en massa cigg, furiöst.


Måste iallafall lära mig att ta tag i mig själv innan jag blir sådär tokig. Sånt ger mig magsår, spända axlar och käkar. Inte kul alls.


Och så till min interna fråga: är det okey - eller snarare, inte irrationellt - att se sitt ex som "sitt område", fast det är tänkt att man ska vara över honom? Missförstå mig inte: jag skiter i vem han pratar med, eller knullar också för den delen. Men är jag inte lite i min rätt att förvänta mig bättre från någon ska vara så nära mig känner mig så väl? Liksom: är mitt ex mina vänners egendom, fortfarande efter att allt är slut och jag ska vara över honom? Även om dom inte ens var vänner till att börja med?


Äsch jag vet inte. Men det hade varit fint att få en heads up, att inte behöva få upptäcka och snubbla över det själv. En knackning på min axel och ett "hallå du, bara så att du vet så pratar vi med varann en del - du är en av mina bästa vänner och jag tänkte att du kanske ville veta det".


Än att få känna det som att man måste se sig över axeln, igen.

Another dead-end night


Och jag har kommit fram till att jag kanske inte har rätt att vara arg på henne, men att jag har fan så mycket rätt att tro att hon skulle berätta en sån sak till mig...




The ivy coils around my hands


Annars så väntar jag bara in sömnen. Cigg cigg cigg på det.

Nej kanske inte.


Fast önskar att jag haft såpass ljust hår så att jag kunde färga det i en röd färg - jag älskar rött, det har jag fan alltid gjort så varför inte färga håret brandrött?

Eller nja. Mörkare än så kanske. Jag inbillar mig att jag skulle se bra ut i det liksom; jag har liksom mörka drag, ganska odramatiskt smink så effekten skulle inte bli too much, så då skulle ju en mörk kopparfärg passa.. Det skulle kanske gå. Fast då skulle jag nog bli tvungen att sminka mig oftare, plus att det är dan så mycket svårare att matcha kläder till det.. Hmm.


Ja, det är sånt här jag funderar på, när jag ännu en natt ligger vaken.



Helvete vad jag hatar att inte kunna sova.


------------


Nej man kanske ska hoppa in i duschen. Det har jag upptäckt, det är något med långa bad som får mig att bli sömnig. Fan varför tänkte jag inte på det innan?


Gud vad dum jag är som bloggar istället, helt meningslöst inlägg med! Nu går jag och badar istället. Vi kanske hörs när jag vaknar ca. klockan 19 ikväll.

Saknar Stockholm av helt andra skäl idag. Brukar, lustfyllt och längtansfullt, tänka på de väldigt goda tiderna jag åtnjöt där tillsammans med mina vänner. Jag tänker på sena nätter, rökplymer, hesa asgarv, hetsiga diskussioner, kramar och strapatser alla tider på dygnet. Jag tänker hemmafilmer, interna skämt, 7.0%-ig cider blandad med vodka; nudlar, poker och maffia, spontanfester och en jävla massa kaffe. Vackra minnen. Fina upplevelser.


Men idag saknar jag Stockholm, fast tänker på annat. Jag tänker på att sitta på tunnelbanan och åka mellan Gamla stan och Slussen och se solen reflekteras mot vattnet under. Jag tänker på att komma hem efter en arbetsdag och klockan är 01.30 och vara skittrött men ändå inte kunna missa doften av grönska i luften i mitt Vårby Gård... Jag tänker på att gå på Djurgårdsbron klockan 3 på morgonen när natten aldrig inte är riktigt mörk, gå i gamla Stans gränder vintertid, sitta på Långholmen när vädret växlar mellan regn och solsken, utsikten från den högsta punkten i Örnsberg, gå över St. Eriksbron och se solen gå ner i väst, ta en cigg utanför Hornstulls t-banestation, ta nattbuss 191 från Sergels Torg en ljummen tisdagsnatt, gå längs med Götgatan och passera alla prettiga söderhipsters och  snorungarna som skejtar i Medborgarplatsen och för varje steg närmare Skanstull se Globen torna upp i bakgrunden.


Jag vill tillbaka till Stockholm. Jag saknar och älskar mina vänner så att jag ibland kan bli lite gråtfärdig, men det är Stockholm som är grejen - min hamn, mitt hem, mitt nav.

Önskar att jag kunde få sova, nu kommer jag ju att sova bort den helt...

Do you know how it made me ache inside
and how deeply I understood?


It gave me a sharp-loving pain
when you tried to stop the rain
and believed so hard that you could.



---------------


Det är det. Regnet.


Jag önskar att det skulle komma lite nu, ute liksom. För det är så soligt ute och jag är inte alls på humör för sol; hjärtat gråter och hulkar och snorar och det gör så ont. Utåt sett spelar jag Super Mario, lagar mat till min familj, tar en öl (flera öl) med mina vänner och skrattar åt mina favoritserier. Men så fort blicken vänds bort och alla andra går och lägger sig så blir det som en jordbävning i bröstet; allt bara briserar och krackelerar och rent allmänt skakas om. Och i regnet känner jag mig mer i samklang med alltihopa, mer som att det är ett väder jag känner igen. Min själ känner igen sig - jag kan nog inte förklara det på ett mindre fjantigt sätt.


Så ja. Det behöver inte vara kallt. Men jag önskar mig regn. Snälla, jag står inte ut.

Hur i helvete är det meningen att jag ska veta det?